Pressbild: Märta Thisner

»Staden lärde mig att jag inte duger som jag är«

Hon har fyllt Globen, spelat för Conan O’Brien och framträtt på Nobelmiddagen. Själv tycker Seinabo Sey att det är läskigare att ha turnépremiär i sin barndomsstad.

Du var åtta år gammal när din familj flyttade till Halmstad från Gambia. Vad minns du av det?

– Ett av mina tidigaste minnen är av en påsklunch på skolan där jag hade börjat i andra klass. Alla hade med sig mat och dricka hemifrån, och en av ungarna hade fått en lättöl. Det var så annorlunda från Gambia, där inte ens de vuxna dricker alkohol. Det var många sådana kulturkrockar: i skolan i Gambia fick man stryk, i Sverige var det inte så. Sedan minns jag också den där grejen som jag tror att typ alla andra generationens invandrare har upplevt: när man var hemma hos en kompis och inte fick vara med på middagen. De hade lagat fyra köttbullar var, och man bara: »Va? Har ni portioner?« I Gambia lagade man fyra liter gryta varje dag oavsett hur många man var – och blev det över gav man bort maten. Jag minns att jag tog det väldigt personligt att tvingas sitta och vänta på rummet. Det är en sådan sjuk jäkla grej, faktiskt.

Du har i tidigare intervjuer sagt att du föll ner i ett »utanförskap och mörker« i Halmstad. Hur då?

Annons

– Jag kände mig nog utanför i Gambia också. Där var jag ett bortskämt, brunt barn med en känd förälder. Men från första dagen då jag tog ett steg in i klassrummet i Sverige var det liksom: »Hon har bott i Afrika – hur sätter vi in henne i ett fack?« Min första upplevelse av att känna mig mobbad var när några tjejer i min klass bildade en popgrupp. De skulle få spela in en låt, vilket var värsta grejen, och jag fick inte vara med. Jag var så jäkla ledsen. Jag trodde att de var mina kompisar, men egentligen var de tre coola tjejer som inte ville umgås med mig.

Hur påverkade det dig?

– Att jag inte fick vara med i vissa sammanhang gjorde att jag började se på mig själv utifrån. Tidigare hade jag känt mig vacker – nu var jag konstig, ful, tjock … Jag tror att hela min familj fick känna på det där. Min lillasyrra har beskrivit känslan av att gå på stan som om hon är med i en film: »Alla bara glor.« Så var det. Inte ens min mamma som är blond och blåögd kände sig riktigt hemma. Jag blev mycket mer introvert och var väldigt mycket ensam.

Vad tänkte du att det berodde på?

– Jag härledde aldrig de sakerna direkt till min hudfärg. Jag tänkte mest att det var fel på mig som person. Det var nog ganska förödande för mig, för jag tror att jag hade kunnat hantera det annorlunda om jag förstått att det delvis handlade om rasism. Då hade jag inte behövt ta det så personligt – att det bara var fel på mig.

Du har också berättat att familjen hade ont om pengar och en osäker boendesituation.

– Efter att min pappa flyttat till Stockholm var mamma ensamstående med tre barn. Hon gjorde sitt yttersta men fick det inte alltid att gå ihop. Vi bodde fyra personer i en tvåa och var utan el ett helt år. Min mamma gick på socialbidrag och jag fick verkligen se den svenska byråkratins brister. Det räckte att en socialsekreterare var på semester för att vi inte skulle ha någonting. Jag minns att en av dem sa till mamma när hon hade det tufft: »Du får väl lukta på köttet och lägga tillbaka det i kylen igen.«

Gjorde även den situationen att du kände dig annorlunda?

– Det har aldrig varit pinsamt eller skamfyllt för mig att vara fattig. För mina föräldrar var otroligt generösa: de gav bort saker när de inte hade någonting. De kanske inte hade full koll på ekonomin, men om vänner kom över fick de mat. Jag är uppvuxen med lite pengar och mycket kärlek, så jag har nog aldrig känt att jag saknat något. Men precis som alla som vuxit upp fattigt fattade jag tidigt att livet är tufft och att världen är svår. Det fanns hela tiden en oro över att allt kunde försvinna. Det har präglat mig väldigt mycket, för det är inget man bara blir av med.

Hur då?

– Jag har aldrig haft det bättre ställt än vad jag har i dag. Men jag bär fortfarande på den där oron: »Jag måste sälja min lägenhet i morgon!« Det har väl att göra med att jag är musiker också. Det är som att jobba med vinden – man kan bara hoppas att det ska fortsätta funka om man gör sitt bästa. Rika människor får lära sig att hantera pengar tidigt i livet, men det där lärde jag mig aldrig. Jag har fortfarande inte en mogen relation till dem. Jag tänker: »Det är lika bra att jag köper något, för snart är pengarna slut.«

Seinabo Sey

Ålder: 28 år

Gör: Artist

Aktuell: Med en Sverigeturné som pågår mellan 8 februari och 27 april. Släppte 2018 albumet I’m a Dream.

Annons

Övrigt: Dotter till den svensk-gambianske musikern Madou Sey, som gick bort 2013. Halvsyster till sångerskan Fatima Bramme Sey och radioprataren Amie Bramme Sey.

Redan som 15-åring flyttade du hemifrån för att gå gymnasiet Fryshuset i Stockholm.

– Jag frågade min mamma senare hur hon kunde låta mig flytta när jag var så ung. Hon svarade: »Jag hade inget val.« Jag hade bestämt mig för att jag inte kunde bo kvar, och hon litade på mig. Jag vill nästan börja gråta när jag tänker på det. Att lära sina barn att man litar på deras beslut är nog det fetaste man kan göra som förälder.

Varför var det så viktigt att flytta?

