»Vad var det som hände, vi skulle ju leva i paradiset?«

1917 fanns gnistan till en kommunistisk revolution i Sverige. Hur skulle livet ha sett ut för oss om det hade hänt? Författaren Peter Fröberg Idling har tagit Kambodja till Stockholm.

Det är en molnig sensommardag i Hägersten i Stockholm. Ett sömnigt kvarter precis utanför gentrifieringsgränsen – inga surdegsbagerier har hittills nått hit och flera av de putsade 40-talshusen har stora täckta skyltfönster på nedre plan, anpassade till bostäder. Men i Peter Fröberg Idlings roman är de stora fönstren upplysta, du kan gå till mjölkbutiken på hörnet, sybehörsaffären, charken. Spårvagnarna gnisslar förbi, människor spatserar på gatorna i välsydda kläder. Du skulle gissa att det var någon gång på 50-talet. Men du skulle förmodligen haja till när du kom in i grönsaksaffären, och såg att butiksbiträdet bar uniform. Eller om du korsade gatan och gick in i tegelkuben försedd med vita bokstäver direkt på fasaden: MEDBORGARHUSET. Där inne håller bibliotekskommittén i en utfrågning av en nyinflyttad person, som ansökt om medlemskap. Någonstans i närheten finns barnkrubban där föräldrar lämnar sina barn på väg till sina tilldelade arbetsskift – där huvudpersonen Julia en eftermiddag upptäcker att hennes barn redan blivit hämtade av fyra personer från Säkerhetssekretariatet.

Peter Fröberg Idling är känd för sina skildringar från Kambodja: först reportageboken Pol Pots leende, och sedan romanen om den unge Pol Pot: Sång till den storm som ska komma. I sin nya roman, Julia & Paul – en försommarberättelse, har han lämnat Kambodja som miljö, men inte som tankegods. Den handlar om revolutionen, men den här gången en som aldrig ägt rum. Romanen prövar tanken: Hur skulle en kommunistisk revolution ha sett ut i Sverige?

Den som kan sin historia vet att det kokade i Sverige 1917, samma år som ryska revolutionen sattes igång. Vid en demonstration framför Riksdagshuset i Stockholm intog en beväpnad polispatrull positioner bakom folkmassan. Ut genom riksdagshusporten kom polismästare Tamm och höjde sin högra hand för att beordra eld. Men innan polismästaren hann slutföra ordern tog hans närmaste man, kommissarie Kempe, tag i hans hand och tvingade ner den. Vittnena till händelsen var många, men det känsliga läget gjorde att till och med journalisterna höll tyst. I DN:s rapportering stod bara: »Särskilt förtjänar poliskommissarien Kempe en eloge för sitt humana och säkra uppträdande.« Vad som faktiskt hände skildrades först i journalisten Nils Horneys memoarer 1969.

– Det var en krutdurk, säger Peter Fröberg Idling. Kastar man in en tändsticka i en sådan får man väl anse att risken är överhängande att det smäller. Hade inte mannen bredvid haft sinnesnärvaro och dådkraft att övermanna sin chef, och alltså begå myteri, då kanske det hade hänt?

 

Tanken kan så klart plockas ner till en enskild människas liv. Vad ledde till att Peter Fröberg Idling slog igenom som författare? En avgörande händelse var när han av en slump fick syn på en platsannons för biståndsarbetare i Kambodja. Han råkade passa in på varje kriterium: 1. Journalist – efter värnplikten började han vikariera som reporter på Nya Lidköpings-Tidningen där hans morfar tidigare arbetat; 2. Juridikkunnig – av sina kollegor fick han rådet att läsa juridik, eftersom journalister ofta är dåliga på ämnet; 3. Fransktalande – Peter hade studerat två vändor i Frankrike, både i Paris och Aix-en-Provence.

