Madelene Pollnow tänker om.
»Inför premiären på Venedigs filmfestival höll regissören Yorgos Lanthimos en presskonferens där han ställde sig undrande till varför dagens filmer inte innehöll sexscener. För att sedan berätta att det fanns så mycket sex i hans nya film – en sorts Frankenstein-historia där en forskare knåpat ihop en människa av en kvinnas kropp och ett barns hjärna – att huvudrollsinnehavaren Emma Stone var tvungen att ›inte känna någon som helst skam för sin kropp eller nakenhet‹. Naturligtvis genial marknadsföring.
Vilket fick mig att känna – snark. Man vill att en film ska ha mer substans än att en kvinna med ett barns intellekt ligger runt.
Sedan vann filmen Guldlejonet och höjdes till skyarna av kritiker. Den är en feministisk uppväxthistoria som ›redan känns som en klassiker‹. Den steampunkinspirerade världen den utspelar sig i är episk. Emma Stone gör sitt livs roll som Bella Baxter, enligt Variety en karaktär som skådespelare bara kan drömma om att någon gång få spela i sina liv. Dessutom är den faktiskt en komedi som är rolig på riktigt. The Guardian avslutar sin översvallande recension: ›Allt i filmen – varje bildruta, varje skämt, varje skådespelarprestation – får en att dra efter andan.‹ Och nu kan jag knappt vänta till den 26 januari.«
