»Jag har känt mig lite välsk i Sverige«

Augustprisade Sigrid Combüchens nya roman handlar om två kvinnor på flykt. Och kanske lite om henne själv.

Hur kom boken till?

– Jag har aldrig några direkta planer när jag skriver, det bara händer. Den här är den andra boken som uppstår i en dröm. En tidigare bok jag skrev, Parsifal, kom från att jag vaknade en morgon och hörde »Vad fröar du, min droppe?« för mitt inre öra. »Vad sjutton betyder det?« tänkte jag. Sedan började jag besvara det. Den här gången hörde jag namnen Sidonie och Nathalie i ett halvvaket tillstånd.

Så vilka visade de sig vara?

– De är två franska kvinnor på flykt undan andra världskriget. Nathalies hem står intakt efter att familjen omkommit av en mina, men benen börjar föra henne bort. Sidonie har möjligen hoppat ut ur någon fängelsehåla. Hon är en våldsbenägen person som plötsligt fått friheten, och så råkar de stöta ihop och börjar gå sida vid sida. De vill ta sig bort från kriget till att börja med. Nathalie kan geografin, vet vilka floder de ska följa. Vid Strasbourg börjar de gå norrut – så småningom mot Sverige, som de kallar en »fredsglänta« i det krigförande Europa. De hamnar i Skåne först, får rena kläder, döps om till Siv och Nanna, och arbetar sig fram på olika vis.

I efterordet till Sidonie och Nathalie står det att vissa fragment kommer ur ditt eget liv.

– Jag känner till områdena jag beskriver – jag är själv född i Rhenlandet och uppväxt i Skåne. Jag minns inte mycket av kriget – men kommer ihåg när jag satt ute med andra i tvåårsåldern och lekte med en dockservis. Plötsligt gick den bara i småbitar, och vi fattade ingenting. Sedan kom knallen. Det visade sig vara ett bombangrepp mot en järnvägslinje i närheten. De sedvanliga varningstjuten av sirener hann aldrig komma. Våra mödrar gick och letade efter oss och samlade familjerna nere i  källaren. Ett annat fragment är ett fotografi av min syster. Hon var åtta år äldre, föddes i Sovjetunionen och har sett mycket mer av det jag beskriver i boken än vad jag har. Det finns ett foto av henne där hon står med en kvast i en godsvagn i Småland. Precis som Sidonie. Jag brukar inte dedicera mina böcker, men den här har jag dedicerat till henne. Hon dog i bröstcancer när hon var 27.

Så sorgligt.

– Ja, det var chockartat. Men jag tycker att jag träffar många som berättar att de förlorat ett syskon i unga år. När min mor dog hittade jag min systers dagbok från när hon var 17 år. Den hade aldrig öppnats, men jag läste den. Det gav ju en insyn jag inte hade haft – eftersom åldersskillnaden var så pass stor levde vi olika liv, hon hade pojkvänner medan jag var en besvärlig lillasyster.

Upplevelsen av flykt är så klart väldigt aktuell i dag. Var det något du tänkte på när du skrev?

– Inte när jag började, för det var före den första stora flyktingvågen. Men det är ett ämne som varit aktuellt så länge jag minns. Ungern, Latinamerika, Bosnien. I det sammanhanget är det lika viktigt att inte idealisera människor som att inte demonisera dem. Många gånger är det risker som avgör hur man blir, mer än hur man själv är. Varken Sidonie eller Nathalie är särskilt trevliga, för det finns inga förutsättningar för dem att vara det. Sidonie är liksom blint upptagen av att skaffa sig saker, bonda med vänner, göra sig ett hem, vilket verkar sympatiskt. Men samtidigt är hon väldigt våldsam, kan inte styra sina impulser. Medan Natalie är en ganska högmodig person, hon agerar som om hon är förmer än andra och vägrar göra sig till.

Egentligen tycker de inte ens om varandra. Vid ett tillfälle, faktiskt på Koster där vi är nu, har de chansen att gå skilda vägar. Varför gör de inte det?

– Båda tycker att den andra är en black om foten, samtidigt är de beroende av varandra. Nathalie är ganska mallig om vem hon är, men när det kommer till kritan är hon beroende av Sidonies handfasta förmåga. Det är helt enkelt svårt att vara rationell när man bara har varandra och inte känner någon annan.

Själv kom du hit när du var sex år.