Grejen var att han inte ens letade efter jobb, han hade redan anställning inom ett statligt finansierat projekt med att granska journalistik. Han hade inte ens satt sin fot i Asien – närmaste kopplingen till Kambodja var att han gått på en överdådig fest hos en studiekamrat i Frankrike, som visade sig vara kambodjansk prinsessa. Peter kunde ändå inte låta bli att söka tjänsten eftersom han stämde så väl in på kriterierna – han tänkte mest öva på intervjusituationen. Eftersom inget stod på spel var han så avslappnad på intervjun att han fick jobbet. Han kunde inte med att tacka nej. Eller som Peter uttrycker det: »Hur skulle jag ha kunnat se mig själv i spegeln varje dag och veta att jag kunde ha varit någon helt annanstans, och kanske uträttat något viktigt?«

När han landade i Phnom Penh slog den kvalmiga kvällsluften emot honom. Risfälten hukade längs vägen, sockerpalmernas siluetter reste sig mot den mörknande himlen. Utanför bilfönstret längs huvudgatan såg han bordeller upplysta av rosa lysrör och små träskjul där människor sålde friterade gräshoppor, stekt orm och bensin i petflaskor. Den första natten vaknade han av skottlossning.

Ändå kände han att allt var perfekt, att han var på rätt plats.

En av hans uppgifter blev att hålla i utbildningar om Kambodjas rättssystem. De massiva biståndsinsatser som pågått i landet sedan krigshärjningarna hade resulterat i en mycket bättre lagstiftning, men många kände inte till den. Befolkningen var sedan Pol Pots styre inte heller van vid att kunna påverka sitt eget öde. Därför kunde människor med makt och pengar bete sig hur de ville. Ett återkommande problem var markstöld – att exempelvis en general dök upp, viftade med ett papper och sade »jag äger det här«, trots att familjen på platsen brukat jorden i flera generationer. Peter och hans kollegor samlade hela byar för halvdagsseminarier, där de förklarade vad medborgarna kunde göra, och hur de kunde organisera sig.

Vid ett tillfälle hittade en praktikant en sliten bok i ett litet bibliotek i Phnom Penh. Omslaget till Kampuchea mellan två krig visade en svartvit bild på arbetande människor med flätade korgar. På baksidan stod en svensk delegation uppradad, med Jan Myrdal i spetsen. Peter bläddrade i boken. Det var en reseskildring från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea som besökte Kambodja efter revolutionen. De beskriver en befolkning som plågats av amerikanerna men nu äntligen gjort sig fria; ett land på väg att bli en kommunistisk utopi. Peter, präglad av den gängse bilden av Pol Pots Kambodja, var övertygad om att han skulle kunna genomskåda beskrivningen bara genom att granska de många fotografierna i boken – att han skulle kunna skratta åt dem och säga: »Vilka stollar! Varför såg de inte det här?« Men bilderna såg precis ut som Kambodja utanför fönstret. Inga tecken fanns på det massmord som hade pågått i samma stund – ett halvår efter resan kom rapporter om att två miljoner människor dött under Pol Pots dryga tre år vid makten.

Boken etsade sig fast i Peters huvud. Men det var en annan bok som låg högst upp i hjärnan.

Peter hade länge haft en bild av sig själv som romanförfattare och lovat att skriva en bok innan han blev 30. Men när åldern närmade sig betvivlade han att han hade förmågan. I något som han beskriver som ett försök att komma undan sig själv, sökte han till den mest ansedda skrivarlinjen i Sverige, på Biskops-Arnö. För att på gamla dagar ha något att skylla på när det inte blev någon bok: »Du dög ju inte!«

Peter skrev ihop ett arbetsprov under några lunchraster i Phnom Penh, kom in – och flyttade hem. Medan många av hans yngre klasskamrater blev uttråkade och flyttade till Stockholm under utbildningens gång, bodde Peter kvar på internatet på ön och njöt av att få ägna sig åt litteratur och gå till dukade bord i matsalen. Så blev han uppringd av en förläggare, som undrade om han hade något på gång i reportagegenren. Att skriva reportage var väl inte vad Peter hade tänkt, men han kom att tänka på den slitna boken som praktikanten hittade i Phnom Penh. Han tänkte att det borde gå att »slänga ihop« en bok ganska snabbt utifrån den där märkliga reseskildringen. Hur kunde fyra välutbildade svenskar resa genom ett av nutidshistoriens värsta massmord utan att märka något? Peter åkte tillbaka till Kambodja för att göra research. Det blev snårigare än han hade tänkt sig. Han intervjuade delegaterna och försökte få tag på de röda khmer-ledare som arrangerat resan. Men mycket förblev motsägelsefullt i berättelserna han samlade på sig. Resultatet blev en icke-konventionell reportagebok, mer en essä, med de inledande orden: »Ett förslag.«

När Pol Pots leende kom ut trodde Peter att den skulle köpas av kanske 100 personer ur hans bekantskapskrets. Sedan blev han uppringd av sin förläggare, som berättade att DN tänkte bryta med det rekommenderade förstadatumet för recensioner och publicera sin tidigare.

