»Staden lärde mig att jag inte duger som jag är«

Du var åtta år gammal när din familj flyttade till Halmstad från Gambia. Vad minns du av det?

– Ett av mina tidigaste minnen är av en påsklunch på skolan där jag hade börjat i andra klass. Alla hade med sig mat och dricka hemifrån, och en av ungarna hade fått en lättöl. Det var så annorlunda från Gambia, där inte ens de vuxna dricker alkohol. Det var många sådana kulturkrockar: i skolan i Gambia fick man stryk, i Sverige var det inte så. Sedan minns jag också den där grejen som jag tror att typ alla andra generationens invandrare har upplevt: när man var hemma hos en kompis och inte fick vara med på middagen. De hade lagat fyra köttbullar var, och man bara: »Va? Har ni portioner?« I Gambia lagade man fyra liter gryta varje dag oavsett hur många man var – och blev det över gav man bort maten. Jag minns att jag tog det väldigt personligt att tvingas sitta och vänta på rummet. Det är en sådan sjuk jäkla grej, faktiskt.

Du har i tidigare intervjuer sagt att du föll ner i ett »utanförskap och mörker« i Halmstad. Hur då?

– Jag kände mig nog utanför i Gambia också. Där var jag ett bortskämt, brunt barn med en känd förälder. Men från första dagen då jag tog ett steg in i klassrummet i Sverige var det liksom: »Hon har bott i Afrika – hur sätter vi in henne i ett fack?« Min första upplevelse av att känna mig mobbad var när några tjejer i min klass bildade en popgrupp. De skulle få spela in en låt, vilket var värsta grejen, och jag fick inte vara med. Jag var så jäkla ledsen. Jag trodde att de var mina kompisar, men egentligen var de tre coola tjejer som inte ville umgås med mig.