Ruben Östlund: »Ingen ska komma undan i mina filmer«

Varför älskar Ruben Östlund att plåga sina medmänniskor?

När Ruben Östlund långfilmsdebuterade med Gitarrmongot delade filmen kritikerkåren i två läger. Somliga entusiasmerades av den unge regissören som lyckats »bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat«. Andra kallade filmen, som episodiskt skildrar ett antal avvikande människor i den fiktiva staden Jöteborg, för »Jackass utan hjärta« och »Dolda kameran utan humor«. Så när det var dags att släppa filmen på DVD lade Östlund den fina kritiken på omslagets baksida – och utdrag ur recensenternas totalsågningar på insidan, så att man fick syn på dem när man öppnade fodralet.

Samma år förkunnade regissören att han arbetade på en ny film – och att den skulle ha premiär på Cannesfestivalen. I Göteborgs-Posten hävdade han till och med att den skulle vinna festivalens finaste pris: Guldpalmen.

Regissören fick till hälften rätt. De ofrivilliga fick tävla i Cannes, om än i tröstkategorin Un certain regard. Hans nästa film, Play, vann två guldbaggar och nominerades till ytterligare fem, och därefter kom Turist, som visades i Un certain regard och där vann det så kallade jurypriset.

I år nådde Östlund till slut det mål han hade satt upp knappt tio år tidigare: han kom med i huvudtävlingen och söndagen den 28 juli vann The Square Guldpalmen, som första svenska film på 66 år.

Vill du läsa mer? 0 kr första månaden!

Vi ger dig oväntade avslöjanden, möten med kulturens mest intressanta personer och berättelserna du inte vill missa. Bli Filter­prenumerant.

Har du redan ett konto? här.

Artikeln publicerades ursprungligen Publicerad 21 augusti 2017. och är skriven av .