»Vissa skriver på toa, andra skriver på Capri«

Sedan succédebuten med Äta sova dö har förväntningarna på Gabriela Pichlers nästa projekt varit skyhöga. Nu förklarar hon varför det har tagit henne fem år att göra sin nya film.

Varenda regissör som har slagit igenom över en natt kan intyga samma sak: som på en given signal översköljs man av producentpropåer, samarbetsförfrågningar och manusförslag. Har man gjort något som slår tycks alla andra tro att de vet bäst vad man bör göra härnäst.

Så var det också för Gabriela Pichler. Hennes debutlångfilm Äta sova dö hade en enkel premiss: den unga tjejen Raša bor på landsorten i Skåne, blir av med sitt fabriksjobb och måste undergå arbetsförmedling och jobbcoachning för att hitta en ny anställning. Pichler hymlade inte med att hon inspirerats av sitt eget liv. Hennes föräldrar kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 70-talet – mamman från Bosnien, pappan från Österrike – och bodde först i Flemingsberg innan de slog sig ner i den skånska orten Örkelljunga, där Gabriela Pichler så småningom började arbeta på fabriken Gillebagaren. Hon pratade om Äta sova dö som en sorts revansch: om att visa tidigare förbisedda sidor av Sverige, om att knäppa privilegierade människor på näsan, om att rasera den svenska självbilden.

Efter filmens premiär i oktober 2012 fick den då 32-åriga regissören knappt en lugn stund. Publikens pris på Venedigs filmfestival följdes av fyra guldbaggar i kategorierna Bästa regi, Bästa manus, Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa film. Gabriela Pichler hyllades för sitt bruk av amatörskådespelare, sin behandling av teman som klass, rasism och språk, och sin träffsäkra skildring av ett typiskt landsortssamhälle.

Annons

När segerruset ebbat ut satt Pichler i lägenheten hon delade med sin pojkvän Johan Lundborg, som också var filmens fotograf och samklippare. I huvudet snurrade en uppsjö av erbjudanden.

Johan Lundborg minns:

– Vi var inte direkt rikast i världen och så fick Gabriela vissa manus som var riktiga drömprojekt, som de flesta hade tackat ja till.

Men Pichler, som likt Lundborg utbildat sig vid Akademin Valand i Göteborg, hörde skolans mantra i bakhuvudet: »Ni är inte bara regissörer – ni är auteurer!« Hon tackade nej till alla förslag.

– Man vet inte vad man är för regissör efter att bara ha gjort en långfilm, säger Gabriela Pichler. Man försöker fortfarande komma på: »Vilken är min röst? Vad vill jag berätta?«

– Det fanns miljontals sätt att vara strategisk på. Men jag ville göra något som fick mig att känna lust. Samtidigt tänkte jag: »Var ska jag få pengar ifrån då? Är jag dum i huvudet som tackar nej?«

 

Fem år senare rattar Johan Lundborg ut parets mörkgrå Volvo V70 på riksväg 40 i riktning mot Borås. Gabriela Pichler sitter i baksätet i täckjacka, med en mössa dragen långt ner över huvudet, fastän värmen i bilen är uppvriden till max.

De turas om att berätta fortsättningen på historien.

– Vi satt hemma i Bergsjön och så sa jag till Johan: »Varenda jävel hör av sig – utom Jonas Hassen Khemiri!«

– Väldigt ödmjukt, inflikar Johan.

– Jag tänkte att det skulle vara spännande och otippat att göra något med en person som inte kom med förutfattade meningar om vad film ska vara. Jag hade förstås läst Ett öga rött, och hur han engagerade sig i samma debatter som intresserade mig.

– Sedan tog det ett par dagar eller veckor …

– … så fick jag ett mejl från honom. Där han skrev att han skulle vilja samarbeta! I samma veva hade vi på varsitt håll råkat träffa samma filmproducent, Anna-Maria Kantarius, och båda känt att vi ville arbeta med henne. Vi träffades alla tre hemma i Anna-Marias kök för att spåna – Anna-Maria som är halvpolack och halvrumän, Jonas vars mamma är svensk och pappa är från Tunisien, och jag som har föräldrar från Bosnien och Österrike. Runt bordet hade vi en insyn i så många olika fält och samtidigt en väldig förståelse för varandra. Bara en sådan sak som språket: Vilka av våra föräldrars språk kunde vi? Vilka kände vi skuld över att vi inte kunde lika bra? Vi diskuterade och pratade och började samla saker – artiklar, debatter, scener ur filmer, konst – i en sorts mental godispåse. Sedan började vi plocka ur påsen och skriva manus utifrån de olika sakerna.

