Du inleder Klimatkrisens Sverige med att skriva om din personliga koppling till naturen.
– Det började med att min pappa dog i cancer när jag var nio år gammal. Det var en fruktansvärd period. Jag och min bror bodde hos mormor och morfar i Gävle under sjukdomstiden. Min morfar brukade ta med mig på cykel till ett område som heter Sörby Urfjäll, där vi letade vårtecken. Först tussilago. Under nästa tur letade vi blåsippor, sedan vitsippor, och till sist gullvivor. Morfar var en fantastisk historieberättare och laddade naturen med en sorts magi. Han lärde mig att man kan bli tröstad genom den. Sedan dess har jag alltid, när det hänt tunga saker i livet, försvunnit ut och satt mig i någon skogsglänta.
Utifrån det låter ditt yrkesval ganska naturligt?
– Fast från början var det mer en slump. Efter min journalistutbildning i USA fick jag jobb på en nystartad miljötidning i Stockholm och bevakade den gröna rörelsens födelse i Europa. Jag skrev min första artikel om klimatförändringar 1987, om forskaren Svante Arrhenius. Han skrev redan 1896 om hur människans koldioxidutsläpp skulle höja temperaturen på jorden, jag minns det som ett väldigt skrämmande perspektiv.
- Mer:
- Intervju
