När Ruben Östlund långfilmsdebuterade med Gitarrmongot delade filmen kritikerkåren i två läger. Somliga entusiasmerades av den unge regissören som lyckats »bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat«. Andra kallade filmen, som episodiskt skildrar ett antal avvikande människor i den fiktiva staden Jöteborg, för »Jackass utan hjärta« och »Dolda kameran utan humor«. Så när det var dags att släppa filmen på DVD lade Östlund den fina kritiken på omslagets baksida – och utdrag ur recensenternas totalsågningar på insidan, så att man fick syn på dem när man öppnade fodralet.
Samma år förkunnade regissören att han arbetade på en ny film – och att den skulle ha premiär på Cannesfestivalen. I Göteborgs-Posten hävdade han till och med att den skulle vinna festivalens finaste pris: Guldpalmen.
Regissören fick till hälften rätt. De ofrivilliga fick tävla i Cannes, om än i tröstkategorin Un certain regard. Hans nästa film, Play, vann två guldbaggar och nominerades till ytterligare fem, och därefter kom Turist, som visades i Un certain regard och där vann det så kallade jurypriset.
I år nådde Östlund till slut det mål han hade satt upp knappt tio år tidigare: han kom med i huvudtävlingen och söndagen den 28 juli vann The Square Guldpalmen, som första svenska film på 66 år.
Samtidigt har uppdelningen som skapades efter Gitarrmongot aldrig riktigt försvunnit. De ofrivilliga, om människor som »tvingas underkasta sig gruppens obevekliga mekanismer«, kallades ett »pinligt må-dåligt-drama«, och en recensent frågade sig om Östlund var ute efter något annat än att provocera. Play startade i sin tur en av Sveriges mest intensiva filmdebatter på senare år: somliga hyllade hans skildring av hur en grupp svarta pojkar rånar vita pojkar på deras mobiler, andra avfärdade den som rasistisk.
Turist sågs av 198 000 svenskar på bio. Efter att jag själv sett filmen diskuterade jag den ofta och gärna i min bekantskapskrets. Åsikterna var lika vitt skilda som hos kritikerna: Somliga upplevde den som kall, seg och ytlig. Andra tyckte att den var briljant i sitt utforskande av könsroller och sin skildring av familjehierarkins upplösning. Vissa såg den som en komedi, andra mådde bara dåligt av den.
Mycket riktigt dröjde det inte länge efter The Squares guldpalmsvinst innan folk började diskutera huruvida det var riktigt att tilldela filmen priset för hur den, som juryn sade, utforskade den »politiska korrekthetens diktatur«.
Så vad är det med Ruben Östlund och hans filmer som rör upp så mycket känslor?
Tio dagar efter Cannesfestivalens slut klipper Ruben Östlund film på sitt vindskontor i Göteborg. En doft av cigarettrök hänger i väggarna och en kaffekokare puttrar lågmält i köket intill. Östlund växlar med blicken mellan de tre skärmar han placerat på skrivbordet framför sig. På en av dem syns en skakig, mobilfilmad filmsnutt från en solig strand, där en man i badbyxor kliver upp från vattenbrynet för att lägga sig på en solstol.
Östlund arbetar på ett Youtubeklipp om sina upplevelser i Cannes – en sorts uppföljare till det uppmärksammade klipp han och producenten Erik Hemmendorff iscensatte efter att Turist inte Oscarnominerats för bästa utländska film. Det nya klippet får förstås ett betydligt gladare innehåll. Östlund berättar om de åtta dagarna av väntan innan segerbeskedet kom. Hur The Square-laget försökte hålla koll på recensioner, rykten och spekulationer. Till sist, den där dagen som Östlund förevigat på stranden, fick de ett telefonsamtal:
– De sa att vi tilldelats tolv biljetter till galan. Alla som varit med tidigare såg det som en bra indikation – får man biljetter så kommer man att vinna något. När vi sedan satt där på galan började de med att dela ut ett delat manuspris. »Vad fan«, tänkte jag, »nu kommer jag att få dela pris med Giorgos Lanthimos.« Men så blev det inte. Till slut var det bara de två största priserna kvar – och Grand Prix gick till den franska 120 slag. Då tänkte jag: »Det kanske har skett ett misstag, vi kanske inte får något alls?« Så det var en underbar befrielse när vi fick Guldpalmen.
