Det är en molnig sensommardag i Hägersten i Stockholm. Ett sömnigt kvarter precis utanför gentrifieringsgränsen – inga surdegsbagerier har hittills nått hit och flera av de putsade 40-talshusen har stora täckta skyltfönster på nedre plan, anpassade till bostäder. Men i Peter Fröberg Idlings roman är de stora fönstren upplysta, du kan gå till mjölkbutiken på hörnet, sybehörsaffären, charken. Spårvagnarna gnisslar förbi, människor spatserar på gatorna i välsydda kläder. Du skulle gissa att det var någon gång på 50-talet. Men du skulle förmodligen haja till när du kom in i grönsaksaffären, och såg att butiksbiträdet bar uniform. Eller om du korsade gatan och gick in i tegelkuben försedd med vita bokstäver direkt på fasaden: MEDBORGARHUSET. Där inne håller bibliotekskommittén i en utfrågning av en nyinflyttad person, som ansökt om medlemskap. Någonstans i närheten finns barnkrubban där föräldrar lämnar sina barn på väg till sina tilldelade arbetsskift – där huvudpersonen Julia en eftermiddag upptäcker att hennes barn redan blivit hämtade av fyra personer från Säkerhetssekretariatet.
Peter Fröberg Idling är känd för sina skildringar från Kambodja: först reportageboken Pol Pots leende, och sedan romanen om den unge Pol Pot: Sång till den storm som ska komma. I sin nya roman, Julia & Paul – en försommarberättelse, har han lämnat Kambodja som miljö, men inte som tankegods. Den handlar om revolutionen, men den här gången en som aldrig ägt rum. Romanen prövar tanken: Hur skulle en kommunistisk revolution ha sett ut i Sverige?
Den som kan sin historia vet att det kokade i Sverige 1917, samma år som ryska revolutionen sattes igång. Vid en demonstration framför Riksdagshuset i Stockholm intog en beväpnad polispatrull positioner bakom folkmassan. Ut genom riksdagshusporten kom polismästare Tamm och höjde sin högra hand för att beordra eld. Men innan polismästaren hann slutföra ordern tog hans närmaste man, kommissarie Kempe, tag i hans hand och tvingade ner den. Vittnena till händelsen var många, men det känsliga läget gjorde att till och med journalisterna höll tyst. I DN:s rapportering stod bara: »Särskilt förtjänar poliskommissarien Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.« Vad som faktiskt hände skildrades först i journalisten Nils Horneys memoarer 1969.
– Det var en krutdurk, säger Peter Fröberg Idling. Kastar man in en tändsticka i en sådan får man väl anse att risken är överhängande att det smäller. Hade inte mannen bredvid haft sinnesnärvaro och dådkraft att övermanna sin chef, och alltså begå myteri, då kanske det hade hänt?
- Mer:
- Intervju
- Litteratur
