»Svenskar är dumma, obildbara och luktar illa«

Swede Hollow var en slummig, illaluktande dalgång i  Minnesota full av misslyckade svenska emigranter. Ola Larsmo förklarar varför det är viktigt att ­minnas deras historia.

Hur fick du reda på att  Swede Hollow ­har existerat?

– Min fru Rita har varit utbytesstudent i USA och 2006 hälsade vi på hennes värdfamilj och gamla kompisar. När vi var i Minneapolis besökte vi American Swedish Institute. På vinden hade de en gammal, förfallen utställning med foton från en plats som hette Swede Hollow. Jag frågade vad det var för ställe. Svaret var kort: »Fattig del av stan, låg här borta i Saint Paul, ingen bor där längre.« Jag kunde inte släppa det, för om man gräver vidare i sådant som folk inte gärna pratar om hittar man ofta de starkaste berättelserna. Några år senare tog vi oss till Saint Paul och platsen där Swede Hollow hade legat innan husen brändes ner på 1950-talet. Det kan låta vidskepligt, men i den där dalen finns en stämning som är helt magisk. Ovanför ligger Payne ­Avenue, fylld med italienska restauranger, ­koreanska butiker och bilar. Men där nere är det underligt tyst. Till sist tyckte jag nästan att jag hörde ­röster som pratade med mig. Jag kände att här finns en historia, bara en milli­meter under ytan.

Hur grävde du upp den historien?

Annons

– Minnesota Historical Society är ett fantastiskt ställe, där jag bland annat fann en försäkringskarta över Saint Paul från 1880-talet där Swede Hollow var utmärkt. Jag och min fru flög tillbaka ytterligare något år senare och tog en vända till i arkiven och intervjuade alla historiker vi kunde hitta. Bland annat talade vi med David Lanegran som på 1970-talet intervjuat några tidigare Swede Hollow-bor. Han sa att de först framhöll hur trevligt och mysigt det var och att alla barnen lekte med varandra. Sedan kom det fram att när pappa drack så slog han ju mamma, och lillsyrran dog i difteri när hon var liten. Vi besökte den svenska kyrkan och läste oss till att Swede Hollow hade hög barnadödlighet, små flickor som hette Anna och Sofia och blev sådär tre år gamla. Det var ganska frustrerande att informationen om människorna som bodde i Swede Hollow nästan var helt obefintlig. Men vi lyckades hitta folkräkningsprotokoll, journaler från ett fattigsjukhus och en brandskyddskarta där några av husen i alla fall fått nummer. Då kunde vi till exempel se att i nummer 18 bodde Peter Eriksson som hade mastoidit år 1887. Det kändes drabbande att veta att för över hundra år sedan bodde en kille som hade jävligt ont i örat i just det huset.

Ola Larsmo

Född: 21 december 1957.

Bor: Uppsala.

Karriär: Debuterade som författare 1983 med Vindmakaren och har sedan dess skrivit dryga tiotalet böcker – allt från essäsamlingar om internet till en »roman om tystnader«. Var redaktör för Bonniers Litterära Magasin i slutet av 1980-talet och är svenska PEN:s ordförande.

Övrigt: Olas morfars bror, Carl Emanuel Anell, var en av de många svenskar som emigrerade runt förra sekelskiftet. Han var också en av dem som inte lyckades i det nya landet. Efter två självmordsförsök söp han ihjäl sig 1940.

 

Hur såg det ut i Swede Hollow?

– Dalen är en gammal glaciärspricka som ­ligger lite för sig själv i Saint Paul. Den hade tre ingångar. Där fanns en tunnel som ledde ner till ett tyskt bryggeri längst upp i dalen. Tunneln var trång och vagnarna kom i hög fart, så det hände att folk klämdes ihjäl. Sedan fanns en järnvägstunnel, som faktiskt var säkrare. Där visste man när tågen kom och förarna var alltid noga med att vissla eftersom de visste att det bodde folk i dalen. Slutligen hade de boende byggt en trätrappa upp till 7th Avenue. Den var säkert 15 meter hög, och väldigt ranglig. Man kom upp genom ett buskage, så det var lite som ingången till Fantomen­grottan. I dalen bodde ungefär 1 000 människor, mest svenskar, plus andra skandinaver, italienare och irländare, vilket är svårt att tro när man ser bilder på de i jämförelse få och enkla trähus som fanns där nere. Skandinaverna hade snott åt sig de bästa platserna högst upp i dalen, längst ner bodde irländarna. Genom dalen rann en bäck där man dumpade allting, inklusive avfallet från dassen, vilket rann ner till  dem.

Vad tyckte amerikanerna om svenskarna?

– Man kan hitta väldigt många roliga uttalanden om svenskar. Bland annat har jag funnit tidningsartiklar om Swede Hollow där dalen beskrevs som en miniatyr av det primitiva ­Sverige, med linhåriga barn i konstiga kläder. En man som jobbade vid mottaget av emi­granter hävdade att svenskarna hade en mycket speciell lukt: en blandning av svett, lök, salt, läder och strömming. Även ett brev som en skogshuggare i Minnesota skrivit till sina föräldrar beskriver svenskarnas stank. Han menade att det var en svår upplevelse för en man med välutvecklat luktsinne att gå bakom en svensk och skrev att en sådan stank kunde man inte dra på sig under en livstid, den måste komma från en lång rad otvättade förfäder. Vidare skrev han att det var hemskt ute i skogen för att de bara var 15 vita män på 60 svenskar.

Så svenskarna ansågs inte vara vita?

