Pressbild: Märta Thisner

»Staden lärde mig att jag inte duger som jag är«

Hon har fyllt Globen, spelat för Conan O’Brien och framträtt på Nobelmiddagen. Själv tycker Seinabo Sey att det är läskigare att ha turnépremiär i sin barndomsstad.

Du var åtta år gammal när din familj flyttade till Halmstad från Gambia. Vad minns du av det?

– Ett av mina tidigaste minnen är av en påsklunch på skolan där jag hade börjat i andra klass. Alla hade med sig mat och dricka hemifrån, och en av ungarna hade fått en lättöl. Det var så annorlunda från Gambia, där inte ens de vuxna dricker alkohol. Det var många sådana kulturkrockar: i skolan i Gambia fick man stryk, i Sverige var det inte så. Sedan minns jag också den där grejen som jag tror att typ alla andra generationens invandrare har upplevt: när man var hemma hos en kompis och inte fick vara med på middagen. De hade lagat fyra köttbullar var, och man bara: »Va? Har ni portioner?« I Gambia lagade man fyra liter gryta varje dag oavsett hur många man var – och blev det över gav man bort maten. Jag minns att jag tog det väldigt personligt att tvingas sitta och vänta på rummet. Det är en sådan sjuk jäkla grej, faktiskt.

Du har i tidigare intervjuer sagt att du föll ner i ett »utanförskap och mörker« i Halmstad. Hur då?

Annons

– Jag kände mig nog utanför i Gambia också. Där var jag ett bortskämt, brunt barn med en känd förälder. Men från första dagen då jag tog ett steg in i klassrummet i Sverige var det liksom: »Hon har bott i Afrika – hur sätter vi in henne i ett fack?« Min första upplevelse av att känna mig mobbad var när några tjejer i min klass bildade en popgrupp. De skulle få spela in en låt, vilket var värsta grejen, och jag fick inte vara med. Jag var så jäkla ledsen. Jag trodde att de var mina kompisar, men egentligen var de tre coola tjejer som inte ville umgås med mig.

Hur påverkade det dig?

– Att jag inte fick vara med i vissa sammanhang gjorde att jag började se på mig själv utifrån. Tidigare hade jag känt mig vacker – nu var jag konstig, ful, tjock … Jag tror att hela min familj fick känna på det där. Min lillasyrra har beskrivit känslan av att gå på stan som om hon är med i en film: »Alla bara glor.« Så var det. Inte ens min mamma som är blond och blåögd kände sig riktigt hemma. Jag blev mycket mer introvert och var väldigt mycket ensam.

Vad tänkte du att det berodde på?


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?