»Vissa skriver på toa, andra skriver på Capri«

Varenda regissör som har slagit igenom över en natt kan intyga samma sak: som på en given signal översköljs man av producentpropåer, samarbetsförfrågningar och manusförslag. Har man gjort något som slår tycks alla andra tro att de vet bäst vad man bör göra härnäst.

Så var det också för Gabriela Pichler. Hennes debutlångfilm Äta sova dö hade en enkel premiss: den unga tjejen Raša bor på landsorten i Skåne, blir av med sitt fabriksjobb och måste undergå arbetsförmedling och jobbcoachning för att hitta en ny anställning. Pichler hymlade inte med att hon inspirerats av sitt eget liv. Hennes föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 70-talet – mamman från Bosnien, pappan från Österrike – och bodde först i Flemingsberg innan de slog sig ner i den skånska orten Örkelljunga, där Gabriela Pichler så småningom började arbeta på fabriken Gillebagaren. Hon pratade om Äta sova dö som en sorts revansch: om att visa tidigare förbisedda sidor av Sverige, om att knäppa privilegierade människor på näsan, om att rasera den svenska självbilden.

Efter filmens premiär i oktober 2012 fick den då 32-åriga regissören knappt en lugn stund. Publikens pris på Venedigs filmfestival följdes av fyra guldbaggar i kategorierna Bästa regi, Bästa manus, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa film. Gabriela Pichler hyllades för sitt bruk av amatörskådespelare, sin behandling av teman som klass, rasism och språk, och sin träffsäkra skildring av ett typiskt landsortssamhälle.

När segerruset ebbat ut satt Pichler i lägenheten hon delade med sin pojkvän Johan Lundborg, som också var filmens fotograf och samklippare. I huvudet snurrade en uppsjö av erbjudanden.

Johan Lundborg minns:

– Vi var inte direkt rikast i världen och så fick Gabriela vissa manus som var riktiga drömprojekt, som de flesta hade tackat ja till.

Men Pichler, som likt Lundborg utbildat sig vid Akademin Valand i Göteborg, hörde skolans mantra i bakhuvudet: »Ni är inte bara regissörer – ni är auteurer!« Hon tackade nej till alla förslag.

– Man vet inte vad man är för regissör efter att bara ha gjort en långfilm, säger Gabriela Pichler. Man försöker fortfarande komma på: »Vilken är min röst? Vad vill jag berätta?«

– Det fanns miljontals sätt att vara strategisk på. Men jag ville göra något som fick mig att känna lust. Samtidigt tänkte jag: »Var ska jag få pengar ifrån då? Är jag dum i huvudet som tackar nej?«

Fem år senare rattar Johan Lundborg ut parets mörkgrå Volvo V70 på riksväg 40 i riktning mot Borås. Gabriela Pichler sitter i baksätet i täckjacka, med en mössa dragen långt ner över huvudet, fastän värmen i bilen är uppvriden till max.

De turas om att berätta fortsättningen på historien.

– Vi satt hemma i Bergsjön och så sa jag till Johan: »Varenda jävel hör av sig – utom Jonas Hassen Khemiri!«

– Väldigt ödmjukt, inflikar Johan.

– Jag tänkte att det skulle vara spännande och otippat att göra något med en person som inte kom med förutfattade meningar om vad film ska vara. Jag hade förstås läst Ett öga rött, och hur han engagerade sig i samma debatter som intresserade mig.

– Sedan tog det ett par dagar eller veckor …

– … så fick jag ett mejl från honom. Där han skrev att han skulle vilja samarbeta! I samma veva hade vi på varsitt håll råkat träffa samma filmproducent, Anna-Maria Kantarius, och båda känt att vi ville arbeta med henne. Vi träffades alla tre hemma i Anna-Marias kök för att spåna – Anna-Maria som är halvpolack och halvrumän, Jonas vars mamma är svensk och pappa är från Tunisien, och jag som har föräldrar från Bosnien och Österrike. Runt bordet hade vi en insyn i så många olika fält och samtidigt en väldig förståelse för varandra. Bara en sådan sak som språket: Vilka av våra föräldrars språk kunde vi? Vilka kände vi skuld över att vi inte kunde lika bra? Vi diskuterade och pratade och började samla saker – artiklar, debatter, scener ur filmer, konst – i en sorts mental godispåse. Sedan började vi plocka ur påsen och skriva manus utifrån de olika sakerna.

