»Jag var rädd för att det skulle uppfattas fel«

Plattan utgår från din pappas gamla demokassetter. Hur många gånger har du lyssnat på dem?

– Oj, det är väl tusentals gånger. Kassetterna har funnits i vårt hem ända sedan händelsen. De var till för att skickas till skivbolag och hade pappas namn och telefonnummer på etiketterna. Jag vet att Warner Music efteråt hörde av sig om att släppa någonting, och att min mamma konsekvent bad alla att dra åt helvete. Hon var väldigt avståndstagande. Håkan Thanger, som pappa jobbade med på 70-talet, skickade hem en kassett med andra saker till oss. De hade någon sorts plan för Melodifestivalen 1995 och han undrade: Vad gör vi med det här nu? Mamma blev inte jätteglad över det heller, hon tyckte det var okänsligt. Så det var många kassetter att gå igenom, men låtarna som jag nu har spelat in hittade jag ganska snabbt.

Att du kunde lyssna på din pappas musik måste ha varit en ynnest.

– Jag har absolut haft en närhet till honom genom materialet, framför allt till hans sista år. Men det finns någonting oerhört sorgligt i att det är det enda man har kvar. Dessutom är texterna så tunga. De handlar om en människa som inte mår bra, som ifrågasätter hela tillvaron. Allt landar också i det här ödet som är väldigt tungt. För pappas del gick det snabbt uppåt, karriärmässigt, och sedan dalade det. När han äntligen hade hittat tillbaka till att skriva musik igen, och spelade musik igen, så hann han inte ens … jo, han hann framföra en akustisk version av en av låtarna, Gömmer mig i Eden.