»Vissa skriver på toa, andra skriver på Capri«

Sedan succédebuten med Äta sova dö har förväntningarna på Gabriela Pichlers nästa projekt varit skyhöga. Nu förklarar hon varför det har tagit henne fem år att göra sin nya film.

Varenda regissör som har slagit igenom över en natt kan intyga samma sak: som på en given signal översköljs man av producentpropåer, samarbetsförfrågningar och manusförslag. Har man gjort något som slår tycks alla andra tro att de vet bäst vad man bör göra härnäst.

Så var det också för Gabriela Pichler. Hennes debutlångfilm Äta sova dö hade en enkel premiss: den unga tjejen Raša bor på landsorten i Skåne, blir av med sitt fabriksjobb och måste undergå arbetsförmedling och jobbcoachning för att hitta en ny anställning. Pichler hymlade inte med att hon inspirerats av sitt eget liv. Hennes föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 70-talet – mamman från Bosnien, pappan från Österrike – och bodde först i Flemingsberg innan de slog sig ner i den skånska orten Örkelljunga, där Gabriela Pichler så småningom började arbeta på fabriken Gillebagaren. Hon pratade om Äta sova dö som en sorts revansch: om att visa tidigare förbisedda sidor av Sverige, om att knäppa privilegierade människor på näsan, om att rasera den svenska självbilden.

Efter filmens premiär i oktober 2012 fick den då 32-åriga regissören knappt en lugn stund. Publikens pris på Venedigs filmfestival följdes av fyra guldbaggar i kategorierna Bästa regi, Bästa manus, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa film. Gabriela Pichler hyllades för sitt bruk av amatörskådespelare, sin behandling av teman som klass, rasism och språk, och sin träffsäkra skildring av ett typiskt landsortssamhälle.


Prova Filter i två månader för 19 kronor!

Därefter 39 kronor/månad. Avsluta när du vill.

Beställ här

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?


Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto