»Jag fann extraktet av mänsklig kamp«

I sin nya film Goliat utforskar Tjuvheder-regissören Peter Grönlund återigen kriminalitet, klass och utanförskap. Varför är en medelklassgrabb från Bromma så skicklig på att skildra samhällets utkanter?

Du har sagt att du fascineras av parallellsamhällen, »små grupperingar som formger sina egna regler och lagar«. När stötte du själv på ett sådant för första gången?

– Egentligen ganska tidigt, när jag började röra mig ute på gatorna som femtonåring. Jag växte själv upp i Bromma i en trygg familj bestående av mamma, pappa och två barn, en uppväxt som säkert skulle kunna beskrivas som idyllisk. Vi bodde i ett slags mellanområde. Åt ena hållet fanns det superfina villor och åt andra hållet fanns rena krökarkvartar där en mer socialt utsatt grupp bodde. Jag pendlade litegrann mellan de ytterligheterna, vilket satte klassfrågan i centrum för mig. Som tonåring drogs jag till människorna som levde lite mer utanför. Jag svävade ut i både det ena och det andra under några år. Jag bröt med Bromma och Bromma bröt med mig.

Varför?

Annons

– Som tonåring är det väl vanligt att man vill skilja ut sig från mängden. Men som adopterad levde jag också i ett sorts mellanförskap. Jag har alltid upplevt det som att jag kommer in lite från sidan. Jag hade känslan av att inte höra hemma i de rum jag vistades i. Jag såg inte ut enligt normen. Det kändes som om jag behövde erövra min plats helt enkelt. Trots att jag hade den där trygga uppväxten var jag splittrad.

När upptäckte du din kreativitet?

– Jag började måla tidigt. Och så hade jag ett punkband där jag skrev låtar och texter. Jag kommer inte från en kulturell familj, så jag fick söka upp det där själv. Jag började läsa och skriva skönlitterärt. Att få erövra det var starkt och mäktigt.

Hur kom det sig att du började göra film?

– Jag var 26 år gammal och hade skrivit på en roman i två år men kom inte framåt. En morgon slängde jag alltihop. Istället skrev jag ett första utkast till ett långfilmsmanus på ett par dagar. Jag insåg att alla de moment jag hållit på med samlades i filmen: text, bild, ljud. Det var som att hitta hem i skapandet. Något år efter det började jag på Stockholms filmskola. Men jag hade fortfarande en liksom väldigt lös världsbild. Jag famlade efter en berättarvärld. Sedan efter filmskolan började jag jobba med dem som säljer tidningen Situation Stockholm och där föll allt på plats. Fullständigt.

Hur då?

– Jag fann extraktet av mänsklig kamp. Där fanns människan i sin helhet och i sin mest utsatta form. Där fanns klassperspektivet. Och där fanns samtidigt humorn och glädjen. Så för mig blev det en källa till ett helt liv av film och berättelser. Som inte bara rör hemlöshets- eller narkotikafrågor eller kriminalitet utan egentligen hela det mänskliga spektrumet. Jag hade sökt till Dramatiska institutet tre gånger utan att komma in, men det här visade sig vara den bästa manus- och regiskolan jag kunde gå.

Hur länge jobbade du där?

– Jag var på Situation Stockholm och Stadsmissionen i åtta år. Det handlade mycket om att bara hänga med de här personerna som sagt farväl till det vanliga samhället för länge sedan. Hjälpa dem med myndighetskontakter. Inom Stadsmissionen jobbade jag med uppsökande verksamhet på nätterna, hjälpte folk som sov i portar att komma till härbärgen och så. I perioder skrev jag parallellt på Tjuvheder. Även när jag hade ekonomiskt stöd för att skriva fortsatte jag att jobba på Situation Stockholm någon dag i veckan, för att jag trivdes så bra. Men mitt fokus gled allt längre bort. I och med att filmen kom ut slutade jag.

Vore det inte bra för ditt filmskapande att ha kvar den förankringen till verkligheten?

– Efter så många år kan jag fortfarande den världen väldigt väl. Och det är trots allt film jag vill göra. För mig var det ett naturligt steg. Det är ett avslutat kapitel. Men det var jävligt roligt under tiden det varade.

Peter Grönlund

Född: 1977
Yrke: Regissör och manusförfattare.
Bor: Södermalm i Stockholm.
Karriär: Långfilmsdebuterade 2015 med den kritikerhyllade Tjuvheder som vann fem Guldbaggar, bland annat för bästa manus. Arbetar just nu som regissör för en än så länge hemlig TV-serie.

