Moa Herngren: »Livet är ett konstant flow av fuck-ups«

I snart 20 år har Moa Herngren, en av hjärnorna bakom serien Bonusfamiljen, gjort karriär på berättelser om relationskriser. För Filter berättar hon hur det hänger ihop med hennes egna.

När Bonusfamiljen kom, som du skapat ihop med bland annat din bror Felix Herngren, hade du redan arbetat med relationshistorier i många år. Var kommer intresset ifrån egentligen?

– Jag har en ganska spretig bakgrund – började jobba med teveproduktion inom sport och underhållning och blev sedan frilansjournalist. 2005 skrev jag om att vara ensamstående förälder i antologin Uppdrag: Familj. I backspegeln ser jag att det var starten. Jag började skriva romaner och ungdomsböcker, som alla plöjer i temat på olika sätt. Idén till Bonusfamiljen kom runt 2012. Jag, Felix och min svägerska Clara pratade redan mycket om våra familjeliv – alla tre lever i bonusfamiljer. Då insåg vi: Det här är perfekt att göra drama av. En soppa av människor som tvingas ihop, på grund av två människors kärlek till varandra. Alla de relationsmönster som finns i en kärnfamilj blir ännu mer skruvade och ställda på sin spets i en bonusfamilj.

Du har härlett dina vuxna relationskriser till din uppväxt. Hur menar du att de hänger ihop?

– Jag är uppvuxen i en väldigt tajt kärnfamilj. Mina föräldrar var väldigt inkluderande – de gjorde inga resor utan oss barn, vi skulle alltid vara tillsammans. De var ganska vänsterdrivna typer med »Kärnkraft, nej tack!«-klistermärke på dörren. Hemmet var en kreativ och tillåtande miljö – vi fick åka rullskridskor på parkettgolvet i lägenheten – och det fanns en väldigt stark vi-känsla. Säkert mycket på grund av att mina föräldrar kom från motsatsen, men kanske också för att vi stack ut i området. Vi bodde i en hyresrätt på Östermalm i en tid då »kommunist« var ett av de värsta skällsorden. Det skämdes jag för. På vintern bytte jag mina näbbstövlar mot ett par för små gympaskor på väg till skolan. Hursomhelst trodde jag att alla familjer fungerade så – att man alltid var tillsammans. 

Moa Herngren

Ålder: 53

Bor: Gröndal, Stockholm.

Familj: Maken Tomas, sonen Max, 26, samt bonusbarnen Leia, 16 , Nelly, 20 och Wille, 31. Moa är lillasyster till Felix och Måns Herngren.

Bakgrund: Tidigare TV-producent och journalist, och har bland annat varit chefredaktör för tidningen Elle. Romandebuterade 2007 med Allt är bara bra, tack. Har sedan dess skrivit ungdomsböcker och romaner, samt avsnitt till en rad olika serier, bland annat Svartsjön.

Aktuell med: I våras utkom hennes roman Skilsmässan. Nu kommer Länge leve bonusfamiljen, en långfilm baserad på karaktärerna i  TV-serien.

Den bilden krackelerade rätt rejält när du träffade, och fick barn, med en man som inte direkt var kärnfamiljsmaterial.

– Nej, det kan man inte beskylla honom för. Vi träffades i Paris, jag var 24, han var en nästan tio år äldre konstnär från Argentina. Jag blev jättekär. Och jag var väldigt naiv. Mina bröder var lite före mig med att skaffa familj. Både Felix och Måns hade puttinuttiga kärnfamiljer – det här var innan de började skilja sig! Jag reflekterade inte över det då, men jag hade nog en tydlig förväntan på hur livet skulle se ut. Så det blev en krock, helt klart. Jag blev ensamstående väldigt snabbt.

Hur gick det till?

– Han hade tunga depressioner varvat med någon form av mani. Jag har förstått i efterhand att han var bipolär och hade missbruksproblem. Det var en destruktiv relation – en lång period var jag rätt nednött psykiskt. Det där normaliseras i ett förhållande efter ett tag, vilket är anledningen till att det är svårt att ta sig ur. Men när det övergick i fysiskt våld överskreds en tydlig linje för min del. Och jag kände en stark beskyddarinstinkt mot mitt barn. Det slutade med att jag fick ensam vårdnad och att han flyttade från Sverige.

Sedan blev du med bonusfamilj. Även där var du mån om att alla skulle vara tillsammans och tycka om varandra.