På sina håll kan The Square, likt Gitarrmongot och De ofrivilliga, upplevas som en serie kortfilmer – med långa utsnitt och tagningar som i princip hade kunnat stå på egna ben. Å andra sidan följer den en tydlig huvudperson, i det här fallet en museichef spelad av danske Claes Bang, på samma sätt som Turist följde en pappa som överger sin familj i Alperna då han tror att en lavin ska sluka dem alla. Men till skillnad från Turist och Play – vilka hade glasklara premisser som Östlund proklamerade långt innan filmerna ens hade premiär – så är The Square mer svårfångad.
– Varje gång jag ska försöka förklara filmen blir jag helt matt, säger Östlund.
Ska man vara riktigt noga – och det gillar Ruben Östlund att vara – så började alltihop med ett konstverk.
– Jag fick höra av min vän Kalle Boman att han haft en idé om att göra Nybroplan i Stockholm till en fredad zon. En symbolisk plats där du skulle kunna ställa dina väskor om du hade för mycket att bära på – för på platsen skulle man bygga upp en kultur av att »här stjäl man inte«. I den fredade zonen skulle man visa omsorg för varandra. Det var en hisnande tanke för mig. Om vi kan bygga överenskommelser kring andra platser – som kyrkan, biblioteket, övergångsstället – måste vi kunna göra det för en sådan plats också. Idén om Nybroplan gick aldrig i uppfyllelse, men till slut fick vi möjlighet att skapa den här avgränsade platsen där humanistiska värderingar ska råda på ett designmuseum i Värnamo. Vi kallade den »Rutan«.
Och hur passar Rutan in i filmen?
– Huvudrollsinnehavaren är chef för ett modernt museum där man bestämt sig för att ställa ut Rutan. För att ge verket uppmärksamhet anlitar han en PR-byrå, som väljer att skapa en kampanj som går rakt emot de värderingar Rutan står för – eftersom man i dag inte får någon uppmärksamhet bara genom att prata om fina värderingar. Parallellt utsätter jag huvudpersonen för så många moraliska prövningar som möjligt som relaterar till de frågor Rutan vill lyfta. Filmen tar upp medieklimatet och konstvärlden, men framför allt ville jag skapa en plattform för att prata om den fråga Rutan handlar om: Hur skapar vi ett samhälle med de humanistiska och jämställda värderingar vi vill ha?
Det låter bredare, för att inte säga flummigare, än dina tidigare filmer.
– Du vet när man läser handlingen om en film: »Den här filmen handlar om en chef på ett konstmuseum som får sin plånbok, mobiltelefon och sin farfars manschettknappar stulna …« Då blir jag alltid helt ointresserad. Grundförutsättningarna i Turist och Play, som är så direkta, var väldigt lätta att kommunicera i en mening. Men att The Square har fler lager tror jag har blivit dess styrka. Även om den är svårare att pitcha så är varje situation väldigt konkret – det finns inte en enda situation i filmen som jag inte kan relatera till som människa. Jag tänkte på det även nu när jag var i Cannes. Så många filmer är uppbyggda på samma sätt: med en protagonist och en antagonist. Den ene står för det vi i publiken ska identifiera oss med och bör tycka, den andre står för det vi inte ska tycka. Det upplägget har inte jag i mina filmer.
I The Square får Claes Bang just sin mobiltelefon och sin plånbok stulen, och tar lagen i egna händer i jakten på den skyldige. Det sätter igång en sorts gradvis härdsmälta för honom, vilket liknar utgångspunkten i Turist. Varför går du igång på att dina rollfigurer har det jobbigt?
– Jag utgår från situationer som skulle försätta mig själv i ett dilemma, vad gäller min syn på saker och ting. I grunden handlar det om att jag blir stimulerad av tanken, med någon sorts skräckblandad förtjusning: »Hur skulle jag hantera det här?«
Ett gemensamt drag i dina filmer är att de är ångestframkallande och plågsamma – såväl för rollfigurerna som för publiken. Är du lite sadistiskt lagd?
– Ja, verkligen! Jag gillar att plåga både publiken och mina rollfigurer. I biografen är publiken i mitt våld och jag kan utsätta den för vad jag vill … Nej, men seriöst: det är intressant att jag får den här frågan – men inte regissörer som har ihjäl hälften av sina rollfigurer. Då är det bara en genre, och man har ingen kritisk blick på innehållet.