– Min mor var ryska och bodde tillsammans med min far i Sovjetunionen på 1930-talet, men de blev utkörda därifrån och hamnade i hans hemland, Tyskland. Vi kom inte till Sverige som flyktingar, utan för att min far fick ett jobb här. Vi kom ett halvår efter honom till Småland. Ett tag bodde vi faktiskt lite som Sidonie och Nathalie, det var primitivt och ensamt, mörkt. Jag hade en omhuldande moder som sprang ut och ropade »Kan ni inte leka med henne?« till de andra barnen, så jag kände mig inte särskilt utanför. Men senare har jag känt mig lite välsk i Sverige.

Välsk?

– Eljest, annorlunda … Min familj blev aldrig några fina svenskar. När jag var barn på 50-talet var det fortfarande så att man skulle göra på ett visst sätt, det var inte så amerikanskt som det är nu. När jag inte satt helt stilla i bänken kunde läraren säga: »Sigrid! Försök att sitta ordentligt som de svenska barnen.« Jag kompenserade med en känsla av självmedvetenhet eftersom jag var utifrån och lite annorlunda och snart kunde två språk. Jag gick där i restgarnskläder och kängor – fast det var sommar – medan de svenska söta flickorna hade rosetter i sitt blonda hår och rutiga klänningar. Det enda jag hade som var finare var tänderna. När de log hade de tänder som äppelskruttar, de åt för mycket socker. Hemma hos oss fanns inget godis. Vi bodde ett år i Småland, ett år i Sundsvall, sedan blev längtan efter städer och kultur överväldigande, i synnerhet för min mor, så då flyttade vi till Malmö.

Levde känslan av utanförskap kvar?

– Ja, på gott och ont. Jag tror det kan ha varit den som gjorde att jag började skriva. I Malmö fanns gott om flyktingar, många tyska socialdemokrater. De jobbade på Kockums och läste böcker, en läsande och intellektuell arbetarklass. Jag satte näsan i vädret där i mitt annorlundaskap, precis som Nathalie. När jag var 17 år skrev jag min första bok. Den handlade om en familj som var nazister. Som försvann, och sedan dök upp igen och blev lika framgångsrika igen. Det var en sådan där 17-årsroman av en person som visste allt om världen. Sedan visste jag ingenting.

Och då dröjde det till nästa bok.

– Jag påbörjade ett antal romaner, men de var för uttänkta, för med i tiden. Då hade jag mycket mer förväntningar på mig själv än vad jag har i dag. Sedan började jag på I norra Europa, som är något slags fantasysaga, en genre som jag inte visste fanns då. Den kom ut när jag var 35.

Åtta böcker senare slog du igenom stort med romanen Spill, som fick Augustpriset och blev en storsäljare. Känner du större krav på dig efter den boken?

– Nej, jag upplever det nog inte så. Jag upplever nog snarare en fara i att glida i en gräddfil.

Det låter ju jätteskönt. 

– Men samtidigt oroligt. Det finns ett utbrett syndrom hos folk som skriver och har framgångar: den ständiga oron att bli avslöjad som den bluff man är. När jag började som 17-åring verkade förläggare mer auktoritära än nu. Jag försökte först komma till Wahlström & Widstrand, som hade den elaka filmrecensenten Carl Björkman till chef. Det tilltalade mig. Men den blev refuserad. Då skickade mina föräldrar in manuset till Bonniers och lade till: »Observera att författarinnan är endast 17 år gammal.« Det tog skruv. Jag blev kallad för Fröken Combüchen. Gerard Bonnier kom för att titta på mig, jag skulle liksom visas upp. I dag har förlagen inte längre »stall« av författare, och förläggarna stannar inte så länge på sina poster att de blir legendariska. Antagningen av bokmanus kan också vara svår att förstå. Jag har sett stora talanger få nej och så slinker random produkter igenom. Men det handlar ju också om den stora manushantering förlagen har nu. Författarskolorna är ju delvis skyldiga till det.

Du har själv undervisat på Författarskolan på Lunds universitet.

– Det är ju en folkrörelse, som körsång nästan, att gå på skrivarkurs. Ibland tänker jag att man inger folk för mycket förhoppningar. Hursomhelst blir studenterna väldigt bra läsare. Och i dag, när det litterära samtalet blivit så tunt på kultursidorna, så är det på Författarskolan jag haft de verkligt bra samtalen. Men jag har precis slutat där nu.

I din bok hamnar Nathalie till sist i Nordnorge, där hon bildar familj och så småningom firar sin 90-årsdag. 

– Hon ser fenomenet som heter Moskenstraumen på en karta, men tror att det heter Månskenströmmen, och lockas dit. Jag har själv alltid drömt om den. Ända sedan jag läste Jules Verne – där cirklar de ju ner i malströmmen. Jag var där senast 2012, strömmen finns mellan Lofotudden och en klippö utanför. När det är vind från öster och springflod blir den väldigt turbulent.

