Du började skriva om ensamkommande flyktingbarn som lever utanför systemet redan 2012, långt innan frågan hamnade på dagordningen. Hur fick du nys om dem?
– Jag jobbade som textcoach på Trelleborgs Allehanda två dagar i veckan. Trelleborg hade tre, fyra transitboenden och en återkommande nyhet var att ett antal ensamkommande hade försvunnit. Rapporteringen följde alltid samma mönster: »28 barn försvunna«, och sedan inget mer. Inga svar, ingen oro, inga åtgärder. Jag och min kollega Jens Mikkelsen var helt ställda. Vi tänkte att vi dels måste ta reda på varför så många försvinner, dels varför inget händer.
Det ledde till boken De förlorade barnen, där ni utöver att gå igenom 2 400 polisärenden även följer ett antal av de barn som försvunnit. Hur närmade ni er dem?
– Vi visste ju ungefär var de befann sig: tågstationer, entréer med värmeluft, moskéer. Jag funderade på hur jag skulle jobba för att vinna deras förtroende. Den ena faktorn som gjorde att jag lyckades var tid. Den andra är att jag inte har en agenda. Nästan alla vuxna som de träffar har det – god man, socialsekreterare, lärare, poliser, handläggaren på Migrationsverket. Alla vill ha sin lilla bit av samtalet, medan jag är intresserad av dem och att de själva ska få formulera berättelsen om sina liv.
- Mer:
- Intervju
- På riktigt