Men du har ett väldigt tydligt filmspråk, där människor gör bort sig, tappar ansiktet och sällan lyckas med något.
– Varför finns det så mycket sentimentala porträtt av människan? Varför är vi så förtjusta i att titta på vackra porträtt av oss själva, där vi bara utför fina handlingar? Vi kan så klart lära oss något av goda förebilder, men ofta står de mig upp i halsen. För att förstå mer om oss själva måste vi våga titta på när vi gör saker som vi inte är så stolta över. Det kanske är lite plågsamt – men också befriande.
Vad är det då som gör att du dras till att visa det fula?
– Det är inte fult, utan mänskligt. Jag är intresserad av att kasta ljus på de mekanismer som driver oss. Rollfigurerna i mina filmer kämpar på med sina instinkter och drifter, samtidigt som de vill vara civiliserade människor. Där uppstår en krock som är intressant och som jag tycker belyser något.
Och då tycker du att det bästa sättet att skildra det på är genom att …
– Jag förstår inte diskussionen! När ska du inse vilken fin humanist jag är? Inom den grekiska mytologin använde man sig ofta av dilemmat: en situation som är lätt att identifiera sig med, men svår att hantera. Genom att måla upp en sådan förutsättning tror jag man kan skapa verktyg för åskådaren att hantera en liknande situation i verkliga livet. Jag ser likheter mellan mina filmer och ståuppkomik: man får en väldigt tydlig förutsättning där man placerar in åskådaren och sedan uppstår det en situationskomik som ibland är blandad med pinsamhet. Det tycker jag är jätteroligt och lärorikt.
Ett exempel på sådan komik i The Square är när du visar en pyjamasklädd konstnär som blir intervjuad på museet om sitt verk Mirrors and piles of gravel – men hela tiden blir avbruten av en åhörare som har Tourettes syndrom.
– Hihi! Det finns något jättekul med att ta någon som håller på med kvasiavancerad konstteori, någon som vill vara sofistikerad – och ställa det mot någon som bryter mot förväntningarna om hur man ska bete sig i det där rummet. Ett sådant artist talk ger sällan någonting – folk bara upprätthåller sina roller. Det ville jag attackera. I den där scenen identifierar jag mig helt och hållet med mannen med Tourettes. Jag vill också skrika: »Garbage!«
Det är en väldigt lång och obekväm scen. Vari bottnar intresset för den där sociala ångesten?
– Dels är det väl ett sätt att hantera att man själv är socialt väldigt känslig – när en paus blir för lång, när stämningen blir tryckt eller något oväntat händer. Det ger en sorts kittlande effekt att titta på det utan att behöva delta. Men att man läser det som obekvämt eller ångestfyllt handlar nog om en i grunden annorlunda syn på vad film är. Jag håller inte på med antagonister och protagonister. Luis Buñuels vilt satiriska filmer kom på 60-talet, och jag ingår i samma tradition av att ställa saker och ting på ända. Att tvinga publiken att orientera sig själv, med sin egen moraliska kompass – eller vad det nu är man upplever sig sakna för pekpinne från mig.
Ruben Östlund går sin vana trogen snart över till att prata om sin nästa film. Den har arbetstiteln Triangle of Sadness, efter ett uttryck inom plastikkirurgin. Han pekar på sin panna, mitt emellan ögonbrynen, på »bekymmersrynkan«.
– Min flickvän är modefotograf och berättade för mig om en vän som besökt en plastikkirurg. »Jag ser att du har en triangle of sadness«, sa kirurgen. »Det fixar vi med botox på 15 minuter.«
Filmen kretsar kring en manlig modell som står på toppen av sin karriär, då han blivit ansiktet utåt för ett exklusivt klädmärke. Problemet är att han blir så förknippad med klädmärket att han inte får några andra arbetserbjudanden. Samtidigt håller han på att bli tunnhårig.
– Det här är delvis baserat på verkliga personers upplevelser, och i just det här fallet får den manliga modellen rådet av sin agent att han borde bli tillsammans med en känd flickvän. Tanken är att det då kommer att skapas en historia kring honom och hans varumärke som inte bara är kopplad till det kända klädmärket. Men han är en känslig människa och vill vara kär i den han är tillsammans med, och det hjälper ju tyvärr inte karriären.
