»Svenskar är dumma, obildbara och luktar illa«

Hur fick du reda på att  Swede Hollow ­har existerat?

– Min fru Rita har varit utbytesstudent i USA och 2006 hälsade vi på hennes värdfamilj och gamla kompisar. När vi var i Minneapolis besökte vi American Swedish Institute. På vinden hade de en gammal, förfallen utställning med foton från en plats som hette Swede Hollow. Jag frågade vad det var för ställe. Svaret var kort: »Fattig del av stan, låg här borta i Saint Paul, ingen bor där längre.« Jag kunde inte släppa det, för om man gräver vidare i sådant som folk inte gärna pratar om hittar man ofta de starkaste berättelserna. Några år senare tog vi oss till Saint Paul och platsen där Swede Hollow hade legat innan husen brändes ner på 1950-talet. Det kan låta vidskepligt, men i den där dalen finns en stämning som är helt magisk. Ovanför ligger Payne ­Avenue, fylld med italienska restauranger, ­koreanska butiker och bilar. Men där nere är det underligt tyst. Till sist tyckte jag nästan att jag hörde ­röster som pratade med mig. Jag kände att här finns en historia, bara en milli­meter under ytan.

Hur grävde du upp den historien?

– Minnesota Historical Society är ett fantastiskt ställe, där jag bland annat fann en försäkringskarta över Saint Paul från 1880-talet där Swede Hollow var utmärkt. Jag och min fru flög tillbaka ytterligare något år senare och tog en vända till i arkiven och intervjuade alla historiker vi kunde hitta. Bland annat talade vi med David Lanegran som på 1970-talet intervjuat några tidigare Swede Hollow-bor. Han sa att de först framhöll hur trevligt och mysigt det var och att alla barnen lekte med varandra. Sedan kom det fram att när pappa drack så slog han ju mamma, och lillsyrran dog i difteri när hon var liten. Vi besökte den svenska kyrkan och läste oss till att Swede Hollow hade hög barnadödlighet, små flickor som hette Anna och Sofia och blev sådär tre år gamla. Det var ganska frustrerande att informationen om människorna som bodde i Swede Hollow nästan var helt obefintlig. Men vi lyckades hitta folkräkningsprotokoll, journaler från ett fattigsjukhus och en brandskyddskarta där några av husen i alla fall fått nummer. Då kunde vi till exempel se att i nummer 18 bodde Peter Eriksson som hade mastoidit år 1887. Det kändes drabbande att veta att för över hundra år sedan bodde en kille som hade jävligt ont i örat i just det huset.