»Jag fann extraktet av mänsklig kamp«

Du har sagt att du fascineras av parallellsamhällen, »små grupperingar som formger sina egna regler och lagar«. När stötte du själv på ett sådant för första gången?

– Egentligen ganska tidigt, när jag började röra mig ute på gatorna som femtonåring. Jag växte själv upp i Bromma i en trygg familj bestående av mamma, pappa och två barn, en uppväxt som säkert skulle kunna beskrivas som idyllisk. Vi bodde i ett slags mellanområde. Åt ena hållet fanns det superfina villor och åt andra hållet fanns rena krökarkvartar där en mer socialt utsatt grupp bodde. Jag pendlade litegrann mellan de ytterligheterna, vilket satte klassfrågan i centrum för mig. Som tonåring drogs jag till människorna som levde lite mer utanför. Jag svävade ut i både det ena och det andra under några år. Jag bröt med Bromma och Bromma bröt med mig.

Varför?

– Som tonåring är det väl vanligt att man vill skilja ut sig från mängden. Men som adopterad levde jag också i ett sorts mellanförskap. Jag har alltid upplevt det som att jag kommer in lite från sidan. Jag hade känslan av att inte höra hemma i de rum jag vistades i. Jag såg inte ut enligt normen. Det kändes som om jag behövde erövra min plats helt enkelt. Trots att jag hade den där trygga uppväxten var jag splittrad.