De där mötena ägde rum i början av 2013. När vi nu sitter i bilen är det vinter 2017, och Gabriela och Johan är på väg till Svenljunga, där stora delar av deras film Amatörer är inspelad. Under klippningen av filmen har de hittat vissa repliker som behöver spelas in på nytt och vissa scener som behöver kompletteras med nya repliker. Medan vi rullar mot det insomnade brukssamhället förklarar Gabriela Pichler filmens utgångspunkt: den fiktiva, nedgångna kommunen Lafors hoppas få en nystart genom att locka den tyska lågpriskedjan Superbilly till staden. Kommunen vill göra reklam genom att spela in en film – men eftersom man har tömt kulturbudgeten går uppdraget till ett gäng skolungdomar. »Visa upp ert Lafors«, uppmanar kommunen – och de två tjejerna Dana och Aida entusiasmeras till att filma sin bygd med hjälp av en mobil och selfiepinne. Det står dock snart klart att tjejerna och kommuntjänstemännen har olika idéer om vad som bör visas upp. Kommunen bestämmer sig till tjejernas förtret för att trots allt bekosta en egen film – och en sorts kameraduell tar sin början.

Annons

– När vi drog igång med manusskrivandet pågick många debatter om litteratur som hade skrivits i ett visst sammanhang, i en viss tid och med en viss struktur, och som nu kunde ses som problematiska i förhållande till historien och hur det svenska samhället ser ut i dag, säger Pichler. Idén om vad som representerar oss alla i ett samhälle är alltså ständigt föränderlig. Vi sökte efter något sådant: Vad kan representera oss just nu? Och kom fram till att en kommunfilm skulle kunna vara en sådan sak. Den gör ofta reklam för det lilla samhället, inte så mycket för att berätta om vilka som bor i kommunen, utan för att locka någon att flytta dit, eller för att skryta. I den vevan började jag titta på många av de filmer som faktiskt finns, och shit … de är så underhållande!

Hur då?

– Varje kommun med något slags självaktning spelar in en sådan film, men de är förvånansvärt lika varandra. Det är bildskön natur, det är homogent i vilka som är med – ofta ganska blont, och ofta har man med en lokalkändis. I Kinda kommun är det Magnus Samuelsson, han som var världens starkaste man. Någon spelar alltid golf. Det blir också komiskt när man använder sig av ekonomiska begrepp. Kindas kommunfilm har en tysk speakerröst och stoltserar med att de är »Sveriges kanske enda skuldfria kommun«.

Så ni uppfann kommunen Lafors som ett destillat av de olika kommuner ni stötte på?

– Precis som med Äta sova dö låg manusprocessen parallellt med rollsättningen och platsletandet. Den kunde förändras beroende på vilka skådespelare och platser jag och teamet fastnade för. Vi visste att vi letade efter en mindre ort i Västergötland, och fick tips via Akademin Valand om att Svenljunga kunde vara en bra plats. Så jag och rollsättaren Archana Khanna åkte till ett möte på skolan där vi visste att två kommuntjänstemän från Svenljunga skulle vara på besök, och höll ett litet anförande: »Vi letar efter en kommun – vet någon här inne någon bra?« Efteråt kom Fredrik Dahl, som var kommunens näringslivsstrateg, fram och sa: »Kom till oss! Vad är ni ute efter? I Svenljunga kan ni spela in allt från Änglagård till Blair Witch Project

Hur påverkade Svenljunga er?

– Lafors är konstruerad från flera olika platser. Men när vi åkte till Svenljunga mötte vi ett samhälle med tradition inom skinnindustrin, vilken nästan inte finns kvar i Sverige – trots vår stora konsumtion. Det gjorde att jag fastnade för den ingången. Svenljunga ligger också vid tygriket söder om Borås, trakter som en gång hade en topp när hela den svenska textilindustrin föddes. Det var smart att ha textilfabriker där eftersom arbetskraften på landet var billigare – man kunde driva arbetarna hårdare utan att bli synade – och det gick jävligt bra. Det var identiteten för många i de här trakterna. Men sedan flyttade industrierna vidare till exempelvis Portugal, för att lönerna var lägre där, och när portugiserna började säga ifrån flyttade man till länder som Bangladesh. Så vad händer med orten som blir kvar? Vad blir den nya identiteten när just den industri som ger alla arbete flyttar utomlands? Det var ett rörande tema som passade bra med vad vi ville göra, för det är både lokalt och globalt.

Det låter inte helt olikt de berättelser som kablades ut från USA:s rostbälte under presidentvalet.

