»Tusentals minderåriga driver runt i europa«

I tio års tid har journalisten Katia Wagner ägnat sig åt människor som råkat illa ut men som ingen lyssnat eller trott på.

Du började skriva om ensam­kommande flyktingbarn som lever utanför systemet redan 2012, långt innan frågan hamnade på dag­ordningen. Hur fick du nys om dem?

– Jag jobbade som textcoach på Trelle­borgs Allehanda två dagar i veckan. Trelle­borg hade tre, fyra transitboenden och en återkommande nyhet var att ett antal ensamkommande hade för­svunnit. Rapporteringen följde alltid samma mönster: »28 barn försvunna«, och sedan inget mer. Inga svar, ingen oro, inga åtgärder. Jag och min ­kollega Jens Mikkelsen var helt ställda. Vi tänkte att vi dels måste ta reda på varför så många försvinner, dels varför inget händer.

Det ledde till boken De förlorade ­barnen, där ni utöver att gå igenom 2 400 polisärenden även följer ett antal av de barn som försvunnit. Hur  ­närmade ni er dem?

Annons

– Vi visste ju ungefär var de befann sig: tågstationer, entréer med värmeluft, moskéer. Jag funderade på hur jag skulle jobba för att vinna deras förtroende. Den ena faktorn som gjorde att jag lyckades var tid. Den andra är att jag inte har en agenda. Nästan alla vuxna som de träffar har det – god man, social­sekreterare, lärare, poliser, hand­läggaren på Migrationsverket. Alla vill ha sin lilla bit av samtalet, medan jag är intresserad av dem och att de själva ska få formulera berättelsen om sina liv.

Ett av de intressantaste kapitlen i boken handlar om den vitt spridda uppfattningen att ensamkommande barn i själva verket är vuxna.

– Vi träffade ungdomar i Sverige och frågade: »Hur gammal är du?« En ­svarade: »Menar du här, eller hemma?« Diskussionen handlar mycket om att de ensamkommande ljuger om att de är barn. Men när vi åkte ner till Italien insåg vi att det ofta är tvärtom där, de vill vidare till länder med bättre rykte, men om de säger att de är minderåriga i Italien blir de omhändertagna.

Så då säger de att de är vuxna?

– Ja. Europa har byggt ett system där människor måste anpassa sin historia och sin ålder efter de olika ländernas lagar och regler. Resultatet är att tusentals minderåriga driver runt i Europa utan att någon stat vill ta ansvar för dem. Och de är extremt utsatta.

I din nya bok fokuserar du på de två poliser som i princip är ensamt ansvariga för att hantera de pojkar som lever på Stockholms gator. Hur kom du i kontakt med dem?

– En av poliserna ringde till mig. Han hade läst De förlorade barnen och ville pumpa mig på information. Han var hårt ansträngd och ganska ­desperat eftersom de samhällsaktörer och myndighets­personer som han kontaktat var så ointresserade. Han stod ensam med 200 gatubarn omkring sig, men det var helt tyst. Det här var nästan ett år innan ­händelsen på Malmö central.

En del av boken handlar om den marockanska pojken Amin, som väckte enorm uppståndelse när han brottades ner av en vakt på Malmö ­central vintern 2015.

– Det var viktigt för mig att visa fler perspektiv i den berättelsen. Jag fick mot visst förbehåll ut förundersökningen och kunde se hur Amin och de andra killarna hade agerat på vägen till Malmö: att de hade betett sig illa, hotat folk, spottat på folk. Samtidigt kunde jag följa hela hans resa och förstå att i den kontexten han levde i just då var det naturligt att agera så.

Du följer Amin under lång tid och ett år senare är han en helt annan person.

– Han blev gripen och placerad på en låst institution med kompetent personal. Så småningom anpassade han sig till den kontrollerade miljön. I dag går han i sjuan och hänger med sina svenska kompisar i hålan där han bor. Han går på fritids och spelar pingis och målar ­tavlor. Ett sådant skeende kan man bara få syn på om man har tid att grotta ner sig.

Du har i flera böcker, dokumentärer och reportage fokuserat på människor, ofta barn, som lämnats i sticket av vuxen­världen. Har de ämnena alltid varit i fokus för din journalistik?

– Man skulle kunna säga att mitt ­första gräv var när jag letade upp min biologiska familj. Jag var 27 och ­hittade min storebror, mina biologiska föräldrar och deras respektive familjer. Jag har kontakt med dem, men framför allt med min bror. Vi köpte ett sommarhus tillsammans på Österlen.

Fick du reda på varför du hade blivit bort­adopterad?

Annons

– Det var tyskt 60-tal. Min biologiska mamma pluggade och försörjdes av sin far, som inte uppskattade att hon hade roat sig på stan. Mina föräldrar levde inte ihop och det var en tillfällighet att jag blev till. Hon behöll min bror och lämnade bort mig till ett katolskt nunne­barnhem i München. Jag var nio månader när jag kom till Sverige.

Har din återkommande dragning till berättelser om barn som far illa någonting med din egen bakgrund att göra?