– Jag tänkte: »Fan, nu har jag gjort något dumt som jag inte förstår. Jag kommer att få löpa gatlopp.«

Istället formades en hyllningskör till den innovativa reportageboken som snart spreds till fler länder: Norge, Danmark, Nederländerna, Italien, Polen, Tyskland, Ryssland. I Polen kallades den »ett mästerverk i världen«. Tio år senare fortsätter den att vara aktuell. Nyligen var Peter i Slovakien och gjorde en rad intervjuer efter att boken utkom där i våras.

 

Vi sitter på uteserveringen till Café Gården i Hägerstensåsen. Möblemanget är blandat, fast inte på det där genomtänkta sättet. Möbelgruppen bredvid oss är i vitt snirkligt gjutjärn, våra svarta metallstolar och det tillhörande runda bordet med frostad glasskiva ser ut att vara köpta på ett lågprisvaruhus. Himlen mörknar och vinden börjar fladdra i de svarta Cocacola-parasollerna just när Peter berättar om sin andra bok: Sång till den storm som ska komma.

– Under researchen för den första boken hade jag hört berättelser om Saloth Sars liv innan han blev Pol Pot, hans relation med Kambodjas skönhetsdrottning och triangeldramat som uppstod. Jag försökte kolla upp det där, men det var omöjligt att få fram någon information. Så då försökte jag fylla det, rekonstruera förloppet i en roman.

Boken gjorde recensenterna lyriska igen. Åsa Beckman skrev i DN att Idling »skulle kunna vända blicken mot vilken plats som helst i historien och genom sin gestaltningsförmåga få den att kännas lika blixtrande och levande«, och boken nominerades till Augustpriset.

Jag påpekar att ett återkommande tema i hans böcker är att skildra när historien vänder – exempelvis vad som hänt om Saloth Sar vunnit det kambodjanska valet, och om hans flickvän inte hade lämnat honom.

– Jag har alltid varit fascinerad av de där ögonblicken, svarar Fröberg Idling. Det är ju en romantisk syn på hur det funkar, för historien vänder i varje sekund. Den är alltid i rörelse. Men vissa stunder låter sig ändå laddas med en känsla av att: »Här vänder det!« Första världskriget och skotten i Sarajevo, till exempel. Skotten hade aldrig avlossats om inte Gavrilo Princip hade råkat vara hungrig och köpt en macka på just det gatuståndet, där sedan ärkehertigen Franz Ferdinands bil kör in för att vända eftersom de kört fel. Hade Princip varit törstig, och gått till andra sidan av gatan, skulle det kanske aldrig ha hänt? Eller som med den här boken. Revolutionen 1917 – det var så nära att det hände, i alla fall att maskineriet sattes igång.

Hur kom du på idén till boken?

– Det började redan när jag skrev min första bok. Då gjorde jag ett pedagogiskt försök att föra över det kambodjanska sammanhanget till ett svenskt, för att det skulle komma närmare. När röda khmererna erövrar Oudong och skjuter en statsminister som heter Long Boret uppstår en distansering jämfört med om det är Södertälje som erövras och den arkebuserade ministern heter Olof Palme. Det blev inget bra, så jag strök det. Men jag hade tänkt tanken.

Allt i den nya boken känns väldigt noga uttänkt: namnen på gatorna, ordspråken på väggarna, ordvalen … Världen blir väldigt trovärdig. Hur jobbade du?

– Det finns ett tidigt vägval när man skriver den här typen av kontrafaktisk berättelse. Det ena är att göra en science fiction, där världen är själva huvudsaken. Hur skulle revolutionen i Sverige skilja sig från till exempel den i Rumänien och Östtyskland? Men jag var hela tiden mer intresserad av individerna. Det gav mig mer frihet att inte placera dem i tid – det skulle kunna vara någonstans efter 1945 fram till 1990-talet. Det betydde att jag inte behövde förhålla mig till andra scenarier. Men jag var ändå tvungen att skapa en värld som framstår som trovärdig. Språket är en del av att skapa den känslan. Jag ville åt en känsla av att tiden stannat, ett Sverige där revolutionen stagnerat.

