Pengar rullar in som de ska

Våren 1999 var Petter Alexis Askegren Sveriges största popstjärna, alla kategorier. Efter genombrottet med Mitt sjätte sinne låg uppföljaren Banan­republiken etta på listorna. För att spinna vidare på den hip hop-våg Petter satt igång gav skivbolaget BMG honom till och med en egen etikett där han kunde använda sitt namn till att lansera nya svenska rappare.

Därför var det inte konstigt att Coca-cola Company inför hans sommarturné undrade om han kunde tänka sig att bli sponsrad av läsken Sprite. För Petter, som nyligen varit i New York och sett sina idoler Fat Joe och Busta Rhymes åka rymdskepp i en Spritereklam, var det ett lätt val.

Efter en spelning kom två SVT-journalister fram till Petter och ville göra en intervju. Han tog för givet att de var från Musikbyrån, men när de knäppt på kameran löd den första frågan: »Vad är din relation till Coca-cola Company?« Petter frös till; först då insåg han att detta kanske var något som kunde äventyra hans trovärdighet. Under 90-talet hade det svenska musikklimatet karaktäriserats av grungens och indiepopens frenetiska ställningstaganden som ett alternativ till mainstreammusiken. När den då kreddiga popgruppen Popsicle i sitt grammis-tacktal 1993 önskade att dansbandet Arvingarna skulle omkomma i en bussolycka satte de fingret på stämningen i branschen. Inte sedan 1970-talets proggrörelse hade skiljelinjen mellan kommersiell och alternativ musik varit lika tydlig.

Petter tittade på SVT-journalisten och svarade: »De är min turnésponsor.« Reportern fortsatte: »Visste du att de avrättade fackmedlemmar i Guatemala på 70-talet?« Petter tyckte att frågan var larvig men medgav att han inte visste det.