– Det tror jag egentligen inte. För jag hade sådan himla tur. Jag har vuxit upp med en enastående mamma som har älskat mig, uppmuntrat mig och gjort mig modig. Hon var lärare och väldigt, väldigt duktig på sitt jobb. En sådan som alltid fick de »svåra« eleverna till sina klasser. Så jag är fostrad med något slags social kompass. Mamma hade sin arena i klassrummet. Jag upptäckte att min var journalistiken.

Det finns mycket mörker i Pojkarna och de ensamma poliserna: pojkar som utsätts för människohandel, utnyttjas sexuellt och misstros av myndigheter. För flera av dem du ­följer slutar det ­heller inte lyckligt. Hur påverkar det dig i din yrkesroll?

– När jag är med ungdomarna är jag helt fokuserad på det som händer. Men senare, när jag skriver, då gråter jag. Faktiskt. Av de små sakerna. En av ­killarna, Ahmad, hamnar på ett familjehem men sover alltid med öppet fönster, oavsett hur kallt det är. För att han inte ska vänja sig vid bekvämligheten. Han måste vara van vid att frysa om han åker ut på gatan igen.

Han blir också till slut utvisad.

– Sådana saker gör mig väldigt sorgsen. Det arbete som jag gör lyfter fram samhällets dysfunktion och bristande omsorg. Då kan jag inte vara likadan. Att jag går in, får min story, och sedan försvinner. Därför låter jag dem jag närmar mig styra kontakten. Många av killarna som jag har följt både i den förra och i den här boken har jag fortfarande ­kontakt med.

Att ta ett barn2015 (med Milan Djelevic) Radiodokumentär om 40-årige Tobias, som ett knappt år efter en kväll på krogen får veta att han har blivit pappa. Då har socialnämnden på grund av brister hos mamman redan placerat hans son hos en barnlös familj 80  mil bort. Snart följer en tre år lång kamp för att få barnet tillbaka. Slutar, till skillnad från de flesta socialreportage, lyckligt.

Hur nära inpå kan du släppa dem? I  din förra bok återger du hur en pojke får för sig att du och Jens Mikkelsen ska kunna hjälpa honom att få uppehållstillstånd i Sverige.

– Den händelsen var viktig. Vi trodde att vi hade varit tydliga, men det hade vi uppenbarligen inte. I dag är jag ännu tydligare med vad jag kan erbjuda: »Jag kan inte förändra din situation, men jag kan lyssna på dig.«

Det är samtidigt en lite deppig syn på journalistik. Tror du inte att det du gör kan förändra något?

– Om man ser till den misär som många av ungarna lever i ska det till bra mycket mer än en reportagebok för att skapa förändring. De förlorade barnen skapade debatt, men den sålde inte mer än sakprosa brukar göra och den fick inget stort genomslag. Jag måste ju hoppas att ungdomarnas berättelser kanske väcker någon, men ofta känner jag mig ganska uppgiven.

Den här gången ligger du å andra sidan betydligt mer rätt i tiden – det senaste året har de ensamkommande barnen blivit en nationell angelägenhet.

– Den mediala uppmärksamheten har fått konsekvenser. När Amin blev nedbrottad på centralstationen i Malmö väckte det stor upprördhet – dels över händelsen i sig, dels över att det fanns en massa ensamkommande flyktingpojkar som ingen letade efter. Ett år senare var tonen en helt annan. Då tecknades ensamkommande nästan uteslutande som förövare: de var kriminella, de sextrakasserade på festivaler och badhus.

Det anas en viss återhållen ilska i det kapitel där du går igenom sannings­halten i sådana påståenden.

– Jag försöker att hålla mig neutral på så sätt att jag är noga med att inte använda förstärkningsord eller driva teser. Det är svårt att jobba med de här ungarna. Många av dem dras in i kriminalitet och drogmissbruk. Det som gör mig nedslagen är hur sällan vuxen­världen talar om dem i termer av sympati, solidaritet eller behov av omsorg. Vid ett tillfälle satt jag i ett rum med en kille som var sönderslagen i ansiktet, och ingen av de vuxna som var där – och som i sina jobb ansvarar för hans väl och ve – frågade ens hur han mådde. Om man ur det stycket kan utläsa något slags ilska så är det helt okej för mig.

Annons

Du omgärdar dig med mörker och du tror inte att du kan bidra till någon konkret förändring. Varför fortsätter du?

– För att jag kan, faktiskt. Jag har tillgång till de arenor som krävs för att förmedla de här historierna, och då måste jag göra det.

Du är också väldigt noga med att lyfta fram och namnge positiva krafter, som socialsekreterare och värdfamiljer som går utanför sina ramar för att förbättra barnens situation.

– Det är inget jag medvetet har sökt mig till, men jag är glad för de berättelserna. Jag hittar positiva saker hela tiden, inte minst i min fortsatta kontakt med flera av pojkarna. Och det har faktiskt varit fantastiskt att följa poliserna under två år. Jag har skrivit många reportage om poliser under mina 25 år som journalist, och de här sticker verkligen ut. Jag tror att de hämtar sin drivkraft inifrån sig själva.

Katia Wagner

Född: 1966

Bor: Lund

Övrigt: Lämnade sin tjänst på ­Sydsvenskan 2012 för att fokusera på längre reportage. Har fått utmärkelsen Guldspaden för radiodokumentären Att ta ett barn och varit programledare samt producent för OBS i P1. Föreläser om ensamkommande och om unga och internet.