Du skriver väldigt precist. Är det därför du utgår från en verklig plats, Hägerstensåsen?

– För att skriva en scen måste jag ju ha allt i huvudet. Varifrån faller ljuset? Vad är det för färg på saker och ting? Var står saker? Om jag utgår från ett torg som ser ut som något jag känner till, så slipper jag ju att tänka ut exakt allt på egen hand.

Man anar hela tiden i boken att något håller på att hända, fast ingen förstår riktigt vad. Ett slags upptrappning.

– Det är så det sett ut genom historien, i andra diktaturer. Något sker, ledningen blir nervös, man skruvar åt. I exemplet med Kambodja slutade man aldrig skruva, man drog bara åt och åt och åt. Det sker en sådan åtskruvning i boken, Julia och de andra noterar den, men det har gått lite för många år sedan senast, de förstår inte tecknen. Alla typer av situationer där människor organiserar sig spontant upplevs som hotfulla. Julia och några andra kvinnor startar en samtalsgrupp, de väljer en bok för att ha något att diskutera. Det tolkas som att de håller på med något politiskt, och det får de inte göra. Det är en form av collateral damage, det finns inget bra ord på svenska för det.

Vad betyder det?

– Sidoskador är väl översättningen, det låter som något hämtat ur ett fordonsärende på ett försäkringsbolag, men det handlar om alla som drabbas oförskyllt. Det finns med i boken, ett kambodjanskt slagord: »Hellre tio oskyldiga i fängelse än att en skyldig går fri!« Ett annat begrepp i boken är »rensning«, som är hämtat från Sovjet. Det var ju samma sak, många hade ju inte en aning om vad de gjort. Att ange varandra var ett sätt att komma åt folk. Om du säger: »Skit, vilken tråkig intervju, boken var dessutom piss!«, då går jag ner till kommissarien på hörnet och säger: »Den där journalisten där är inte att lita på.« Så väntar polisen på dig när du kommer tillbaka till västkusten.

– Men det var i Kambodja som jag verkligen förstod hur det där dödsmaskineriet många gånger har gått till – det är ju genom tortyren.

Hur?

– Under tortyr anger människor ännu fler, kanske alla de känner. Då växer det helt okontrollerat. Ledningen tänker: »Shit, vi trodde bara det var ett ruttet ägg, men de är ju fan organiserade, de är hundratals, nu måste vi slå till med kraft!«

Paranoian, att inte veta vem som är efter dig – upplevde du konsekvensen av den i Kambodja?

– Det som förstördes där var framför allt det mellanmänskliga förtroendet, man litade inte på varandra. Det blir väldigt svårt att bygga ett samhälle då. Efter att samhället hade slagits sönder var man tvungen att pussla ihop en tillvaro av skärvorna. Då kan det ju vara så att du måste bo granne med den som dödade dina barn. Och du måste träffa den där jäveln varje dag.

– Rent konkret kunde det handla om att människor inte vågade lägga sig i saker. Jag såg en cyklande flicka bli påkörd av en rik person i en bil, det gick som tur var bra, men ingen gick fram för att hjälpa henne. Allt stannade bara upp, och sedan fortsatte bara mannen köra över hennes cykel, som låg kvar framför bilen.

Sverige i dag är ju på många sätt tvärtom – högt förtroende för varandra, informationsfrihet. Ändå finns det i samtiden en groende paranoia. Man försöker tolka tecken i världspolitiken hela tiden.

– Nu känns det som om hela jordklotet blivit klaustrofobiskt, när Trump börjar hota Nordkorea. Var finns utgången, liksom?

Känner du dig trygg?

– Jag känner mig väldigt trygg i samhället. Men jag har ju erfarenheterna från Kambodja. Det är väldigt mycket som tas för givet här. Det var inte särskilt länge sedan det såg annorlunda ut. Jag såg nyligen ett klipp från 1950, från en övning inför kärnvapenkrig från Katarinagaraget, ett skyddsrum i Stockholm. Man ser hundratals vardagsklädda stockholmare i raka led som strömmar nerför trapporna. När man deltog i de där storskaliga krigsövningarna är det klart att kriget kändes väldigt påtagligt. Men kärnvapenarsenalen har ju aldrig varit mer kraftfull än den är i dag, och den mänskliga faktorn är ju precis lika stor som tidigare. Det kom en bok av Erik Schlosser för några år sedan, Bomben, där han går igenom atombombens tillkomst och historia, men också hur extremt nära det har varit att det gått snett. Bland annat hade ett flygplan tappat en atombomb över ett tättbefolkat område i USA. Det var mer eller mindre en slump att den inte utlöstes. Eller när de har suttit i beredskap och fått besked om en attack, och haft sekunder på sig att trycka på knappen, men haft nog med is i magen för att inse att det är falskt alarm.