– När jag träffade min man Tomas kändes allt så himla bra, och vi kastade oss in i bonusfamiljen med en otrolig energi och kärlek. En ensamstående mammas våta dröm är ju en pappa som rider in på en vit häst och följer med barnen till tandläkaren. Den längtan hade jag också, och Tomas är och var en väldigt bra pappa. Vi hade en klassisk smekmånad, som bonusfamiljer ofta har, när allt känns jättebra. Men det började krackelera efter ett tag när min sons och mans relation blev komplicerad. Min man är uppvuxen i en bonusfamilj, så han hade inte alls någon förväntan på att vi skulle leka kärnfamilj. All min energi gick åt till att få det att fungera. Jag hade så svårt att se att man kunde göra på ett annat sätt, och ändå ha en stark kärlek till varandra. 

Hur landade du och din man i att ni skulle flytta isär men ändå fortsätta vara tillsammans?

– Vi kände att det inte skulle hålla om vi inte gjorde något drastiskt. Det var svårt att förklara för folk. Många undrade: Är det verkligen rätt väg att gå? Men vi pratade med en terapeut och försökte att inte se det som ett misslyckande. Det blev en nystart som läkte många av relationerna i familjen. Är det något jag tar med mig från den perioden är det vikten av att ge upp de där bilderna. Istället för att bestämma vad det ska vara för familj, för jul eller för semester, så får vi väl se hur det blir. Fördelen som bonusfamilj är ju att man inte är lika bunden av traditionella bojor. Om en kärnfamilj plötsligt flyttar isär skulle det ses som väldigt konstigt. 

»En del av mig vill ju  bara släppa sargen och göra något crazy

Efter den krisen skrev du Fältguiden för bonusfamiljen.

– Det fanns så lite handfast skrivet om det – jag skrev den bok jag själv hade behövt läsa. Den baseras på intervjuer med bonusfamiljer, psykologer och psykoterapeuter. Jag lärde mig en massa både på min egen resa och i arbetet med boken. Nu är jag friare i tanken på hur en familj kan se ut. Det som lade krokben för oss var våra olika förväntningar, och att vi inte hade verktygen att prata med varandra om dem.

Olika familjekulturer verkar ofta vara en kärna i relationskonflikter. 

– Redan i kärnfamiljen är en grundkonflikt att de olika kulturerna ska vävas ihop till en gemensam. I en bonusfamilj kommer ytterligare en människa, som i sin tur har med både sin barndomskultur och sin kärnfamiljskultur. Det är inte konstigt att det är en utmaning. I efterhand kan jag förstå min sons pappa på ett annat sätt, utifrån hans uppväxt. Att vara medveten om vem man själv är, är svårt nog. Att sedan förstå det i förhållande till en annan människa är jättesvårt. Det kanske tar några skilsmässor innan man upptäcker det.

Din fältguide utkom 2016, året därpå började Bonusfamiljen sändas på TV.

– Redan från början fanns en behovsorienterad tanke även med den. Inte som en instruktionsfilm, men att den skulle uppmuntra människor till att prata med varandra. Det har vi också märkt att folk gör. Vissa saker känns inte så lätta att ta upp vid middagsbordet, men ser man en konflikt mellan Eddie och hans bonuspappa Patrik som man kan relatera till på TV, blir det lättare.

Bonusfamiljen

Sändes: I fyra säsonger på SVT 2017–2021. Finns nu även på  Netflix.

Handling: Patrik och Lisa är båda nyskilda, med barn från tidigare förhållanden, när de träffas. De flyttar ihop och får två barn tillsammans. Redan från start gnisslar det i flera av relationerna mellan vuxna, barn och deras ex. 

Priser: Vann Kristallen 2017 för Årets TV-drama.

Det hade kunnat bli ett allvarligt svenskt relationsdrama. Varför valde du och din bror och svägerska att göra humor?

– Humorn var extremt viktig för oss allihop. Vi själva, och många med oss, använder ju den för att på något sätt överleva. Livet är ett konstant flow av fuck-ups, men kan man skämta om dem blir de lättare att bära. Det kändes inte alls lockande att göra det nattsvart, snarare ville vi hitta en balans. Många scener är mörka men slutar ändå i skratt. Själva manusskrivandet har rätt ofta funkat som någon form av terapisamtalsgrupp. Man frågar: Hur var din helg? Sedan följer en timmes bearbetning innan man kan börja. Ofta överträffar verkligheten dikten. Jag vet inte hur många gånger vi i manusgruppen har pratat om händelser och konstaterat: Det där är fantastiskt, men det kan vi inte skriva – det är för skruvat. 

