Du skriver i din nya bok att få personer vågar fråga hur det känns att ha en pappa som mördat någon. Så: Hur känns det?
– Jag vet faktiskt inte hur det känns. För i mitt liv har han varit min pappa med allt vad det inneburit. Det är väl något jag vill förmedla med boken, att man kan vara både mördare och en massa andra saker samtidigt. För mig var han rolig, intelligent och älskvärd, och inte nödvändigtvis i motsättning till att han var alkoholist och narkoman. Det var så tätt sammanlänkat. Och utöver det var han mördare i ett dygn, och då var jag inte där. Första gången jag träffade honom efter att han häktats såg jag att det var samma person som satt där. Jag insåg nästan omedelbart att jag inte kunde känna annorlunda inför honom, oavsett omständigheterna.
Du verkade ha svårt att acceptera att din pappa kunde ha tagit livet av en annan människa.
– Det tog lång tid för mig, men så småningom förlikade jag mig med att det var en korrekt dom. Det är så jag ser det: han är mycket riktigt dömd bortom rimligt tvivel. Men om det är någon som kan ta sig friheten att hålla fast vid det orimliga tvivlet så tycker jag att det är jag, hans son. Han själv säger sig inte minnas kvällen och erkände därför aldrig någon skuld innan han gick bort 2008. Däremot sa han att han skulle vilja minnas om det var så att han var skyldig. Trots att jag har vridit och vänt på det tusen gånger så får jag inte ihop det. Han blev inte våldsam av sitt missbruk och det stämmer bara inte med hur han var som person.
- Mer:
- Intervju