Men Östlund vore inte Östlund om idéerna slutade där. Han fortsätter:
– Det hade varit extremt väntat att gå in i modevärlden och skildra människorna där som cyniska. I och med att jag har en marxistisk analys och regimetod, som handlar om att vårt handlande styrs av vilken position vi har i den ekonomiska hierarkin, så är det viktigt att belysa att cynismen inte har med de specifika individerna att göra. Systemet de befinner sig i kanske är cyniskt, men människorna i det behöver inte vara det.
Du vill gå på tvärs mot folks förväntningar?
– Allt beror på vilka frågeställningar man vill lyfta. Vi beskriver ju ofta fattiga människor som mer solidariska än rika. Men det stämmer inte: de rika är väldigt solidariska med varandra. Därför kan det vara roligt att bryta med konventionen, göra tvärtom och därmed lyfta en ny tanke kring det. Om publiken inte tänker ett extra varv kanske den ser det som ett påstående om individerna i berättelsen. Där tror jag att det ibland sker missförstånd. Eller: jag är medveten om att de missförstånden kommer att ske, för det är i den provokationen man kan skaka om de invanda tankegångarna. Ingen ska komma undan i mina filmer.
Du vill provocera genom att göra ett varmt porträtt av riskkapitalister.
– Det har aldrig varit viktigare för mig att göra ett varmt porträtt! En idé jag har är att modellen och en kvinnlig kollega ska åka på en lyxkryssning. De börjar båda närma sig slutet av sina karriärer och måste hitta en »exit«. De har vant sig vid en viss levnadsstandard, och vill försöka säkra den genom att till exempel gifta sig rikt. På lyxkryssaren finns bara den rikaste procenten, bland annat ett gulligt gammalt par. Då tänker jag mig ett samtal om vad frun och hennes man sysslar med. »Well, our products have been used in many conflicts all over the world.« »Jaha, vad är det för typ av produkter, då?« »Well, basically, our best selling product is … a hand grenade.« Varför skulle det här gamla paret inte kunna vara sympatiskt? Så hur ska vi som publik förhålla oss till dem?
När Gitarrmongot visades på bio kallades filmen för »Jackass utan hjärta«.
– Den recensenten som sa så tycker jag saknar hjärta, och den som kräver att man ska beskriva rånarpojkarna i Play på ett sentimentalt och osant sätt bara för att man ska känna med dem, det är den personen som saknar hjärta. Om man inte kan känna med dem ändå, och förstå deras situation, utan måste påtvingas någon sorts sentimentalitet … då är det tittaren som saknar hjärta.
Du gillar frågeställningar och provokationer. Men hur mycket är provocerande enbart för provokationens skull?
– Det finns ett värde i att provocera, för det får oss att stanna kvar med blicken på någonting. Men provokationen är bara giltig om den har ett relevant innehåll. En provokation som inte får oss att hamna i konflikt med hur vi bör reagera kan vi lätt skaka av oss – och då blir den bara barnslig. Vad som provocerar beror på vilken tid någonting görs i, och vilken arena det ska ut på. Det jag sysslar med hade väl varit helt jäkla ofarligt på en ståuppscen, till exempel, men så som biografkulturen ser ut i dag förväntar sig folk inte att de ska behöva uppleva något som lämnar några spår.
Så du vill ta dig in i salongen och göra folk obekväma?
– Absolut. Vilka frågeställningar möter vi i medierna? Vilka frågor tycker jag mig sakna? Vedertagna åsikter blir jag inte intresserad av att kommunicera. Att hitta något som saknas – det är målet. Men värdeskalan för om något är framgångsrikt handlar tyvärr inte om vad som väcker diskussion och nya tankegångar.
Vad handlar den om, då?
– Om största möjliga gemensamma nämnare: det som får mest klick, det som säljer mest biljetter. Det går ju att mäta. Till och med på våra stadsteatrar, som inte har några beläggningskrav, motiverar cheferna framgång med hur hög beläggning de har. Visst är hög beläggning bra – det ska gå mycket människor på teatern! Men det handlar ju om vad man tittar på.
Samtidigt är grunden för en diskussion att det faktiskt finns deltagare.