– Ibland händer saker under arbetets gång som förstärker och påverkar berättelsen, och Trump var just en sådan sak. Det tydliggjorde på något sätt att det ekonomiska systemet är för opersonligt för folk att skylla på. Kapitalismen upplevs som ansiktslös och dold, samtidigt som den egentligen inte är det. Vi lever i ett globalt samhälle där vi har tillgång till bilder och ansikten på dem som jobbar för inga pengar på fabriker långt borta, men folk här hemma betraktar ändå sig själva som underdogs i det ekonomiska systemet, för att perspektiven är så oöverskådliga.

Teaterbiografen i Svenljunga spelar en viktig biroll i Amatörer: där äger en av filmens slutscener rum.

Precis som med Äta sova dö verkar du också ha haft ambitionen att visa upp en annan bild av svensk landsbygd än den sedvanliga. I filmen talas det exempelvis språk som tamil, romani, kurmanji, rumänska, tyska …

– Det finns en bild som fortfarande är fast i någon sorts arbetarrörelsemän med keps. Svenljunga är ett bra exempel på hur uppblandad landsbygden egentligen är. I tider när vi pratar om utflyttningshotade regioner finns det faktiskt folk som flyttar in och håller landsbygden vid liv. Vilka är det som står vid våra löpande band och maskiner? Vilka är det som äger våra gamla kaféer och för deras traditioner vidare?

Det finns en rolig metanivå med din film: den handlar om två tjejer som gör film om något som inte brukar visas på film. 

– I dag är filmen en sådan källa till kunskap och en del av en demokratiseringsprocess. Man får se bilder som spränger gränser och som aldrig hade nått ut tidigare. Jag blev förtjust i idén om kameran som ett omstörtande verktyg – att den kunde få så stor effekt en sensommar i Lafors, medan resten av världen snurrade som vanligt. På något sätt blir rollfiguren Aida med sin kamera också en symbol för att en medveten samhällsmedborgare är född.

En annan metanivå: kommuntjänstemannen Fredrik Dahl som sålde in Svenljunga till er fick huvudrollen som kommuntjänstemannen »Musse« som vill locka till sig Superbilly.

– Jag har alltid varit förtjust i att låta människor spela det de är experter på: en arbetsförmedlare spelar en arbetsförmedlare, de som sitter på ett kommunmöte ska ha mötesvana och så vidare. För de kan begreppen och känner de rätta orden mycket bättre än någon av oss som skriver manus. När vi träffade Fredrik första gången letade vi förstås efter någon för den rollen, och medan han pitchade in sin kommun för oss tänkte jag: »Men det är ju du! Det är ju vår huvudperson vi har här!« Sedan provfilmade vi honom lite outtalat när vi spelade in pilotversionen för långfilmen i Svenljunga och kände: »Han är skitbra.« Han var mer upptagen med att presentera sina inspelningsplatser för oss, men långsamt drog vi in honom i projektet. Först sa vår rollsättare Archana att det var en biroll Fredrik skulle testa för, sedan frågade hon: »Har du lust att spela en av huvudrollerna?« Då blev han helt chockad.

Annons

Hur gör man för att lära någon att skådespela?

– Mycket handlar om att ingjuta självförtroende. De säger: »Jag tror inte att jag kan det här.« Och jag får hela tiden: »Jag tror att du kan! För du ska utgå från det du är expert på, och sedan bygger vi en roll kring det.« Sedan är de osäkra, men ger man dem bara tid och plats så händer det något – och de bara blomstrar. Det är en sådan jäkla kick att se det hända!

Hur påverkar det filmen att arbeta på det sättet?

– Precis som med platsletandet så påverkar rollsättningsprocessen manusarbetet. Jag och Jonas [Hassen Khemiri] hade vår stomme, som jag sedan var fri att jobba utifrån med det som amatörskådespelarna förde in i projektet. Och eftersom jag har så lätt att förälska mig i personer blev det ganska många. Deras arbeten och historier påverkar i sin tur berättelsen. En del scener skrevs kvällen före en inspelningsdag, andra improviserades fram på plats. Jag ger dem några verktyg: »Scenen ska sluta i det här, på vägen är det bra om ni får med den här meningen och – kör!« Sedan kommer orden, för att de lever sig in så i berättelsen, och ibland får slumpen råda. Det gör att varje tagning blir ganska olik den andra.

Så när ni har klippt filmen har du en scen med flera olika utfall?

– Man får fortsätta skriva filmen i klipprummet, lite som när man skriver dokumentärfilm. Samtidigt handlar det inte bara om vad man har, utan om vad man inte har. När man spelar in i 40 dagar är det bara att köra på, men i klipprummet har man tid för eftertanke. Då kan vi se: »Det här saknar vi.« Det finns scener i filmen som är inspelade ett år efter den officiella inspelningen. Eller som i det här fallet: att spela in några extra repliker för att förtydliga saker. Man blir nästan som en kemist i ett labb: »Lite mer av det här, lite mindre av det där.«

Gabriela Pichler ger Fredrik Dahl repliker medan Johan Lundborg spelar in. »Jag tror inte att det är särskilt vanligt att filmens regissör och fotograf piper ut på fältet under ljudläggningstiden för att spela in repliker«, säger Pichler.