Finns det något i den här världen du beskriver som attraherar dig? Till exempel arbetsskifte – Julia, som är arkitekt, får jobba som diskare i storköket några veckor.

– Just arbetsskiftet kunde vara en bra idé. Jag läste om ett stort företag i USA som hade tillämpat det – just för att få en insyn i vad andra människor gör. Men, jag är ju inte revolutionär om man säger så. Jag tycker det är svårt, av det jag har sett av mänskligheten har jag svårt att tänka mig ett radikalt annorlunda sätt.

Själv växte du upp under en tid då det fanns en väldigt stark tro på det kollektiva samhället.

– Min familj var ingen extrem miljö på något vis, men präglad av vänstern. Det första minne som jag kan datera är från ett demonstrationståg, där jag blev skjutsad i en barnvagn. Alla ropade: »Kiss-inger! Mör-da-re!« Jag var knappt tre år och tyckte att det var så roligt att vi ropade »kiss«. Den där föreställningen om framtiden som fanns, att allt skulle bli bättre och rättvisare … när den inte blev som man tänkt sig leder det ju till frågan: »Vad var det som hände, vi skulle ju leva i paradiset, varför gör vi inte det?« Det var mycket det jag var intresserad av i min första bok. Det är nog en kvardröjande fascination inför utopin. Och detta att utopin alltid var någon annanstans, att man projicerade den utopiska visionen på rörelser fjärran från Sverige, och därmed missförstod vissa grundläggande drivkrafter som nationalism och etniska motsättningar. I verkligheten har alla kommunistiska revolutioner övergått i ett nationalistiskt projekt. Det internationella perspektivet förångas allt eftersom, verkar det som. Det är likadant i min nya bok.

Många har ju omvärderat sina ståndpunkter sedan dess. Jag tänker på delegationen du utgick från i Pol Pots leende. Men det gäller inte Jan Myrdal.

– Ja, den boken var väl inte hans likör. Det handlar också om hans sätt att förhålla sig till historien och världen. Jag vill minnas att jag såg en dokumentär av Lena Einhorn, där hon säger till Myrdal, ungefär: »Nu har jag gått igenom arkiven och vad som sagts. Och det är en sak som slår mig – du har aldrig sagt: ›Jag hade fel.‹« Då säger han något i stil med: »Nej, det är korrekt. För tänker man efter först, behöver man inte ändra sig sedan.«

Vad handlade den där romantiska blicken på 60- och 70-talet om, tror du?

– Det finns något förföriskt i den där känslan av ett avgörande historiskt skede. Och något narcissistiskt: Jag är med när det händer.

Det fanns ju en rebellrörelse i Sverige också, som ville se en revolution på hemmaplan. Ett exempel är de som kallades dubbelmaoisterna.

– Ja, de var ju knasbollar. Jag tänker att de infogar sig i samma gäng som Baader-Meinhof och röda khmererna. Men jag tänker också på IS i dag. Det finns en likhet mellan IS och röda khmererna. Bara det att man ska förstöra det förflutna, börja om vid år noll, samtidigt som man blickar bakåt mot något grandiost förflutet. Man är liksom mer uppfylld av att riva ner än att bygga nytt. Och att människor är beredda att gå i döden för sin sak.

Menar du att det är samma mekanismer?

– Grundläggande värden i livet är ju trygghet och mening. Vi lever ändå i den tryggaste tiden i världshistorien i princip, men vissa upplever en brist på mening. Där fyller den typen av dogmer ett hålrum. Jag läste en artikel i The Guardian om den franske filosofen Olivier Roy, som skrivit en bok om hur de senaste decenniernas jihadister söker självmordet. Han menade att man istället för att prata om radikaliseringen av islam borde prata om islamiseringen av radikalismen. Det var lite samma med röda khmererna. Att radikalismen föregick kommunismen. Radikalismen är själva kärnan, som man sedan draperar med olika politiska eller religiösa föreställningar. Det gjorde det hela mer begripligt för mig.