– Självklart. Och det måste man balansera. Därför är Cannes en intressant plats. Du måste förpacka ditt innehåll på ett visst sätt för att få presentera det där, och i gengäld kan du få väldigt mycket uppmärksamhet. Det unika med Cannes är att en lågbudgetfilm från ett litet land kan ställas i ett rum där den får lika mycket uppmärksamhet som de största Hollywoodproduktionerna. Cannes har fortfarande ett visst självförtroende och därför vågar de göra djärva val.
En invändning mot en del av dina filmer är att de varit för långa – eller som någon skrev: »När Östlund sagt det han vill ha sagt har vi bara kommit drygt halvvägs in i filmen.« Jag tolkar det som en avsaknad av någon sorts upplösning?
– Det har man all rätt att tycka, men de filmer som påverkade mig som ung var de som inte summerade det man varit med om och som jag var tvungen att bearbeta efter att jag kom ut från biografen. De gav mig de rikaste diskussionerna tillsammans med de människor jag sett filmen med. Om filmer som ger ett förenklat svar eller ett snyggt slut tänker jag bara: »Bra. Nu kan jag lägga den bakom mig.« Så det har varit ett väldigt medvetet val att aldrig riktigt knyta ihop säcken.
Du vill lyfta ett ämne utan att berätta för publiken hur den ska förhålla sig till det?
– Nja, jag tycker själv att jag är väldigt tydlig rent tematiskt med vad jag tycker om något – och jag pratar ju gärna om det. Men jag upplever att det finns en konvention kring vad vi ska tycka om filmers innehåll. Det är den jag vill ställa på ända, för att komma fram till en ny konklusion om det vi har sett. Vad är det vi ser när en man överger sin familj i nöd? När vi ser de fem svarta pojkarna råna de tre vita pojkarna? Styrkan i sådana situationer kan resultera i att åskådaren blottar sig själv i sin reaktion. Och när åskådaren vågar göra det så är det vackert! Det är modigt när någon vågar prata om sin upplevelse och inte bara reducerar den till att det var långt eller kyligt, eller att jag är hjärtlös.
Hur många av känslorna du rör upp tror du beror på hur du är som person? Du har alltid varit ganska slipad i dina kampanjer för filmerna och väldigt tydlig med din tävlingsmentalitet.
– Det ligger säkert något i det – ibland blir jag trött på mig själv. Men om man vill uttrycka sig och tycker att man har ett viktigt innehåll, men inte vill slåss för det … vad är meningen med att hålla på då? Jag är professor på [konstskolan] Valand nu, och jag försöker verkligen få studenterna att tycka att det är roligt att slåss om uppmärksamheten. För det måste vara vår uppgift om vi vill förändra något. Man kan inte bara stå och vänta på sin tur och hoppas bli uppbjuden till dans. Det har aldrig fungerat så.
Det finns ändå en idé om konstnären som skapar i hemlighet och sedan låter innehållet tala för sig självt.
– Visst, det finns någon idé om att vissa benådats med en sorts gudagåva som bara kanaliseras genom dem och sedan får utrymme, för att verket är så genialiskt. Det kanske har stämt med ett fåtal konstnärer, men de har också haft en jävla tur i att det de skapat stuckit ut på rätt sätt och varit gångbart just då. Alla andra måste förhålla sig till spelplanen och hitta sitt sätt att kommunicera för att bli sedda. Målar alla väldigt stora tavlor kommer den som målar en väldigt liten tavla att få uppmärksamhet.
Hur undviker du då själv att hamna i en konvention, så att inte folk vet exakt vad de får av varje Ruben Östlund-film?
– Det kan finnas något fint i att bygga upp en relation, så att publiken redan har en viss läsning av filmen när den kommer in i salongen. Men det roligaste är om man lyckas bryta med folks förväntningar. Om de sedan tycker att det är kyligt eller varmt, bra eller dåligt, spelar mindre roll. Författaren Stig Larsson sa någon gång att om du ska kommunicera någonting måste du ha som utgångspunkt att alla inte kommer att hålla med. Ska en provokation lyckas bli en provokation måste den bli en vattendelare. Först då uppstår en diskussion om innehållet. Annars hade ju inte någon tyckt något alls om mina filmer – och då hade det inte funnits någon mening med dem.
