»Jag tror att Astrid var erotisk«

Regissören Pernille Fischer Christensen förklarar varför det behövdes en dansk för att göra spelfilm om Sveriges kanske största nationalikon.

Hur fick du idén till att göra en film om Astrid Lindgrens liv?

– För sex, sju år sedan såg jag en bild i en avis intill en recension av boken Astrid Lindgrens liv i bilder. Bilden föreställde Astrid och en liten pojke, och under den stod: »Astrid och Lasse på Håbets Allé.« Jag tänkte: »Håbets Allé – den ligger ju i Danmark! Varför var hon där?« Jag klippte ut bilden och hängde upp den på väggen hemma. Där hängde den i kanske ett halvår innan jag kom att tänka på den igen och försökte ta reda på mer. Jag förstod att Astrid fött sin första son, Lasse, i Köpenhamn. Men fortfarande: Varför? Jag återvände till bilden igen och igen, läste biografier och reste till Vimmerbys Lindgrenmuseum, men ingenstans fick jag någon riktig förklaring. Så det gick något år till, tills jag en dag hade tråkigt och googlade. Då – boop! – kom det upp en splitterny artikel från Vimmerby tidning som avslöjade hela saken: att Astrid Lindgren som 18-åring fått en son med en 30 år äldre man, Reinhold Blomberg. Att hon valde att föda Lasse i Köpenhamn, för att man där inte behövde uppge faderns namn. Och att hon lämnat sonen till en fostermor för att skydda Blomberg som var åtalad för horsbrott. Jag ringde upp journalisten som skrivit artikeln, och sedan bara växte det.

Vad tilltalade dig med just den berättelsen?

Annons

– Det här är bara min analys, men när man ser på Astrids liv tror jag att det som hände med Lasse var så viktigt för hennes sätt att skriva. Det känns som ett trauma. Astrid själv sa att hon kanske hade blivit författare även om det inte hänt, men inte en lika bra sådan. Den som gör en biografi kommer alltid in med sitt eget liv och sitt eget sätt att tänka, så jag gör inte anspråk på att berätta sanningen om Lindgrens liv, men jag ville peka på något som var superessentiellt. För henne, men också för många andra kvinnor. Det som hände Astrid har hänt massor av andra flickor. Det tycker jag är viktigt, att min dotter får känna till sin kvinnohistoria.

Vad är din egen relation till Astrid Lindgren?

– Det finns två spår: jag är född och uppvuxen i Köpenhamn, men min pappa studerade till läkare när jag var barn. På den tiden fanns inte så många praktikjobb i Danmark, men däremot jobb på sjukhusen i Skåne och Småland, så varje sommar åkte hela familjen dit. Vi levde väldigt primitivt, i ett litet torp som hade toa i skogen, inget varmvatten, ingen el. Och eftersom det inte fanns några Ipads eller computers så var vi mycket i naturen: seglade på sjön, var ute i skogen. Mycket av den barndom som Astrid Lindgren beskrev i sina böcker är också min barndom.

Och det andra spåret?

– Min mamma var jätteintresserad av Sverige. Hennes mormor var svensk och Astrid Lindgren var en av hennes stora hjältar. Hon arbetade som pedagog med små barn – och om det fanns en person som i sin ambition och sitt tänkande kring barn var lik Astrid så var det min mamma. Hon var aldrig någonsin så där: »Lille vän, gulle-gull-gull.« Hon tog barn på allvar: vi tittade på konst och pratade om existensen och livet från det att vi var ganska små. Mamma hade massor av svensk litteratur. I familjen var det bara min mamma, pappa och min fem år yngre bror, så jag träffade inte så många andra barn där vi bodde i skogen. Därför läste vi väldigt mycket. Många av de första böckerna jag fick av mamma var av svenska författare: Astrid Lindgren, Maria Gripe, Gunilla Bergström, Carl Larsson, Karin Larsson … Jag tror faktiskt att jag bara kan räkna upp en eller två danska författare som hade betydelse för mig som barn. Resten var från Sverige. Dessutom blev svenska mitt första andraspråk. När jag äntligen fick en vän där ute i den småländska skogen så var hon ju svensk. Så jag lärde maj å prada sau här.

»Folk har frågat: ›Hur vågar du?‹ Då har jag mest känt: ›Varför skulle jag inte våga?‹«

Många människor verkar ha haft Astrid Lindgrens sagor som en inkörsport till litteraturen.

– Jag har ofta fått frågan: Vem har haft störst inflytande på ditt konstnärskap? Då har jag alltid svarat Astrid Lindgren. Reaktionen har varit: »Va? Barnböcker? Du ska säga Lars von Trier!« Men det har varit hon.

Varför?

– Det har att göra med hennes sätt att diskutera etiska frågor. Att prata om komplicerade ting på ett supersimpelt sätt. Det är jättesvårt att skriva om döden, men hon lyckas i Bröderna Lejonhjärta prata om den i dimensioner så att ett barn förstår. Jag har ofta i livet fått höra att jag är för allvarsam – men om man tänker som Astrid så är det inte så dumt att vara allvarsam ibland. Även om det finns svärta och död i hennes berättelser så finns där också hopp.

