Reporter Oskar Sonn Lindell längtar efter att få läsa Bob Dylan filosofera om sin favoritmusik.
Jag blir rörd varje gång jag lyssnar på Bob Dylans 17-minutersepos Murder Most Foul. Låten börjar som en skildring av Kennedymordet, men glider sömlöst över i en uppräkning av artister och musikaliska verk. Dylan blandar jazzmusiker som Oscar Peterson och Thelonius Monk med 70-talsstjärnor som Stevie Nicks och Glenn Frey, och refererar till såväl Beatles Dizzy Miss Lizzy som Warren Zevons underskattade Desperados Under the Eaves – en av de finare melodier som skrivits.
På så sätt blir Murder Most Foul ett kalejdoskop över modern kulturhistoria – där varje strof är en påminnelse om människans förmåga att skapa konst som kan skänka tröst och trygghet.
Nu har Dylan tagit sitt rotande i musikhistoriens skivback ett steg längre. I en bok bestående av 60 essäer analyserar han sina favoritlåtar ner till minsta ton och rad. Vilka låtar han tar upp är än så länge oklart (i en intervju om Murder Most Foul utnämnde han dock lite överraskande The Eagles Pretty Maids All in a Row till »en av de bästa någonsin«). För oss som njuter av att höra Dylan vaggsångsmumla låttitlar och artister i 17 minuter lär Låtskrivarkonsten oavsett bli en fröjd att läsa.«
