»Jag ville utforska sidor som är fula och tabubelagda«

Nanna Johansson är mest känd som feministisk serietecknare och ­komiker. Med Paradise, en novellsamling om obehagliga kvinnor, ­återvänder hon till sitt ursprungliga yrkesval – författare.

Varför har du bytt från serier till noveller?

– Egentligen har jag skrivit mycket längre än jag tecknat. Jag var en oerhört pretentiös unge. När jag var sju skrev jag min första roman, om två barn i Oklahoma. Jag var väldigt mån om att de skulle bo just där, på ett oljeraffinaderi, och vara fattiga. På gymnasiet gick jag teaterlinjen. Tidigare hade jag tänkt att teater var att gå upp på scen och spela lite apa, men lärarna gjorde snabbt klart för oss att teatern är stor och fin och ska respekteras och här fick det inte vara något flams. Då dog all min glädje för teater och jag utvecklade något slags scenskräck. När jag tvingades upp stod jag där och darrade. Det var hemskt. När jag tog en skrivarkurs efter gymnasiet blev det samma sak med text. Först tänkte jag att alla kunde skriva, men sedan började jag skriva så oerhört mörkt och pretentiöst och det kändes inte som att något var sant eller intressant. På kursen blev man medveten om varenda liten brist i sina texter. Jag fick en sådan kris att jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva mer. Och än mindre låta någon annan läsa mina texter. Det var ett hårt slag, så jag var tvungen att söka mig vidare till ett nytt område som jag kunde utforska.

Hur var det att slå igenom som serietecknare istället för författare?

Annons

– Det var befriande att gå över till serier för det var inte det viktigaste som fanns för mig, jag kunde gå in med inställningen: Jag skiter i det här, jag bara lajar på. Jag tänker också att det kan ha varit en av orsakerna till att jag slog igenom, att det var så lekfullt och märktes att jag inte tog det på blodigt allvar.

Din första novellsamling handlar om kvinnor som är pyromaner, alkoholister och sexualförbrytare. Helt enkelt ganska obehagliga kvinnor. Varför?

– Det är mycket roligare att skriva om någon som är småsint, ond och avundsjuk än någon som är god och ljuvlig. Några av dem rör sig i en sorts gräns­ondska. Jag ville utforska sidor som är väldigt fula och tabubelagda. I feministiska serier målar man gärna upp en utopisk bild av kvinnor som stöttar varandra, men nu tyckte jag att det var roligare att utforska sådant som nästan är feministiska tabun. Att en kvinna tänker elaka, småsinta tankar om en annan kvinna, till exempel.

Jag tolkade ändå boken som feministisk eftersom den innehåller mer komplexa kvinno­porträtt än de man är van vid.

– I serierna har jag ofta utforskat det som anses fult i det yttre, att bryta mot skönhetsnormer och så. Här kanske jag mer utforskar att bryta mot inre skönhetsnormer, att inte vara så jävla trevlig och easy. Vissa av kvinnorna gör ju olagliga saker, vissa borde verkligen ta sig i kragen, andra är bara lite härligt obrydda.

Är du själv obrydd?

– Jag känner mig väldigt ofta socialt obekväm. Många av novellerna handlar om att man känner sig fumlig och säger fel saker.

Den allmänna uppfattningen om dig är annars att du är en orädd, politisk röst. 

– I ens humor och uttryck kan man vara hård, men det behöver inte betyda att man är sådan som person. Jag tror att det finns en bild av många feministiska serietecknare och komiker som gåpåiga och arga. Men de flesta jag känner är konflikträdda följare privat. Om vi är ute och går får någon annan ta ledningen.


Nanna Johansson

Född: 26 januari 1986.

Bor: Malmö.

Karriär: Debuterade 2009 med serieboken Fulheten, som bland annat följts av Hur man botar en feminist (2013) och Välkommen till din psykos (2012).Tillsammans med Kringlan Svensson har hon också skrivit böckerna Drottningen av Rottnevik (2014) och Omänniskor (2015). Även känd för sina väggkalend­rar med en politisk serie för varje månad och som deltagare i radioprogrammet Tankesmedjan och podden Lilla drevet.

Övrigt: Trots att Nanna är totalt tondöv har hon också haft ett band: The Bernadottes. De lade ner eftersom hon tyckte det var ohyfsat att ta spelningar från andra band som faktiskt brydde sig. Nu pratar hon ändå om att starta ett nytt band med arbetsnamnet Död skorpion, som ska spela innerliga låtar på svenska.

Hur kommer det sig att du nu vågar återvända till skönlitteratur?

Annons

– Jag har ju gett ut fantasyböcker tidigare, men då var det tillsammans med komikern Kringlan Svensson. Det var en väldigt kul genre. Man har inte tid att utforska stämningar och blickar, någon måste typ dö hela tiden. När jag skrev tillsammans med någon annan blev processen inte så ångestfylld. Så det är väl det som har hänt – det känns inte riktigt lika läskigt med text längre. Jag har skrivit för mig själv och samlat noveller på datorn i nästan tio år, till slut tänkte jag att jag i alla fall måste försöka få dem utgivna. Jag kollade upp adresserna till tre förlag, köpte kuvert och lade tio noveller på lådan. De flesta hade aldrig lästs av någon annan än mig själv, så det var väldigt nervöst. Som tur var fick jag ett snabbt och jättefint mejl från min nuvarande förläggare. Två av de ursprungliga novellerna passade inte in i temat, så de har ersatts med helt nyskrivna. Det märks att de inte är lika nakna och modiga som de tidigare novellerna, där jag tänkte att jag bara skrev för mig själv. Då och då slår mig tanken: »Vad har jag gjort egentligen? Inte ska väl lilla jag …« Men jag tror att det kommer att kännas skönt när boken väl kommer ut. Även om det värsta jag vet är när någon läser det jag skrivit medan jag är i samma rum. Typ på bok­mässan när någon bläddrar i en av mina serieböcker och jag inte kan låta bli att titta hur de reagerar.

Nu kommer de att bläddra i dina noveller istället.

– Det känns väldigt personligt att låta folk ta del av hur jag skriver, men samtidigt roligt. När det gällde serierna var det som om alla som intervjuade mig redan hade bestämt sig för hur de ville paketera artikeln. Rubriken var redan satt: »En pungspark mot patriarkatet.« Serierna ledde till att jag kände att jag måste ha en jättegenomtänkt åsikt, en egen vinkel på politiken. Det har ofta varit ganska kvävande. Nu  tror jag att det kan bli mer varierande samtal.