Du började i filmbranschen som assistent till den danske klipparen och regissören Tómas Gislason.

– När jag var 19, 20 år studerade jag konsthistoria på universitetet och hade ingen aning om vad jag ville göra. Jag fotograferade, spelade musik, gjorde kortfilmer på Super-8. Allt möjligt. Men så kände min mamma en reklamfilmsregissör som fixade in mig som lärling hos Gislason. Första gången jag träffade honom sa han: »Du ska sitta här, du säger ingenting om jag inte frågar dig något – och då förväntar jag mig ett bra svar.« Efter två dagar berättade han: »Vi ska göra en reklamfilm för Lars von Trier och du får klippa första versionen.« Jag bara: »Men jag kan inte klippa?« »Nej, men du kan lära dig. Lars kommer klockan ett.« Sedan började Tómas regissera mer och mer. Han var en jätteblyg person, han vågade inte prata med skådisar eller så. Jag var van vid det, för min mamma var likadan. Så han skickade fram mig. Det var så jag lärde mig att regissera.

Sedan började du studera vid Den Danske Filmskole.

– Jag arbetade hos Tómas i fem år. Då, under mitten av 90-talet, jobbade han och Lars med filmer som var väldigt visuella. Allt var visuella tillstånd. När jag började på skolan kom hela Dogma-rörelsen. Allt började handla om dramatik. Det var bara drama, karaktärer och skådespelare. Det tror jag har påverkat allt jag sedan gjort.

Även något så konventionellt som en biografisk film om Astrid Lindgren?

Annons

– Det syns på det sättet att jag har arbetat för att man hela tiden ska ha känslan av att vara med henne. Ibland tycker folk att mina filmer går för långsamt, men jag älskar det: jag vill känna med henne, börja tänka mig själv i henne. Film är inte bara underhållning, utan ett sätt att aktivera dig, få dig att reflektera. Du är med i filmen. Din barndom, dina föräldrar, din Astrid.

Astrid Lindgren är en ikon för många. Hur mottogs din idé om att göra spelfilm av hennes liv?

– Man skulle kunna tro att man kan säga: »Jag vill göra film om Astrid Lindgren« – och så kommer pengarna regnande. Så var det slet ikke. Jag har suttit med finansiärer som sagt: »En berättelse om en kvinna som ger bort sitt barn, det är inte kommersiellt nog.« Och jag hade ett möte med en svensk konsulent – inte en kvinna – som såg manuset när det var klart och sa att filmen inte var feministisk nog. Så jag väntade ett år, sökte igen och till slut gick det vägen.

Under ditt arbete med filmen hann det komma flera biografiska böcker och dokumentärer som berättade om just den här delen av Lindgrens liv. Hur reagerade du då?

– Det kändes mest som en befrielse: »Super! Då är inte jag den första som berättar historien.« Det tog bort en del av det skandalösa. Och varför ska man då göra en biopic? Jo, det ska man göra för att man kan komma känslomässigt mycket djupare i fiktion.

Dessutom kan man visa saker som är omöjliga att visa i en dokumentär: Astrid Lindgren som har sex, som föder barn …

– Jag tycker inte om drama där känslorna och situationerna är censurerade. Ska man berätta om en kvinna som föder ett barn och ger bort det när det är tio dagar gammalt, då tycker jag det hör till historien att visa hur kroppen reagerar fullständigt crazy, för att man är symbiotisk med barnet. Att gå in i det fysiska. Detsamma gäller affären med Blomberg. Den varade i två år. Så då fick vi tänka: Vad kan det ha varit för typ av relation? Du får inte göra en rubrik av det här, men jag tror att Astrid var erotisk. Hon tyckte om sex. Hon ville ha honom.

Hur var det att återskapa Astrids och din barndoms Småland?

– Jag tittade på många filmatiseringar av hennes böcker, som de första filmerna om Bullerbyn. De är så fint fotograferade. Men de har nästan blivit en kliché som man ogärna vill använda. Vi sa: dramat och känslan av att vara där är det viktiga, inte att huset de bor i ser exakt rätt ut. Vi ville inte visa de där turistvykorten och göra någon sorts nationalistisk framing. Det räcker att se lite rött eller gult, eller en del av en farstukvist – för de bilderna känner vi redan till. Likadant i Stockholm: vi filmade på den adress där hon faktiskt bodde men gör inte någon stor grej av det.

Astrid Lindgren är en ikon även för dig. Hur har du gått tillväga för att det inte ska bli ett ensidigt hyllningsporträtt?

– Om jag ska vara fullständigt ärlig så har jag inte tänkt så mycket på det. Jag kanske inte är så mycket för att sätta människor på piedestal. Det finns en barnbok som handlar om en pojke som inte kan vara rädd, som drar ut på äventyr utan att känna ångest. Lite så har jag varit. Jag tror jag har »blinda väggar« som gör mig lite naiv. Det finns saker jag inte kan se, för jag har inte gått i skolan i Sverige, har inte haft en svensk uppväxt. Folk har frågat: »Hur vågar du?« Då har jag mest känt: »Varför skulle jag inte våga?« Det är på gott och ont, men det har nog hjälpt att vara en dum dansk.