– Dels ville jag vara närmare min pappa som flyttat till Stockholm, men framför allt ville jag bort från Halmstad. Ingen i min omgivning förhöll sig till staden som en plats att stanna på. Mamma längtade till Gambia, min pappa gjorde det också. I efterhand kan jag tycka att det är lite synd, för det finns något vackert i att acceptera var man befinner sig och göra det bästa av situationen. I dag har jag förstått att livet handlar så mycket om vad man gör det till. Jag har rest runt i världen och insett att jag kan vara dödsuttråkad i New York också.

Hur var det att hamna på Fryshuset?

– Som en amerikansk tonårsfilm. Det gick långa, snygga basketkillar i korridorerna, hiphoppare stod och rappade i något hörn. Samtidigt hade jag ont om pengar – jag hade mitt studiebidrag och mamma betalade min hyra fastän hon gick på socialbidrag, tror jag.

Hur klarade du dig?

– Man fick vara kreativ. Jag och många andra i min familj hade betalningsanmärkningar, så min mormor skaffade ett telefonabonnemang åt mig. Om jag hade slut på pengar kunde jag köpa mat i Selectamaskinerna i tunnelbanan, där man betalade med sin telefon. Det var lite sjukt ett tag, men inte så stor skillnad mot hur det hade varit för mig tidigare i livet. Jag var väldigt glad även utan någonting. Bara en resväska med kläder och en soffa att bo på. Jag har haft några av mina bästa stunder i livet så.

»Jag är väldigt sällan rädd för att uppträda och jag hade gjort så många feta grejer – men när jag kom till Halmstad spelade det liksom ingen roll.«

Hur har din Halmstadsuppväxt påverkat dig kreativt?

– Jag hade mycket tid att tänka. Jag var ofta väldigt uttråkad, och det var bra för fantasin. Jag kom på en massa bra textrader till låtar, jag satt på biblioteket och drömde om vilka tidningar jag skulle vara med i. På så sätt var det fantastiskt, men också väldigt mörkt. Jag tror den där enorma känslan av att vilja fly var hälften av min drivkraft. Grunden till att jag skriver låtar, och vad jag skriver om, finns i alla mina upplevelser och de saker jag behövde förstå redan som liten.

I låten Breathe från 2018 sjunger du om att känna sig accepterad och sedd på vissa platser – men inte »hemma«.

– Den handlar precis om det. Jag skrev den när jag åkte själv till Senegal för första gången. Jag var där i två veckor, men utöver en taxiresa för att se Dakar låg jag på hotellet. Dels för att jag behövde vila efter att ha arbetat så mycket, men lika mycket för att jag var rädd. Jag kunde inte staden och talade inte språket, men ändå var jag hundra procent säker på att det var där jag behövde vara just då. Det fick mig nästan att må illa och tankarna snurrade: Hur kan jag känna mig hemma på en plats på andra sidan jorden? Men ändå fett … ohemma, om det nu är ett ord.

Hänger det ihop med vad din pappa tjatade på dig om i Halmstad? Att du skulle »ta tillvara det bästa av två världar«.

Annons

– Folk som växer upp i olika kulturer är ofta lite besatta av att hitta en plats att passa in, där alla ska vara som de själva är. Så har jag också känt, men som en slutsats av pappas tips har jag nog förstått att det inte finns någon sådan plats. Och att det måste vara det fantastiska med mig. Jag kommer att känna mig splittrad resten av mitt liv, och jag måste jobba på att känna mig hemma i mig själv.

Finns det något du kan romantisera kring din uppväxt så här i efterhand?

– Jag kan sakna att gå runt Nissan. Där hade jag en promenadsträcka som jag gick så många gånger. Ibland för att lyssna på musik jag älskade, ibland för att det bråkades hemma eller för att jag hatade min kropp och skulle gå ner flera kilo på två veckor. Jag har haft väldigt svårt att försonas med bilden av mig själv på landet, den som går ut och plockar svamp eller blåbär – att bo i en småstad. Men nu kan jag känna att jag längtar efter det ibland.

I februari ska du uppträda i Halmstad, vilket du bara gjort en gång tidigare. Hur var det då?

– Det var fan rätt läskigt. Jag är väldigt sällan rädd för att uppträda och jag hade gjort så många feta grejer – men när jag kom till Halmstad spelade det liksom ingen roll. Jag kände mig … bedömd på något sätt. Jag tror att det var mycket hjärnspöken, för en massa fina människor var där för att stötta mig och de verkade stolta och glada. Till och med i dag tycker jag det är svårt att sätta fingret på vad det var jag kände. Men om man hela tiden har blivit påmind om hur annorlunda man är på en plats, är det en svår känsla att skaka av sig.

Kändes det inte som en revansch att få komma tillbaka som framgångsrik artist?

– Jag vill inte att min musik ska handla om hämndaktioner. I andra människors ögon skulle min framgång kanske kunna vara en revansch, men för mig är det inte så. Den känslan av att vara annorlunda går djupare än musiken. Jag lärde mig i den staden att jag inte duger som jag är, oavsett om jag sjunger eller inte. Så revanschen skulle väl vara att hitta ett lugn i mig själv.

Hur då?

– Jag har en dröm om att få köpa tillbaka min morfars gamla hus på Frösakull, eller att skaffa ett sommarhus där. Jag skulle vilja gå på stranden i Tylösand – som är Sveriges fetaste – utan att hata min kropp. Bara hitta en ångestfri grej med staden. Inte minst för att hjälpa min familj att landa. Min mormor, morbror, lillasyster, lillebror och mamma bor kvar där, men alla är fortfarande på väg någonstans. Till Gambia, till Stockholm, till London. Det är skitfett att ha sina drömmar och följa dem ut i världen. Men det skulle vara fint att ha det kul i Halmstad en sommar. Se om det går.