Inför premiären av SVT:s Tunna blå linjen skrev reporter Oskar Sonn Lindell ett långt reportage i vårt december/januari-nummer om arbetet med serien. I samband med detta intervjuade vi även flera av skådespelarna. Här berättar Gizem Erdogan om hur hon jobbade med sin rollfigur Leah.
Vad lockade dig med Tunna blå linjen?
– Det är roligt att få jobba med andra konstnärer som har en liknande blick på berättande som en själv. Jag hade jobbat med Sanna Lenken och tyckte att hon var bra på personregi, och att hon var orädd, tonsäker och varm. Jag älskade att serien utspelade sig i Malmö, och fastnade även för att manuset inte handlade om att lösa ett mord, utan om polisens vardag. Att den kan innehålla så väldigt tvära kast – från lättsamma till fruktansvärda situationer.
Vad hade du själv för bild av polisen?
– Jag minns att vi var ett gäng på fritids i lågstadiet som ägnade många eftermiddagar åt att busringa till 90 000, tills vi blev påkomna av en pedagog som gav oss en lång tillrättavisning om hur fel det var att vi hindrade människor i riktiga, akuta situationer från att komma fram – och att man bara ringer polisen om något är väldigt allvarligt. Det var mitt första möte med att polisen inte är något man skojar med. Senare, i tonåren, hade jag nog en mer kritisk blick, som jag tror att många tonåringar haft i alla tider. En del har jag kvar: som institution och innehavare av våldsmonopolet har vi gett polisen ett enormt ansvar, och om de brister i det ansvaret kan det få förödande konsekvenser. Vi ser dagligen hur exempelvis rasprofilering skapar ärr för livet. Men arbetet med Tunna blå har gett mig en större inblick och förståelse för polisens arbete och deras utsatta situation, framförallt vad gäller de som jobbar i yttre tjänst.
Hur tog du dig an rollen som Leah?
– Jag träffade och mejlväxlade med olika poliser och vi skådespelare fick alla gå en liten minipolisskola hos polisen Jimmy Endelay, där vi tränade jujutsu och bland annat övade på att ta i varandra – för det är en väldigt viktig del av polisens arbeta att ta i varandra och andra människor. Jag tränade som en tok på olika grepp, på att visitera, och gick konstant runt med en anteckningsbok i bakfickan där jag kunde skriva ner saker – typ »ballografpenna i höger bröstficka« – så fort jag gick förbi en riktig polis. Jag spelar också en judinna; det är en stor del av henne. Så jag ägnade mycket tid åt research kring det. Sedan hade jag tidigt en del egna tankar om hur karaktären kunde utvecklas.
Hur då?
– Jag har tänkt på att kvinnliga huvudroller ofta ska vara lite ensamma. De har inga vänner, är överambitiösa och vill förändra samhället. De har sällan några människor i sina liv som inte är kollegor. Därför krigade jag lite för att göra Leah lite mer mänsklig genom att visa att hon kan vara en kvinna med begär. Det sa jag tidigt: »Hon kanske gillar att ligga, precis som de flesta andra människor förmodligen gör? Någon gång kanske det kan komma en snubbe hem till henne?« Annars är det ju bara Leah och hennes morfar.
Just din relation med morfar Jurek är i och för sig väldigt fin.
– Jag funderade väldigt mycket över den i början. För publiken vet ju ingenting om bakgrunden: Varför är de så nära varandra? Varför har de inga andra? Jag undrade om publiken skulle förstå relationen. Speciellt när Leah kanske inte är omedelbart likeable. Hon ger liksom inte ifrån sig ett leende särskilt lätt. Men jag tycker att vi hittade en del fina stunder där humorn får sippra ut, och det är också så fint att Jurek får vara så jävla jobbig. Leah har den där komplexa kärleken som många kan ha till en förälder. Så nu i efterhand tycker jag väldigt mycket om deras relation.
Du hade också en av huvudrollerna i en annan SVT-succé: Kalifat. Ser du några likheter mellan serierna?
– Att skildra ett ämne som Islamiska staten eller polisen är svårt, men det skapar också en skärpa. Man slappnar aldrig av och för hela tiden samtal. Vi gjorde ingenting annat i åtta månader på Tunna blå. Vi umgicks privat och ringde varandra för att diskutera olika saker. Sådant ger resultat, som att jag och Oscar [Töringe, som spelar Magnus] hittade vår kemi i hur våra karaktärer skulle tjafsa med varandra. Han spelar en rätt snäll SD-rassesnubbe medan jag är: »Håll käften, jävla rasist!« Där lyckades vi fånga en del av hur samhället ser ut i dag, där vi inte riktigt vet hur vi ska prata med varandra. Och det fanns en öppenhet från både manus- och regisidan för att få utforska sådant.
I en tidigare intervju har du sagt att »en stor del av Sveriges befolkning inte kan spegla sig i de bilder och gestaltningar som vi ser på bio och TV i dag«. Hur tycker du att Tunna blå linjen lyckas med den saken?
– Tittar man på vilka perspektiv som får mest utrymme så följer Tunna blå linjen nästan enbart polisen, och det är de karaktärerna som är mest komplexa. Man får till exempel följa med Magnus hem till hans föräldrar, komma honom nära och fattar var hans fördomar kommer ifrån. Medan vi knappt får veta något om en ung grabb från orten som Nami. Men jag tycker det är viktigt att påpeka att serien inte utger sig för att skildra något annat – den ska handla om sex poliser och deras arbets- och privatliv. Tycker jag att det saknas bredd och variation i vilka berättelser som berättas i svensk biofilm och på TV? Svar ja. Det finns en brist i representation både framför och bakom kameran, i vilka som får möjlighet att förverkliga sina filmidéer. Även om vi har mycket att lära så känner jag mig ändå hoppfull, och jag tror på att själv göra saker för att den stora förändringen ska ske.
Skådespelet i serien känns trovärdigt. Hur arbetade ni för att hitta autenticiteten?
– Först och främst ska hatten av till Lotta Forsblad som tillsammans med regin har castat hela serien och hittat alla mina kollegor, som är fenomenala skådespelare och kanske tillhör en ny generation som vågar släppa tekniken och hantverket och litar mer på intuition och närvaro. Sedan tror jag att fotot och ljuset skapar en närhet, distansen mellan tittarna och karaktärerna minskar och det blir naket och äkta. Mycket hänger också på de förberedelser jag berättade om: att vi alla jobbade väldigt djupgående och ambitiöst med Cillas välskrivna manus. Dessutom hade [regissörerna] Sanna, Anders och Micke en otrolig förståelse för att vissa scener kräver sin tid. Ibland känner man intuitivt efter en tagning att »nä, fan, nu klingade det falskt« och vill bara gräva en grop och försvinna i den för alltid. Men det slapp man tack vare dem.
Vill du läsa mer om Gizem Erdogan och Tunna blå linjen? Läs reportaget Nio nyanser av blått här!
Du har väl inte missat?
