»Han var mördare i ett dygn, och då var jag inte där«

En vanlig fördom om Stockholms journalister är att de knappt vågar sätta ner foten utanför tullarna. Aftonbladets Eric Rosén har en annan historia.

Du skriver i din nya bok att få personer vågar fråga hur det känns att ha en pappa som mördat någon. Så: Hur känns det?

– Jag vet faktiskt inte hur det känns. För i mitt liv har han varit min pappa med allt vad det inneburit. Det är väl något jag vill förmedla med boken, att man kan vara både mördare och en massa andra saker samtidigt. För mig var han rolig, intelligent och älskvärd, och inte nödvändigtvis i motsättning till att han var alkoholist och narkoman. Det var så tätt sammanlänkat. Och utöver det var han mördare i ett dygn, och då var jag inte där. Första gången jag träffade honom efter att han häktats såg jag att det var samma person som satt där. Jag insåg nästan omedelbart att jag inte kunde känna annorlunda inför honom, oavsett omständigheterna.

Du verkade ha svårt att acceptera att din pappa kunde ha tagit livet av en annan människa.

Annons

– Det tog lång tid för mig, men så småningom förlikade jag mig med att det var en korrekt dom. Det är så jag ser det: han är mycket riktigt dömd bortom rimligt tvivel. Men om det är någon som kan ta sig friheten att hålla fast vid det orimliga tvivlet så tycker jag att det är jag, hans son. Han själv säger sig inte minnas kvällen och erkände därför aldrig någon skuld innan han gick bort 2008. Däremot sa han att han skulle vilja minnas om det var så att han var skyldig. Trots att jag har vridit och vänt på det tusen gånger så får jag inte ihop det. Han blev inte våldsam av sitt missbruk och det stämmer bara inte med hur han var som person.

Hur var det att växa upp med honom?

– Han var en pappa på andra premisser än de vanliga, och jag var van vid att ta extra hänsyn till honom. Jag kände en konstant ängslan för att något skulle kunna hända honom, och var alltid orolig för om vi skulle kunna ses som planerat, eller om han hade pengar. Samtidigt längtade jag hela tiden efter honom och kände en glädje inför att träffa honom. Han var en varannanhelg-pappa, så vi gjorde alla roliga saker tillsammans. Vi spelade biljard, åt på McDonald’s och hyrde moviebox. Eller om han inte hade pengar så var vi hemma och kollade på tennis och pratade, eller så gick vi till stadsbiblioteket i Eskilstuna där jag kunde läsa serier. Jag kände mig alltid väldigt älskad och omtyckt. Men det var min mamma som bar den stora bördan att upprätthålla den relationen under min uppväxt, hon såg till att besöken hos pappa var något att se fram emot.

Din mamma var den stabila faktorn i ditt liv, men så gick hon in i en depression.

– Hon blev sjuk ungefär samtidigt som jag började bli så pass stor att jag ville hänga med kompisar och ha ett eget liv utanför hemmet. Man blir mer utsatt för världen i den åldern, vilket är på gott och ont, men att samtidigt känna att grundtryggheten skakas om gjorde mig rädd. Och arg. Så jag var först förbannad på henne – trots att hon faktiskt försökte upprätthålla tryggheten för mig – på ett sätt som jag aldrig var på pappa, som inte ens då klev in och tog mer ansvar. Vi hade till slut ingen el hemma och telefonen slutade att funka. Jag förstod att vi inte betalade räkningarna, men jag visste inte att vi stod inför vräkning. Vi flyttade till ett gammalt flyktingboende som blivit ett slags soc-lägenheter, för människor som inte var önskade av de vanliga bostadsbolagen. Egentligen var de nyare och fräschare än vår tidigare lägenhet, men den sociala resan var jobbig. Då var det väldigt viktigt hur andra människor uppfattade mig, och det var uppenbart att där inte bodde »vanliga« människor. Jag blev arg och inåtvänd och mer eller mindre likgiltig inför det mesta. Hårdare, helt enkelt.

Eric Rosén

Ålder: 38

Bor: Stockholm

Karriär: Fick sitt första journalistjobb på sajten Nyheter24. Arbetade sedan på Dagens Arena innan han blev chefredaktör för den uppmärksammade och omdebatterade vänstersajten Politism, som skrev opinionsjournalistik riktad mot unga. Numera biträdande redaktör på Aftonbladet.

Aktuell: Med den självbiografiska boken Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort.

Trots att du onekligen haft en tuff uppväxt finns det ett visst rosa skimmer över din gestaltning i boken.

