»Jag ville utforska sidor som är fula och tabubelagda«

Nanna Johansson är mest känd som feministisk serietecknare och ­komiker. Med Paradise, en novellsamling om obehagliga kvinnor, ­återvänder hon till sitt ursprungliga yrkesval – författare.

Varför har du bytt från serier till noveller?

– Egentligen har jag skrivit mycket längre än jag tecknat. Jag var en oerhört pretentiös unge. När jag var sju skrev jag min första roman, om två barn i Oklahoma. Jag var väldigt mån om att de skulle bo just där, på ett oljeraffinaderi, och vara fattiga. På gymnasiet gick jag teaterlinjen. Tidigare hade jag tänkt att teater var att gå upp på scen och spela lite apa, men lärarna gjorde snabbt klart för oss att teatern är stor och fin och ska respekteras och här fick det inte vara något flams. Då dog all min glädje för teater och jag utvecklade något slags scenskräck. När jag tvingades upp stod jag där och darrade. Det var hemskt. När jag tog en skrivarkurs efter gymnasiet blev det samma sak med text. Först tänkte jag att alla kunde skriva, men sedan började jag skriva så oerhört mörkt och pretentiöst och det kändes inte som att något var sant eller intressant. På kursen blev man medveten om varenda liten brist i sina texter. Jag fick en sådan kris att jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva mer. Och än mindre låta någon annan läsa mina texter. Det var ett hårt slag, så jag var tvungen att söka mig vidare till ett nytt område som jag kunde utforska.

Hur var det att slå igenom som serietecknare istället för författare?


Prova Filter i två månader för 19 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto