»Historien har sådana oväntade skruvar«

Vetenskapsjournalisten Maja Hagerman var inte alls sugen på att skriva en bok om rasbiologen Herman Lundborg. Men en okänd kvinna fick henne att ändra sig. 

Du har tidigare skrivit Det rena landet, om vad som ledde fram till att världens första statliga rasbiologiska institut grundades i Sverige. Varför blev det en bok om Herman Lundborg?

– Egentligen skulle jag skriva en helt annan bok, men när jag gjorde research åkte jag till Uppsala för att kolla i institutets arkiv. Där såg jag att det fanns 3 000 privatbrev adresserade till Lundborg – framför allt från 1910-talet och framåt. Jag upptäckte några tjocka brevbuntar skickade av unga kvinnor och började snart se ett mönster. De var 25 år yngre och skulle resa långt bort med honom på forskningsresor i norra Sverige. En del var av samiskt eller finskt ursprung – människor som han själv var ute efter att rasundersöka och ansåg vara lägre stående. De skriver långa, väldigt förtroliga, brev till honom. Där väcktes min nyfikenhet.

En rasbiologins Don Juan?

Annons

– Han hade en bakgrund som psyki­atriker på kvinnoavdelningen på Upsala Hospital, och verkar ha varit en för sin tid mjuk och förstående man. Det kan tyckas motsägelse­fullt, men raslärorna gifter sig egentligen ­ganska bra med föreställningen om över- och underordningen som finns mellan den yngre, obildade kvinnan och den manlige forskaren. Hon inordnar sig, och han inordnar henne.

»Han var väldigt fixerad vid ­Lappland och jobbar extremt mycket. I   ­grunden handlar hans forskning om att män­niskor har olika värde.«

En av relationerna tar han betydligt längre.

– Ja, han gifte sig med en kvinna från norra Sverige 1936, när han var 68 år. Händelsen har varit känd sedan tidigare, men ingen har kunnat få fram hennes identitet och bakgrund. Den avgörande pusselbiten kom när en vän till mig som är bra på släktforskning hjälpte mig att hitta henne. Kvinnan hette Maria Holste, men namnet var taget, hon var född Isaksson i byn Övre Sopporo i nordligaste Lappland. Lundborg tog med sig henne till Uppsala, där de bodde i institutets lägenhet, medan han fortfarande var gift med sin tidigare fru.

Själv tänker man att en sådan situation skulle ha lett till att han tonade ner sin forskning lite. Det är snarare tvärtom.

– Han var väldigt fixerad vid Lappland och jobbade extremt mycket. I grunden handlade hans forskning om att människor har olika värde. Och blandar man fel så uppstår en lång rad sjukdomar.

Samtidigt fick han i hemlighet ett barn med Maria, tio år innan de gifte sig. Pojken lämnades först bort, men Maria såg till att få honom tillbaka. Jag har hittat brev där Lundborg i slutet av sitt liv skriver till en väninna. Han beskriver hur han och sonen gör utflykter tillsammans och intresserar sig för blommor. På något vis förlikade han sig med att den här pojken fanns och levde med honom.

Samtidigt får han en roll i Nazitysklands kommande praktik för att förhindra »rasblandning«.

– Han uppfann vissa metoder som sedan gick i arv. Till exempel designade han små styva kort som användes vid rasundersökningar, med kroppsmått på ena sidan, släkt på andra sidan, och avklippta hörn för kvinna respektive man. Jag har hittat en kedja av sådana undersökningskort i läromedel och arkiv. Lundborg införde till och med en ny ras, ostbaltisk, som kunde kryssas i på korten som användes inom SS i Nazityskland. Det sista jag hittade är från 1942 och användes när man skulle göra folkfördrivningar i Polen och Tjecko­slovakien. Det är väldigt stora och otäcka perspektiv.

Vad ville han egentligen?

– Han skrev på ett stort verk, som aldrig blev färdigt. Men precis i samband med att han skulle avsluta sin forskning 1935, skrev han: »Må vårt folk vakna upp! Ett kraftigt upprensnings­arbete måste komma till stånd.« Och så hyllar han Nazityskland. Samma år stod han i Berlin och sa att man måste göra sig av med judarna. Han ville upprätta ett slags reservat där man kunde lämpa av alla. Man kan undra om det var något sådant han tänkte sig med samerna också, med tanke på det otroligt stora arbetet han lade ner på att samla in namn på individer, följa upp, förteckna barnen och så vidare. Men till skillnad från judarna i Tyskland verkar det inte som om människor i Mellan­sverige kände: »Gud, vad vi är hotade av samerna!« Det gick inte att piska upp några massmöten med det budskapet. Och det var vår smala lycka. Plus att Herman Lundborg var lite knäpp. I sam­tiden var det inte främst teorierna som verkade tokiga, utan hans lite för uppblåsta självkänsla och fanatiska personlighet.

Om han skulle ha tillämpat sina teorier i sitt eget liv, skulle han ju inte ha kunnat leva med sin familj?

– Nej, men du vet. Människor tänker alltid: Jag är undantaget. Det är det som är så intressant med den här historien, utöver de vidriga lärorna. Att människor är så komplexa, att historien har sådana oväntade skruvar. Hade jag skrivit en roman så hade den ­blivit så mycket mer förutsägbar.

Annons