De där mötena ägde rum i början av 2013. När vi nu sitter i bilen är det vinter 2017, och Gabriela och Johan är på väg till Svenljunga, där stora delar av deras film Amatörer är inspelad. Under klippningen av filmen har de hittat vissa repliker som behöver spelas in på nytt och vissa scener som behöver kompletteras med nya repliker. Medan vi rullar mot det insomnade brukssamhället förklarar Gabriela Pichler filmens utgångspunkt: den fiktiva, nedgångna kommunen Lafors hoppas få en nystart genom att locka den tyska lågpriskedjan Superbilly till staden. Kommunen vill göra reklam genom att spela in en film – men eftersom man har tömt kulturbudgeten går uppdraget till ett gäng skolungdomar. »Visa upp ert Lafors«, uppmanar kommunen – och de två tjejerna Dana och Aida entusiasmeras till att filma sin bygd med hjälp av en mobil och selfiepinne. Det står dock snart klart att tjejerna och kommuntjänstemännen har olika idéer om vad som bör visas upp. Kommunen bestämmer sig till tjejernas förtret för att trots allt bekosta en egen film – och en sorts kameraduell tar sin början.

– När vi drog igång med manusskrivandet pågick många debatter om litteratur som hade skrivits i ett visst sammanhang, i en viss tid och med en viss struktur, och som nu kunde ses som problematiska i förhållande till historien och hur det svenska samhället ser ut i dag, säger Pichler. Idén om vad som representerar oss alla i ett samhälle är alltså ständigt föränderlig. Vi sökte efter något sådant: Vad kan representera oss just nu? Och kom fram till att en kommunfilm skulle kunna vara en sådan sak. Den gör ofta reklam för det lilla samhället, inte så mycket för att berätta om vilka som bor i kommunen, utan för att locka någon att flytta dit, eller för att skryta. I den vevan började jag titta på många av de filmer som faktiskt finns, och shit … de är så underhållande!

Hur då?

– Varje kommun med något slags självaktning spelar in en sådan film, men de är förvånansvärt lika varandra. Det är bildskön natur, det är homogent i vilka som är med – ofta ganska blont, och ofta har man med en lokalkändis. I Kinda kommun är det Magnus Samuelsson, han som var världens starkaste man. Någon spelar alltid golf. Det blir också komiskt när man använder sig av ekonomiska begrepp. Kindas kommunfilm har en tysk speakerröst och stoltserar med att de är »Sveriges kanske enda skuldfria kommun«.

Så ni uppfann kommunen Lafors som ett destillat av de olika kommuner ni stötte på?

– Precis som med Äta sova dö låg manusprocessen parallellt med rollsättningen och platsletandet. Den kunde förändras beroende på vilka skådespelare och platser jag och teamet fastnade för. Vi visste att vi letade efter en mindre ort i Västergötland, och fick tips via Akademin Valand om att Svenljunga kunde vara en bra plats. Så jag och rollsättaren Archana Khanna åkte till ett möte på skolan där vi visste att två kommuntjänstemän från Svenljunga skulle vara på besök, och höll ett litet anförande: »Vi letar efter en kommun – vet någon här inne någon bra?« Efteråt kom Fredrik Dahl, som var kommunens näringslivsstrateg, fram och sa: »Kom till oss! Vad är ni ute efter? I Svenljunga kan ni spela in allt från Änglagård till Blair Witch Project!«

Hur påverkade Svenljunga er?

– Lafors är konstruerad från flera olika platser. Men när vi åkte till Svenljunga mötte vi ett samhälle med tradition inom skinnindustrin, vilken nästan inte finns kvar i Sverige – trots vår stora konsumtion. Det gjorde att jag fastnade för den ingången. Svenljunga ligger också vid tygriket söder om Borås, trakter som en gång hade en topp när hela den svenska textilindustrin föddes. Det var smart att ha textilfabriker där eftersom arbetskraften på landet var billigare – man kunde driva arbetarna hårdare utan att bli synade – och det gick jävligt bra. Det var identiteten för många i de här trakterna. Men sedan flyttade industrierna vidare till exempelvis Portugal, för att lönerna var lägre där, och när portugiserna började säga ifrån flyttade man till länder som Bangladesh. Så vad händer med orten som blir kvar? Vad blir den nya identiteten när just den industri som ger alla arbete flyttar utomlands? Det var ett rörande tema som passade bra med vad vi ville göra, för det är både lokalt och globalt.