I din senaste roman Skilsmässan skildrar du en ganska klassisk problematik, där den ena parten – rollfiguren Niklas – plötsligt berättar att han vill skiljas.

– Han har redan bestämt sig, utan att ta upp det med sin fru. När det har gått så långt är det som om känslorna har stängt ner. Jag får ofta frågan om människor skiljer sig för lätt. Det tror jag inte, men en del av problemet kan vara att man inte i tid fattar vad som händer. Niklas förstår inte ens själv att han mår dåligt – han har inte kontakt med sina känslor. Jag tror väl skillnaden är om man tidigt kan vara öppen med sina kriser och stötta varandra. Den andre behöver också kunna ta emot den som öppnar sig. Om en säger: Jag vet inte om jag vill det här längre. Hur tar man det då? Blir man defensiv och arg, eller kan man vara öppen för att ta den andres hand, och tillsammans hitta en väg framåt? 

Vilken tror du att din nästa kris blir?

– Som gift är man alltid i en pågående relationskris – haha! Men utöver det har jag och min man nått en ålder när barnen snart är utflyttade. En medelålderstillvaro som är både härlig och läskig.

Det är inte helt ovanligt att folk skiljer sig när barnen flyttar hemifrån.

– Det är en irriterande klyscha, men den finns av en anledning. Det kan kännas som att komma ur en torktumlare. Vem är jag nu? Vad gillade jag ens att göra för 25 år sedan? Och vem är du som sitter och glor på mig i soffan bredvid? Kroppen ger vika – jag har älskat att springa maraton, men nu har jag gam-krämpor som artros i höften. Jag var 26 när min son Max föddes, och när han blev tonåring fick jag bonusbarn som var 3, 6 och 18 år gamla. Jag har varit väldigt mycket förälder. En del av mig vill ju bara släppa sargen och göra något crazy. En kompis har flyttat till Los Angeles, till exempel. Från att livet har varit väldigt inrutat, öppnas nya möjligheter.

»Vid ett tillfälle när jag och min man tittade på ett avsnitt av Bonus­familjen gav han mig en blick och sa: ›Var det där nödvändigt?‹ Men det är ju ingen som vet vad som är vad …«

Nu kommer långfilmen Länge leve bonusfamiljen. När en serie får en fortsättning i filmform känns det som om det beror på att någon utifrån tycker: Den här serien var en sådan succé, ni kan väl klämma ur er en film också?

– Nej, men så var det absolut inte – det var verkligen på vårt initiativ. Vi fick en idé som inte skulle funka som TV-serie men skulle passa för film. Den utspelar sig över nyår, tio månader efter säsong fyra. Huvudkaraktärerna Patrik och Lisa är fortfarande ihop, men det är rätt sårigt och frågan ställs på sin spets: Hur länge ska man kämpa för kärleken egentligen? Eftersom det inte finns några planer på en fortsättning på serien kändes det som ett kul sätt att avsluta den på. 

Är du inte trött på att bara skriva om relationer?

– Vare sig jag vill eller inte är jag så genuint fascinerad av dem. Inte bara av kärleksrelationer, utan även av relationerna till den större familjen – min roman Svärmodern som kom ut 2020 handlar om hur man hanterar relationen till sina barn när de blivit vuxna. Det är en relation man måste nära, precis som andra. Just nu skriver jag på en ny bok som jag inte kan prata om så mycket, men det är fortsatt på relationstemat.

Om du skulle göra något annat, då?

– Jag hade kanske läst psykologi om det inte hade varit för att jag älskar att skriva historier. Men oavsett är det relationerna som drar mest. Variationen i format gör det också spännande – jag har till och med fått en förfrågan om att skriva musikal! Sedan älskar jag deckare, och har skrivit ett par enskilda avsnitt för thrillerserier. Jag kan se att det mesta i alla genrer kretsar kring relationer. Ett mord bygger ju i högsta grad på relationskriser. Konst, musik – det mesta kokar ner till det. Det är trots allt våra nära relationer vi tragglar med, de flesta av oss.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 21 november 2022 och uppdaterad 14 november 2023. och är skriven av .