Jens Östberg vill inte att du ska vända bort blicken

VARNING: Intervjun avslöjar handlingen i alla sex avsnitt av Taelgia. Om du ännu inte har sett dem, sluta läs nu.

Så till slut fick Gabriel blod på sina händer.

– När jag pratade med folk som växte upp i Ronna eller Hovsjö under perioden när det var som värst i Södertälje ställde jag en återkommande fråga: Varför klarade du dig? Du bodde i samma trappuppgång som den här personen som nu sitter inne på livstid. Och samma svar återkom. De hade klarat sig för att de fått intryckt i sina huvuden – oftast av sina pappor – att de måste förstå när de ska lämna en plats eller ett rum. Det var så enkelt och så hjärtskärande. Om du är naiv nog så räcker det att du ser eller hör något för att du ska betraktas som delaktig. Du sitter på farlig information, kan potentiellt bli en golare och betraktas i princip som kriminell. Gabriel är seriens hjärta. Barnet som vi ska vara rädda för att förlora. I avsnitt ett säger Marko till honom: Om du inte vill se saker ska du inte vara här. Och Gabriel svarar att det är lugnt. Det skulle han inte ha gjort. Det är där det sker.

Han sugs in i gängvärlden och korrumperas långsamt.

– I verkligheten hade nog Gabriels resa tagit ännu längre tid. Eller jag vet inte? När man läser om de otroligt unga människorna som begår brott i dag får man känslan av att radikaliseringen ibland kan gå på en dag. Det är vanliga barn som dras in i det här. Gabriel är en begåvad pojke, lugn och fokuserad. Men han saknar bekräftelse och blir ett väldigt lätt byte för den vänskap som till stor del är genuin från Markos håll. När man är 16 år är hjärnan inte färdig på långa vägar. Man har inte förmågan att göra några riskbedömningar. Det tror jag vi alla kan känna igen oss i, hur desperat man i den åldern är att få hänga med dem man tycker är coola eller tuffa. Det krävs inte mer för att man ska dras in i något farligt. Gabriel har ingen uttalad ambition att bli kriminell men ställer upp för sin kompis Marko – och den vänskapen vänder till att bli en sorts toxiskt broderskap där lojaliteten till slut trumfar allt.

I kulturvärlden har det länge pågått en debatt om vem som får och kan berätta vad. Du är en svensk 52-åring, född i Uppsala och har bakgrund som dansare och koreograf. Hur går det ihop med att berätta om Södertäljes undre värld?

– Det började för nio år sen med att min pappa bodde i Järna utanför Södertälje. Som historieberättare fastnar man bara för vissa saker, och jag kände direkt när jag besökte honom att staden var en fantastisk arena. Den besitter så mycket som man är på jakt efter som manusförfattare. Det är en ganska liten stad med en väldigt rik, egen historia men ligger bara 30 minuter från Stockholm och är bokstavligen huvudstadens bakgård. En underdog, vilket jag är väldigt förtjust i. Där finns också en väldigt komplex sammansättning av olika människor och grupper: svenskar, balter, finnar, folk från Balkan, muslimer från Mellanöstern och Nordafrika … En stor grupp i kommunen är, grovt uttryckt, kristna från Mellanöstern: syrianer, assyrier, kaldéer – där somliga kom till Sverige redan på 60- och 70-talen medan andra kom i efterdyningarna av kriget i Irak. Mellan dem finns i sin tur så många skillnader, motsättningar och lojaliteter som är så intressanta. Södertälje ligger på många sätt tjugo, trettio år före andra städer i Sverige, dit folk har invandrat mer nyligen. Och de problem som hela landet dras med nu, med gängvåldet som har exploderat, har Södertälje försökt hantera i decennier. Allt det sammantaget gjorde att jag ville berätta om staden, fastän jag inte hade någon egentlig koppling dit. Mer och mer tror jag dock att mitt utifrånperspektiv varit något positivt.

Hur då?

– En journalist i Södertälje blev en nyckel för mig. Han är 100 procent svensk och har inget egenintresse i alla de olika folkgrupperingarna. Så varje gång något hände hörde folk från alla olika fraktioner av sig till honom. För att han uppfattades som neutral och hade upparbetat respekt. Serien heter Taelgia, det gamla namnet för Södertälje, för att den ska handla om hela Södertälje. Om vi pratar om alla de här olika grupperna och fullföljer tankegången att man bara får berätta berättelser om personer med samma utseende och bakgrund som en själv … Då uppstår snabbt en problematik: är du assyrier och ska göra den här serien, då får du trovärdighetsproblem gentemot det syrianska. Samma sak om du är kurd, eller om du har iranskt eller turkiskt påbrå. Flera år in i projektet pratade vi om att ta in andra regissörer, men till slut kände jag: jag har lagt åratal på det här, jag anser att jag har tillräckligt bra koll – jag vill faktiskt genomföra det också.

»Våldet måste finnas där, för det gör det i verkligheten. Men det får inte gå över i exploatering.«

Samtidigt måste det lätt kunna bli fel när en utomstående ska fånga hur ungdomar pratar, gängen fungerar eller den syrianska gemenskapen ser ut?