När de flesta svenskar tar semester för att slappa vid närmaste badstrand packar Anna Wåhlin och åtta kollegor ner underställ, fleeceplagg och överlevnadsdräkter för att tillbringa sommaren i de isiga fjordarna vid Grönlands sydkust. Från forskningsfartyget Skagerak ska de styra den obemannade undervattensfarkosten Ran som samlar in tidigare okända data om polarisarnas smältmekanismer.
Wåhlin, Sveriges första kvinnliga professor i oceanografi och redaktör för den vetenskapliga tidskriften Journal of Geophysical Research – Oceans, tillhör de internationella tungviktarna inom forskningsfältet. Till hennes kändare bidrag hör en artikel i Nature som sammanfattade tio års undersökningar av glaciärer i Antarktis ytterkanter, och som redovisade påskyndande respektive balanserande krafter som påverkar i vilken takt de smälter. Sannolikt bidrog publiceringen till att hon strax därefter mottog ett anslag på 50 miljoner kronor från Vetenskapsrådet som gör att hon numera kan designa sina studier utan att oroa sig alltför mycket över finansieringen.
Måste du som professor verkligen åka med till Grönland?
– Man kan absolut forska utan att någonsin vara ute till sjöss, och ofta använder man andras data, men jag tycker att det blir bäst om man själv är med. Det blir nästan aldrig att man följer planen – saker går sönder, eller så ställer vädret till problem. Då måste man vara där för att prioritera och komma med en plan B. Dessutom är jag en av få som kan programmera Ran och det kan man inte göra i förväg. Först när man är på plats vet man var isen är, hur strömmarna går och hur bottentopografin ser ut.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
Du har väl inte missat?