När Johan Lundborg svänger in med V70:n på Svenljungas torg väntar Fredrik Dahl redan på parkeringen. Han pekar på en av de låga träkåkar som omgärdar torget och säger:

– Vill ni ha lunch? Då är thairestaurangen det mest urbana vi har! Den indiska har lagt ner.

När jag frågar honom om han blev lurad in i projektet, nickar han och säger att han först trodde att han skulle spela rollen som »pubgäst nummer tre«.

– Det hela känns absurt. Om någon hade sagt för fem år sedan: »Om några år ska du antingen jobba på Nasa eller spela en av huvudrollerna i en film av en Guldbaggebelönad regissör.« Då hade jag nog gissat på Nasa – för jag läser åtminstone Illustrerad vetenskap.

På vägen till ortens ideellt drivna biograf, där Johan och Gabriela ska spela in Fredriks repliker, kommer flera ortsbor fram och frågar intresserat om vad som egentligen hänt med filmen de spelade in här för så länge sedan. Jag frågar Gabriela om det är stressande.

– Här är folk mest vänligt intresserade, säger hon. Men det har funnits många som velat följa processen och ha koll på hur det går. Men jag jobbar bäst i lugn och ro, där man kan testa saker och vara modig. I tider där man hela tiden måste vara medial, twittra och vara tillgänglig känns det skönt att få hinna tänka en tanke innan något måste produceras. Jag vill riva ner det där skynket om vad man tror att filmbranschen är: att man måste bli upptäckt, att man ska gå med sitt manus till ett produktionsbolag som ska gilla det och våga satsa. Att det måste gå max två år mellan ens filmer. Filmvärlden har ett sådant fokus på stjärnskott och kan vara så indränkt i fantasier om glamour. Men egentligen handlar det om hårt arbete.

Samtidigt måste man ha råd att arbeta hårt?

– Jag har jobbat med folk som har gett mig förmånen och tilliten att få ta den tid jag velat ha. Men ofta är det man själv som tar den största ekonomiska smällen. Jag betalar hellre andra än mig själv. Johan och jag har jobbat sju dagar i veckan, sena nätter och ibland i skift. Allt i mitt liv handlar om filmen jag gör just nu. Man mister alltid några vänner i varje process, för att man inte hinner höra av sig och missar saker i deras liv: de har gift sig, de har skaffat barn.

Hur orkar du?

– Dels handlar det om att jag älskar det jag håller på med och vill att film ska spela en roll i vårt samhälle. Jag är inte politiker eller intresserad av att blogga – det här är sättet jag kan bidra på. Sedan handlar det om att jag engagerat människor, inte minst alla förstagångsskådespelare, som jag känner ansvar för. De två unga tjejerna som spelar huvudrollerna Dana och Aida, de går inte automatiskt vidare till nästa projekt som vanliga skådespelare. Jag vill vara en del av deras liv, träffa dem för att fira födelsedagar. När man jobbar med människor som inte valt filmyrket själva, utan som vi övertalat att vara med i filmen, så har man ett ansvar även utanför den här lilla bubblan.

När du gjorde Äta sova dö spelade din mamma en av de bärande rollerna, och du pratade mycket om att hon skulle få ta den plats i filmen som samhället inte gett henne. Har du resonerat på samma sätt med Amatörer?

– Ofta. Men det där snacket är också typiskt för debutanter. När man gör sin första stora grej handlar det om »revansch« och »status åt dem som inte fått plats«. Mamma skulle vara med, och Peter – en fackkille jag lärde känna när jag arbetade på fabrik i Örkelljunga, som tyvärr har gått bort – skulle också vara med. Nu vill jag på något sätt ta ett steg till, där jag arbetar på samma sätt men spänner bågen lite mer. Det är en svårare film eftersom den har många fler lager, men förhoppningsvis säger den mer om hur jag vill utvecklas. Förra gången var det en vendetta – nu kan jag mer se det som en del i ett konstnärskap. Att visa på en övertygelse och en metod.

Från start till mål kommer du att ha lagt fem år på din andra film. Var det värt det?

– Man vet faktiskt aldrig om man får göra en film till. Har jag fått chansen så vill jag göra arbetet så grundligt som möjligt, och göra filmen så ärlig mot mig själv som möjligt. En film är alltid slutresultatet – men arbetet kan se olika ut. Vissa skriver böcker på toa, andra skriver dem på Capri. Det här är min metod.