– Det finns väl ingenting som är så töjbart som vithetsbegreppet. Vi vet alla att det härstammar från en hemsk kolonial historia – det handlar egentligen om makt och förtryck, om överordning och underordning. Så naturligtvis kan vem som helst vara ickevit om det passar sig just för stunden. Och det fanns helt tydligt en rasistisk stereotyp som gällde just nyanlända svenskar. De uppe­håller sig vid att svenskar är dumma, obildbara och luktar illa. Och språket beskrivs som ett tjatter. Det fanns en vaudevillefigur som dök upp i revyer när man skulle driva med svenskar: John Johnsson. Han är jättedum, drattar på ändan, dricker för mycket och bryter på svenska.

Varför är historien om de svenska emigranterna som inte lyckades i USA så okänd?

Annons

– Jag tror det har att göra med de två nationella myterna. Den svenska säger ungefär att vi är hela och rena, nyktra och arbetsamma och klarar oss själva. Den amerikanska att vem som helst ska kunna bygga upp ett bra liv med sina två tomma händer. De här människorna passar inte in i någon av de nationella självbilderna. Sedan tror jag att de påminner för mycket om dagens fattiga migranter. Jag skrev en artikel om Swede Hollow i Dagens Nyheter för ett par år sedan och jag var inte förberedd på hur förbannade folk skulle bli.

Vad blev de arga för?

– På Flashback finns säkert 15 sidor där folk bara fräser av ilska och skriver att det är »PK-historie­förfalskning«. Då blev jag lite sur, för jag är väldigt noga med histo­riska fakta. Vissa skrev att jag försökte svärta ner Karl-Oskars och Kristinas minne. Alltså två fiktiva figurer. Jag tror att ilskan bygger på att den här kunskapen gör det ­svårare för dagens rasister att hävda att fattiga afrikaner inte ska ha rätt att försöka förbättra sina liv på samma sätt som deras egna förfäder gjorde.

Det är svårt att inte dra paralleller till dagens så kallade flyktingkris när man läser boken. Är det ett medvetet val från din sida?

– Vi tycker alla ganska illa om så kallad plakatkonst. Böcker ska inte komma med en instruktion om hur man ska läsa dem. Romaner har man för att leva sig in i andra människors liv på sätt som man annars inte kan göra. Jag vill förstås att läsaren ska känna hur det kändes att vara en fattig svensk migrant i USA på 1890-talet. Och därifrån är väl steget inte så långt till att få förståelse för dem som har liknande erfarenheter i dag. Människor har alltid flyttat på sig för att försöka bygga så bra liv som möjligt, det är en del av moderniseringen av samhället.

»Det finns alltid en plats ledig för den som är senast anländ: Den är dum i huvudet, äter konstigt, har underliga religiösa idéer och är lite farlig.«

Gick det att bygga sig ett bra liv nere i dalen?

– De som lyckades få ett jobb arbetade främst vid järnvägen, om de var män. Det var extremt farliga yrken, men där fanns också en viss romantik. En av mina romanfigurer jobbar som bromsare, vilket innebar att man klättrade upp på tågets tak och drog åt en vev när tåget skulle stanna. Man kunde trilla ner mellan vagnarna eller åka av, det var hög åtgång på bromsarna. Men att stå ensam på ett tåg som rusar fram i hundra knyck över prärien var också en väldigt stark känsla. Kvinnorna arbetade ofta som sömmerskor i sweat shop-liknande miljöer. Det finns många fina historier om hur de bildade fackföreningar för att förbättra sina villkor på de farliga arbetsplatserna. Det var också populärt bland amerikanerna att skaffa sig en »Swedish maid«, så många flickor arbetade som städare. För många kvinnliga emigranter fanns ändå en emanci­patorisk historia. En amerikansk forskare, Joy Lintelman, citerar ett brev från Minna Andersson från Dalsland där hon ­skriver att hemma var hon piga med oreglerad arbetstid och dålig lön, i ­Amerika var hon hembiträde med eget rum, månadslön och ledig söndag. Hon hade gått från att vara livegen till yrkesmänniska.

Hur mycket av det som sker i din roman har en verklig förlaga?

– Ganska mycket. Triangeldramat i boken är nästan bokstavligen sant. Den historien har jag fått från forskaren Roger ­McKnight. Lynchningen av tre svarta pojkar, där svenskar deltog, är också en helt sann, fruktansvärd historia som jag har hittat i rättegångs­protokoll. Personerna i boken är påhittade, men de har en verklig bakgrund.

Lyckades svenskarna någon gång ta sig upp från dalen?

– Många gick under innan de hann ta sig »up on the street«, som de sa. Ett uttryck som man kan förstå om man har varit där nere. Man kan se fina tre­vånings­hus på 7th Avenue och man ­tänker själv: »Där vill jag bo.« De svenskar som inte gick under tog sig till slut in i det amerikanska samhället, bland annat genom att se ner på de män­ni­skor som kom efter dem. Det finns alltid en plats ledig för den som är senast anländ: Den är dum i huvudet, äter konstigt, har underliga religiösa idéer och är lite farlig. Först var det svenskarna som var konstiga och snuskiga, åt sill och snusade. Sedan kom italienarna och då luktade de vitlök och slogs och bråkade. Då var plötsligt svenskarna lite mindre korkade, och de jobbade ju åtminstone bra. Sedan kom polackerna och då sa man att italienarnas käk var ju i alla fall väldigt gott, och så där fortsätter det. Nischen som den »primitiva« nykomlingen kommer alltid att vara ledig om vi inte lär oss någonting av tidigare generationers erfarenheter.