Goliat handlar om en familj i en avfolkad bruksort, där tonårssonen Kimmie pressas att ta över pappans kriminella verksamhet när han ska in på anstalt. Inget av det här har du egentligen någon personlig erfarenhet av. Hur går du tillväga för att få filmen att kännas så autentisk?

– Det handlar om en rad faktorer. För det första kan jag socialgruppen. För det andra handlar det i grund och botten om att hitta det mänskliga dramat. Om man hittar det så spelar det ingen roll om filmen utspelar sig i yttre rymden eller i en stad i Östergötland. Och sedan handlar det om research. Jag åkte runt i Dalarna och Värmland och, ja, hela Bergslagen egentligen. Då kunde jag prata med människor, se hur det ser ut. Till slut fastnade jag för Östergötland. Det är en spännande dialekt, som gör sig bra på film. Särskilt i sådana här hårda miljöer. Och där fanns också ett gäng dynamiska platser som satte i gång min nyfikenhet och samtidigt passade med vad jag tänkt mig. Efter det gick vi in i processen med rollbesättning och där finns ytterligare en pusselbit. Eftersom jag tar in människor som själva äger de här erfarenheterna bidrar de jättemycket till verklighetsförankringen.

Annons

Varför väljer du allt som oftast att jobba med amatörskådespelare som själva levt ett utsatt liv?

– Det gäller att förstå vilken sorts film man gör och just de här filmerna hade inte mått bra av att ha fler professionella skådespelare. Det här blir mer trovärdigt. Dessutom finns det så jävla mycket talang bland de här människorna när det kommer till skådespeleri. De har anpassat sin figur och sitt språk för att passa in på plattan, på kåken eller i en rättssal. En gång träffade jag en heroinist som hade en teatermask tatuerad på armen. Jag frågade: »Fan, har du spelat teater?« Han kollade på mig som om jag var dum i huvudet. »Ja, hela livet.«

Hur går rollbesättningen till?

– Pauline Hansson, som castat båda mina filmer, kammade igenom hela Östergötland inför Goliat. Vi gjorde flera hundra provfilmningar i jakt på huvudrollen Kimmie. Till slut tipsade någon om Sebastian Ljungblad, och det stämde direkt. Men den svåraste rollen att besätta var pappan i filmen, Roland. Han behövde ha ett antal komplexa egenskaper. Dels ha en trovärdig arbetarbakgrund, som om han skulle kunnat jobba på bruket. Samtidigt skulle han kunna spela en hårdför typ som vet hur man navigerar i kriminella sammanhang. Och på det en kärleksfull familjefar. Till just den rollen gick vi igenom otroligt många duktiga professionella skådespelare. Men de brast alltid i en aspekt: jag har jobbat med kriminella i åtta år, så jag vet hur de för sig och pratar, och det där är någonting som är väldigt svårt att imitera.

Hur hittade ni till slut Joakim Sällqvist, som spelar Roland?

– Pauline besökte ett behandlingshem där han jobbade och stötte på honom i korridoren. När han provfilmade förstod man direkt att han hade något intressant. Och ju mer vi filmade, desto mer växte han och blev helt fenomenal. Han har förmågan att plocka fram det bästa i sina motspelare. Han axlade ansvaret för scenerna och lyfte fram de andra och gav plats – på ett sätt som bara de allra största skådespelarna klarar. Han har alla kvaliteter för att gå hur långt som helst som skådespelare.

Varför gjorde du återigen en film om sociala frågor?

– Det är som om tematiken har en förankring i mig. Där finns något som jag vill fortsätta utforska. Visst finns flera gemensamma punkter med Tjuvheder. Förhållandet mellan individ och grupp, vad man är villig att offra för att ingå i en gemenskap. Och båda filmerna handlar om ansvar och solidaritet. Men jag ville samtidigt försöka göra någonting helt annorlunda än Tjuvheder. Goliat är främst en uppväxtskildring. Kimmie är egentligen inte lämpad att ta över, han passar inte in i den där snäva maskulinitetsrollen som ofta finns i kriminella miljöer.

Lyckas du även nå andra grupper än de som vanligtvis tar del av kultur med dina filmer?

– Med Tjuvheder var det så. Jag fick mycket respons från människor som kände igen sig och som tackade för att jag berättade den här historien. Jag hoppas så klart att samma sak händer med Goliat. Men det är viktigt för alla att ta del av andra bilder av samhället. Min ambition är att göra filmer som utgår från så tydliga mänskliga aspekter att alla kan känna igen sig – även om det handlar om personer som lever i marginalen.