Till och med som gammal känner Nathalie sig på något sätt utanför i sin egen krets. 

– Jag brukar säga att man inte skriver människor utan romankaraktärer, men medan man håller på uppstår ändå en personlighet. Jag tror Nathalie alltid har varit fjär och att ingenting motverkat den egenskapen. Hennes krigserfarenhet gör henne ännu mer förbehållsam. Hon återfår inget förtroende för tillvaron och håller själv distans.

Nathalies barnbarn heter Sigrid. Du har använt dig av ditt eget namn i tidigare böcker också.

– Ja, men då har det varit mer jag själv. Den här gången var det mer som ett litet nöje att kalla den odrägliga flickan för Sigrid.

När jag läst tidigare intervjuer med dig har jag fått känslan av att du vill vara ganska anonym. Har du ändrat dig?

– Nej, det är därför vi inte träffas hemma hos mig. Min man, Nordal Åkerman, var offentlig som författare och debattör innan jag var det. Då lärde vi oss. Många år hade vi inte ens telefon på landet – det var joxigt men privat. Någon gång har jag gått ifrån våra regler. I samband med min bok Byron, en roman skulle jag ha en hemma hos-filmning. Den tog tre dagar. Alla skulle ur vägen, det var så besvärligt. Jag satt i ett burspråk i en fåtölj och skulle prata. »Nej, vi ska bara flytta fåtöljen.« »Nej, nu kom ett moln, nu fick du en blå näsa.« Då kommer man helt av sig. Det finns inget kvar att säga till slut. Jag upplever inga krav på att bjuda på mig själv. När jag träffade Amelia Adamo på bokmässan sa hon: »Har du tänkt på att du skulle kunna vara mycket mer känd om du ville?«

Vad svarade du?

– »Nej, jag är precis så känd som jag vill, inte mycket mer, tack.« Man vill ju överraska sina medmänniskor med sitt jag. De ska inte ha läst allt i tidningen innan.

Kan det bli en självbiografi framöver?

– Oh, nej, aldrig i livet! Det där kanske är på avklang nu. Knausgård själv har ju sagt att han funderar på att skriva fiktion … Jag vill skriva steampunk!

Vad är det?

– Det är en av fantasygenrerna. Man kan kalla den kontrafaktisk, tror jag. Den drar ut de tekniska innovationerna från förra sekelskiftet och drar in dem i vår framtid – 1800-tal, fast placerat i framtiden, kan man säga. Men jag har inte börjat än.

Det måste kanske komma en dröm först.

– Mm. Nej, men jag vet ungefär vad det ska vara men har inte hittat språket. Varje gång jag börjar på en ny bok måste jag hitta ett nytt språk.

Hur gör du när du skriver?

– Jag tycker ofta tvång är en bra inspiration, jag är glad för deadlines, annars skulle jag lätt dra en text in i evigheten. I dag är man dessutom så odisciplinerad eftersom man är på nätet. Alltså, man gör ju allt för att fly från jobbet. Någon kanske frågar: »Har du sett Skam?« »Nä, och den tänker inte jag se!« svarar man. Och så tittar man på första avsnittet och hamnar i träsket.

Norska har du med dig, via din man – men också ryska, tyska och svenska. Hur har ditt sätt att skriva präglats av ditt ursprung?

– Jag gillar att leka med språket. Och jag känner att jag vill dra i svenskan, flytta på betydelsen, omforma den. Tvåspråkigheten underlättar mångfald, impulser från andra språk. Jag är nog egentligen ganska påverkad av norskan sedan länge. Jag bor ju i två gränsländer: Koster på sommaren, Lund resten av året. Danskan är också väldigt påverkande. Från danskan kommer också snabbtalet, som håller på att komma in i svenskan. Thomas Hylland Eriksen har gjort en undersökning om detta, att unga danskar talar 25 procent snabbare nu än för 50 år sedan. Och ingen hör riktigt vad den andre säger.

Där jobbar du emot: dina texter ska man verkligen läsa långsamt. 

– Själv tycker jag att min nya bok just nu är så tråkig så att jag håller på att dö. Det blir ju så när man ältar texten fram och tillbaka. Men tröttnar på att skriva gör jag inte. Somliga människor är födda till att göra en sak. Jag är nog född till att skriva, tror jag. Och kommer att göra det så länge jag har huvudet någorlunda påskruvat.