I vittnesmålen direkt efter Palmemordet fanns ingenting som talade för att mördaren hade väntat på brottsplatsen. Men tio dagar senare, när ett av de drygt tjugo brottsplatsvittnena förhördes på nytt, menade han sig minnas att det nog hade varit så. Berättelsen blev mer detaljrik ju längre tiden gick, och eftersom den matchade spaningsledningens – och många andras – idé om att mordet varit planerat, blev vittnet en favorit bland poliser och journalister.
I dag är kunskaperna om vittnespsykologi bättre, varför den avvikande utsagan kan avfärdas med både ordinär källkritik och vetenskapliga argument. Likväl är den väntande mördaren en av flera ihåliga hypoteser bakom en hel förgrening inom konspirationstänkandet kring Palmemordet: »mötesteorin«. För om mördaren lurpassade i hörnet bör han ha vetat att Palme skulle komma, och den enklaste förklaringen vore att de bestämt träff. Att Lisbet Palme därmed måste ljuga om mordförloppet är bara en av flera fantasieggande följdhypoteser.
Att den i övrigt ofta rationella Lena Andersson har fastnat i detta intellektuella gungfly har hon blottat i diverse sammanhang genom åren. Förhoppningsvis innebär hennes nya roman att hon – äntligen – har insett att mötesteorins rätta plats är fiktionen.
