Du beskriver dig själv som en »typisk kulturarbetare« som haft en kritisk inställning till polisen.
– Min fördom har nog varit att det är ett machoyrke där folk gillar att utöva makt. De få gånger jag själv kommit i kontakt med polisen var när jag var ung och gick i antirasistiska demonstrationer, och det kändes som om de kom som någon sorts militär och jagade bort oss. Med tiden har jag förstås fått en mindre svartvit blick, även om jag har behållit mitt ifrågasättande av våldsmonopolet. När folk jag känner fick höra att jag kanske skulle regissera Tunna blå sa en del: »Men Sanna, det är en polisserie! Ska du verkligen göra sånt?« För mig var Cillas [Jackert, huvudförfattare] manus så berörande att jag inte ens tänkte på att det handlade om poliser. Hon hade lyckats få in både kärlek, komplicerade relationer och frågor som rör vår samtid. Samtidigt kändes det spännande att få skildra något jag har svårt för. Att gå emot mina fördomar, men också gräva där fördomarna fanns.
Exemplifiera.
– Vi hade många och långa diskussioner för att hitta rätt balans. Vi berättar om sex poliser, så då måste vi bry oss om dem. Men det får inte heller bli: Vad mysiga poliserna är och vad härligt de har det. Där pratade jag och Cilla om att ta in mer av problemet med rasism inom polisen. Det fanns inte lika tydligt där på ett tidigt stadium, men vi var tvungna att våga ta i den heta potatisen. Och Cilla är så otroligt duktig på att skriva komplexa karaktärer, som har en del skitmärkliga åsikter men är fina på andra sätt. Jag tyckte också det var fint hur berättelsen visade att polisen kan bli verktyg för politiken. Som när Leah kämpar och hittar den ensamkommande flyktingpojken, men ändå måste köra honom till förvaret. Samma sak med de prostituerade kvinnorna. När polisen går in i lägenheten så räddar de inte kvinnorna, utan man förstår att det är en ond cirkel där de kommer att utvisas.
Som så kallad konceptuerande regissör så regisserade du de första avsnitten, och var också delaktig i rollsättningen och att arbeta fram tonen för serien. Hur tog du dig an det?
– När jag förhandlade om mitt kontrakt så bråkade jag inte om min lön, utan om att vi skulle spela in fyra manussidor om dagen. Som regissör förväntas man spela in sju per dag, men det är nästan omöjligt att jobba så snabbt och få fram kvalitet. Fyra sidor är vad man maximalt klarar av, och jag fick nästan igenom det. Det blev 4–5 sidor i slutändan. Men min viktigaste punkt var att castingen skulle få oändliga resurser. Jag kan inte trolla som regissör, utan man behöver hitta rätt personer på rätt plats för att få ett bra slutresultat.
Vad var viktigt i rollsättningen?
– Jag hade förhållningssättet att skådespelare är bra till de bärande roller och biroller som ska utvecklas under seriens gång – men amatörer är bäst till de andra. Vi har använt riktiga poliser, läkare, socionomer, sjuksköterskor. Vi har castat före detta missbrukare, som dock inte varit i pågående missbruk. Det är tufft att jobba så, men det ger serien så otroligt mycket. Det finns saker som inte går att gestalta för en skådespelare. Sedan handlade det om att få alla att känna sig trygga.
Hur då?
– Som regissör är man nästan som en psykolog. Man måste se vad människor behöver, och det finns inte en kod som funkar på alla. Någon är skörare, någon har svårare att släppa loss, någon måste man lägga band på, någon ska man försöka få något inlåst ur. Ett avsnitt kunde innehålla kanske 30 roller, så då ringde jag upp dem alla – stora som små – dagen före inspelning för att prata igenom scenerna. Sen träffades vi ute på plats, innan alla andra kom dit, för att kunna repetera. Man måste skapa relationer i verkliga livet mellan dem som ska synas tillsammans i rutan. Ska man spela ett kärlekspar eller en familj så måste man repetera tillsammans.
Hur såg de repetitionerna ut?
– En övning jag gillade var när alla regissörer och huvudrollsinnehavare tränade jujutsu tillsammans, för att poliser måste våga ta både i varandra och andra. Sen hade vi en repetition före inspelning där vi gick till baren Kelly’s på Folkungagatan i Stockholm och alla skulle spela sina roller. Alla fick ett uppdrag som de andra inte visste om: Jesse hade som den chef han var hand om middagen och skulle sköta betalningen. Magnus gav jag instruktionen att han tyckte att Sara var fin. Dani fick i uppdrag att reta Magnus – det var en sån bit som vi tog med in i serien sedan.
Ni var tre regissörer som turades om under inspelningen. Hur får man olika personers arbete att kännas som en helhet?
– Vi var inte bara olika regissörer, utan hade manus om olika ämnen. Dessutom hade vi exempelvis fyra olika fotografer. Så det var en utmaning att hitta ett gemensamt uttryck. Jag tog fram ett manifest där det stod hur man skulle jobba med research, skådespelarregi och foto. En sådan sak var att jag ville ha intimitet i bilderna, att vi skulle få vara nära rollfigurerna. Jag ville inte ha en kall och blå serie, utan pratade om att det skulle få finnas varmt ljus – att det skulle finnas rosa inslag. Sånt som man inte är van vid i en serie om poliser. Sedan ville vi att alla scener skulle innehålla rörelser. Det är så lätt att bli lat och säga till skådespelarna: »Du står där och säger dina repliker, och du står där.« Men vi ville ha en levande kamera som tog upp folk i profil, så att vi hela tiden tillförde liv i scenen.
Var några aspekter av polisens arbete svårfångade?
– En sak vi arbetade med var att det våld vi gestaltade inte skulle kännas iscensatt. I vanliga polisserier ser man en massa människor med pistoler, men när jag pratade med poliser förstod jag hur sällan de egentligen använder dem. Utan när man utövar våld är det kanske för att en påverkad person, som är helt omöjlig att få grepp om, ska brottas ner. Den situationen måste kännas verklig.
Annars är mycket av polisens arbete ganska händelsefattigt.
– När jag läste manus funderade jag över de så kallade utsättningarna de har – när de står som i ett klassrum och tilldelas olika uppgifter. De kanske blir jättetråkiga, tänkte jag. Men när vi spelade in på plats hade vi riktiga poliser att prata med och inspireras av, och då kunde vi addera bitar som polisen sa att de alltid gör på mötena: munhuggs, snackar om vem som glömt en möglig matlåda, skrattar åt något konstigt uppdrag – som att man måste övervaka ett museum för att folk haft sex vid en utställning. Cilla är till att börja med så duktig på att ta bort informationsrepliker, alltså sådana som bara ska berätta saker för tittaren. Så vi hade ett väldigt levande manus, där vi också var fria att improvisera så länge Cillas grundtanke med scenen fanns kvar.
Hur ser du på polisen i dag?
– Jag har insett att det i mångt och mycket är ett omsorgsyrke, precis som undersköterskor, sjuksköterskor och andra yrkesgrupper som jobbar med utstötta människor. Jag jobbade inom hemtjänsten när jag pluggade på Dramatiska institutet, och såg många likheter. Båda innebär att man exponeras för så många livsöden och mycket av arbetet går ut på att lyssna, ta hand om och försöka hjälpa till. Även om det inte alltid är möjligt.
Du har väl inte missat?
