Du har tidigare skrivit Det rena landet, om vad som ledde fram till att världens första statliga rasbiologiska institut grundades i Sverige. Varför blev det en bok om Herman Lundborg?
– Egentligen skulle jag skriva en helt annan bok, men när jag gjorde research åkte jag till Uppsala för att kolla i institutets arkiv. Där såg jag att det fanns 3 000 privatbrev adresserade till Lundborg – framför allt från 1910-talet och framåt. Jag upptäckte några tjocka brevbuntar skickade av unga kvinnor och började snart se ett mönster. De var 25 år yngre och skulle resa långt bort med honom på forskningsresor i norra Sverige. En del var av samiskt eller finskt ursprung – människor som han själv var ute efter att rasundersöka och ansåg vara lägre stående. De skriver långa, väldigt förtroliga, brev till honom. Där väcktes min nyfikenhet.
En rasbiologins Don Juan?
– Han hade en bakgrund som psykiatriker på kvinnoavdelningen på Upsala Hospital, och verkar ha varit en för sin tid mjuk och förstående man. Det kan tyckas motsägelsefullt, men raslärorna gifter sig egentligen ganska bra med föreställningen om över- och underordningen som finns mellan den yngre, obildade kvinnan och den manlige forskaren. Hon inordnar sig, och han inordnar henne.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digital prenumeration!
Har du redan ett konto? Logga in här.
- Mer:
- Intervju
- På riktigt