– Vi i miljonprogrammet Stenkulla hade en väldigt stark lojalitet, som förstärktes i relation till andra – framför allt dem som kom från de finare områdena. Den där vänskapen och gemenskapen och positioneringen mot resten av världen tänker jag på som något fint. Men de yttre omständigheterna var inte fina. En anledning till vår gemenskap var att vi inte fick den hemifrån, vi upplevde alla en brist på stabilitet. Så när jag nu ser tillbaka på det … Jag skulle inte önska att något barn lever som jag gjorde när jag var tolv år.

Du hade precis lämnat det livet bakom dig och flyttat till Uppsala för att gå på gymnasiet när din pappa häktades för att ha mördat sin vän med över fyrtio knivhugg. Hur reagerade du?

– I början kände jag ingen som helst skam, för jag såg häktningen som orättfärdig. Det var någon annan som gjort bort sig: polisen, rättssystemet. Det var de som skulle skämmas för att de hamnat så konstigt och fel. Utåt sett ville jag inte visa att jag påverkades av det, jag ville visa att jag stod stark.

Annons

Det måste ändå ha startat en massa tankar hos dig?

– Jag funderade så klart på om han gjort det och vilken sorts människa som kan göra en sådan sak. Jag tror att alla har ett mörker inom sig, men jag började undra om mitt eget mörker var tillräckligt för att jag själv skulle agera lika vansinnigt om jag hamnade i en absurd situation. Eller om det var något som var specifikt för honom. Det är ju en sådan fråga som väcks när man tycker sig känna någon så väl, och som sedan gör något bortom ens fattningsförmåga. Och det är en fråga jag inte har något svar på.

Du verkar ändå ha fortsatt att se upp till din pappa.

– Jag var alltid väldigt imponerad av honom och har tyckt att han var briljant. Jag försökte ett tag leva som han, med allt var det innebar av hans livssyn och hans frihetsanspråk. Han och andra vänner till mig beskrev drogruset som fantastiskt och som att de hittade hem. Jag tog själv olika former av droger och levde i den där bergochdalbanetillvaron tills jag var 22, 23, men sedan insåg jag att det inte gav mig den där friheten jag eftersträvade. Det var en bluff. Jag tror aldrig pappa insåg att det var en bluff. Det finns ett brev han skrev inifrån fängelset, där han satt i åtta år för ett mord som han inte mindes just på grund av droger och alkohol. Han hade fått permissioner indragna för att han missbrukat i fängelset. Vänner hade slutat höra av sig. Ändå skrev han att han genom drogerna valt den säkrare vägen till lycka. Det är uppenbart för mig att det inte stämmer. Den där lögnen han fortsatte att intala sig själv … Det är inget att se upp till och bli imponerad av.

Varför ville du skriva en bok om din pappa?

– Jag har alltid tänkt att jag ska skriva om honom. Dels för att han bara är en av väldigt många narkomaner och brottslingar som rymmer oerhört många fler nyanser än karikatyren som vanligtvis målas upp. De här människorna har också relationer som påverkas av hur väl samhället klarar av att rehabilitera dem. Dels ville jag skriva boken för att jag kände en växande frustration över det offentliga samtalet. Jag har skrivit om politik i åtta år och det har alltmer blivit så att man ska redovisa sina privata omständigheter för att ens politiska ställningstaganden ska bli tagna på allvar. Egentligen tycker jag oerhört illa om den premissen, men om man håller tyst om sin bakgrund antas det automatiskt att man kommer från någon sorts övre medelklassvärld.

Hur har då din uppväxt påverkat dina politiska åsikter?

– Jättemycket. Jag växte upp i materiell underklass, men min pappa hade en adlig bakgrund där det fanns både ekonomiskt och kulturellt kapital en gång i tiden. Jag kan se hur den klassaspekten påverkade mig: jag kände trots allt att jag hade en förväntan på världen och en känsla av berättigande som gjorde att jag kunde ta för mig och driva på. Min uppväxt präglades också av alla de klassiska sociala möjligheterna som finns i Sverige. Jag hade en kontaktperson från soc som skattebetalarna stod för, jag hade möjligheten att gå ett extra år mellan högstadiet och gymnasiet för att plugga upp mina betyg, jag fick finansiering för mitt boende så att jag klarade mig under gymnasiet. Hade man tagit bort bara en av de insatserna hade det gått väldigt mycket sämre för mig. Men jag har också sett alla de sociala insatser som gjordes för min pappa, där det inte blev någon uppenbar framgångssaga. Många tycker säkert att all den hjälp och alla de pengar som kastades på honom var förgäves, men jag menar att det är tvärtom. Det räddade inte honom, men det påverkade hur det gick för generationerna efter honom. Samhället har allt att vinna på att ge människor en tionde chans.