Du har tidigare rollsatt bland annat En komikers uppväxt, Svenskjävel, Yarden, Viva Hate och Äta sova dö. Hur var det att arbeta med Tunna blå linjen jämfört med dem?
– Det här är det absolut största projektet jag gjort. Dels för antalet roller, dels för att vi inte bara ville gå den vanliga vägen via agenturer. Vi ville visa människor man knappt sett på TV tidigare, både i form av förstagångsskådespelare och skådisar som inte är särskilt kända namn.
Hur gick du tillväga för att hitta dem?
– Vad gäller de större huvudrollerna var det en ganska normal process, där jag letade i mitt castingregister eller tog kontakt med agenturer för att jag var nyfiken på en viss skådespelare. På provfilmningarna fick de sedan utföra två scenarier: ett mer nedtonat i hemmamiljö och ett i ett skarpt läge då skådespelaren skulle ställa upp någon mot väggen i ett hårt polisingripande. Det var viktigt att de kunde visa upp både en trovärdig auktoritet och en sårbarhet. Att de kunde gå in i rollen då en polis spelar macho, men samtidigt visa att det finns något annat under ytan, utan att det spelas ut. Det kräver en väldig känslighet, för annars blir det bara schabloner och stereotyper.
Och till de mindre rollerna?
– Jag har många människor i mitt nätverk som jag sparar och bara väntar på rätt tillfälle att få med. Annars handlade det om att hänga i miljöer där vi tänkte spela in. Ska vi vara på plats i en butik eller på en restaurang så kanske vi kan använda dem som faktiskt arbetar där? Och letar vi efter barn och ungdomar så får vi gå ut med förfrågningar till skolor och föräldrar.
Med undantag för Gizem Erdogan, som spelar polisen Leah, var samtliga huvudrollsinnehavare så gott som okända för publiken.
– Gizem castades faktiskt till Tunna blå linjen innan hon slagit igenom i Kalifat. Jag hade följt henne sedan hon gick på scenskolan och rollsatt henne i någon liten roll tidigare. Det känns som en efterhandskonstruktion, men fastän jag provfilmade andra som Leah så tyckte att jag att Gizem var väldigt självklar. Hon är cool på ett behagligt sätt, mjuk och varm men har samtidigt en stå-på-sig-aktig sida som passade. Det var ungefär samma sak med Oscar Töringe, som spelar Magnus. Honom hade jag som en favorit och hade provfilmat många gånger genom åren, redan när han gick på scenskolan, utan att ha hitta rätt roll åt honom. Men när jag hörde att vi letade efter Magnus – en skånsk, lite kantig handbollsspelare som kommer från tuffa förhållanden och som samtidigt ska utvecklas och visa värme – så tänkte jag direkt på honom. Och han bekräftade verkligen att det var hans roll.
Jag är väldigt förtjust i Per Lasson, som spelar chefen Jesse.
– Första gången jag såg Per var på Marsvinsholms sommarteater. Han spelade ett par olika roller: en Östermalmare på värsta stockholmska, och någon riktig skåning – vilket han ju förstås är. Han gick mellan de karaktärerna på ett så imponerade sätt och var helt fantastisk. Han har en väldigt naturalistisk ton och utstrålar autenticitet.
Hur landade du i att Amanda Jansson skulle spela rollen som nykomlingen Sara?
– Ett viktigt kriterium när vi letade var förstås att hon skulle kunna prata norrländska. Så jag gjorde min research: kollade med scenskolor och teatrar. Amanda hade en väldigt rolig show reel, där hon visade en fantastisk komisk tajming som man kan ana i serien. När jag sedan träffade henne så kände jag: Fan, vad hon är bra. Mjuk men bestämd, vilket passade väldigt bra. Och hon klarade av att visa den komplexitet som krävdes, för Sara är en karaktär som uppfattas som god av både sig själv och andra, men där den ytan krackelerar. Hon handlar inte på det sätt som vi förväntar oss, precis som människor i verkliga livet.
Vilket skådespelarfynd är du mest nöjd med?
– Alla gör fantastiska insatser, men den som dyker upp först i mitt huvud är killen som är med i handbollslaget: Nami. Han spelas av Alan Beqiri, som var med i det pilotavsnitt för serien som vi spelade in 2017, två år innan vi drog igång med den riktiga inspelningen. Han var så duktig att vi ville ha med honom igen. Och man kan tänka sig att killar i hans ålder verkligen borde tycka det är roligt att få vara med i en TV-serie, men han sa att det inte varit så kul första gången och tackade nej. Så det krävdes lite övertalning. Sedan är jag väldigt nöjd med den unga tjejen, Felicia Aveklew, som gör en fin liten roll där hon spelar mot Magnus och ger honom sitt telefonnummer. Även A-lagaren Irene som spelas av Wiwie Nelson Borg, som jag har haft med i flera andra produktioner tidigare. När man bara har några repliker så har du inte alltid utrymme att rädda det om det blir falskt. Har du flera långa repliker så kan man kanske rädda en scen, fastän något enstaka ord skorrar falskt, men de som bara ska leverera en replik … Det är nästan det svåraste.
Finns det något som direkt avslöjar om en person är en bra skådespelare eller inte?
– I allt skådespeleri är rösten viktig. Att de har ett naturligt sätt att uttrycka sig på och känns avslappnade – speciellt om man som vi är ute efter en mer dokumentär känsla, tänker jag. Men sedan tycker jag det är viktigt att också leta efter små saker som kan vara intressanta för specifika roller: Vad har den här människan inte skrivit på sitt CV, som jag kan ha nytta av? Har hon jobbat inom vården så kan den erfarenheten användas i vissa scener, kan hon teckenspråk så kan det vara intressant att använda i en annan. Men det mest avgörande är om jag, där jag står bakom kameran på provfilmningen, blir berörd. Om personen och det som han eller hon förmedlar träffar mig i hjärtat eller i maggropen, kan det hålla hela vägen – till en stor eller liten roll. Exakt vad det är som berör en kan vara svårt att sätta fingret på. Men det är väl att man har det det där något.
Jag har förstått att flera yrkesroller i serien spelas av faktiska yrkesutövare.
– Vi har med flera läkare, till exempel. För då har du en erfarenhet som direkt gör dig mer trovärdig. Samtidigt är det då viktigt för mig att poängtera för dem att de spelar roller. Vi hade en kvinna som sa: »Nej, så här nonchalant skulle jag aldrig bemöta en patient eller en anhörig.« Men de spelar sina yrken, inte sig själva.
Många har väldigt bestämda uppfattningar om polisen. Hade ni svårt att få människor att ställa upp med tanke på ämnet?
– Det fanns de som sa: Jag gillar inte polisen och vill inte vara med. En del frågade: Ska vi heja på polisen eller inte? Då gällde det att kommunicera att vi ville visa en komplex bild. Där rötägg ibland gör bra saker och bra människor kan göra dåliga saker.
Du har väl inte missat?
