Allt talar för att Ukraina sprängde Nord Stream

Sakta i backarna, menar inte de flesta att ryssarna gjorde det själva?

Som svensk är det nog lätt att tro det. Händelseutvecklingen var dramatisk den 27 september i fjol. Tidiga rapporter om tryckfall i tre av Nord Streams fyra gasrör följdes av observationer av utsläpp till havs, och slutligen uppgiften att seismologer registrerat detonationer som talade för att rören sprängts. Sedan översvämmades svenska massmedier av röster som riktade misstankarna mot Ryssland.

Hur resonerade de?

Ingen organisation med relevant kompetens, som FRA, Must, Försvarsmakten eller Säpo, yttrade sig. Istället kom ordflödet från diverse tankesmedjor, institut och akademiska inrättningar. Exempelvis menade Försvarshögskolans Ilmari Käihkö, Utrikespolitiska Institutets Björn Fägersten, Totalförsvarets forskningsinstituts Niklas Rossbach, folkrättsexperten Mark Klamberg och statsvetardocenten Marco Nilsson att Ryssland både hade mest att vinna och mer eller mindre var det enda land som kunde tänkas agera så här. Eller som tankesmedjan Frivärlds Patrik Oksanen uttryckte sig: »Ser man till faktorerna kapacitet, intresse, och dessutom lägger till dokumenterat operativt mönster med hög riskaptit, finns det bara ett svar. Det är Ryska federationen som har sprängt Nord Stream 1 och 2.«

Det låter väl logiskt?

Om ryssarna kan ge sig på något så sinnessjukt som att invadera Ukraina är det förstås svårt att föreställa sig gränser för deras beteende. Bortsett från det vore det bisarrt av dem att spränga sin egen anläggning.

Förklara.

Nord Stream 1 och 2 är med sina 122 mil världens längsta havsbottenbaserade gasledningar och kostade flera hundra miljarder kronor. Redan när projektet aviserades för 17 år sedan var det kontroversiellt, i Sverige fruktade man bland annat att ryssarna skulle installera avlyssningsutrustning i svensk ekonomisk zon. Men framför allt påtalade många bedömare riskerna med att Europa, främst Tyskland, band sig ytterligare i ett beroende av rysk gas – något Putin skulle kunna använda i utpressningssyfte. Exakt detta inträffade faktiskt en dryg månad före sprängningarna då ryssarna ströp gasflödet till Tyskland, som ett uppenbart svar på de ekonomiska sanktionerna till följd av angreppskriget mot Ukraina.

Ja, ja, går det att vara lite mindre detaljerad?

Absolut, för nu kommer poängen: i princip samma etablissemang som tidigare varnat för »energivapnet« menade nu att Putin med vett och vilja sprängt detsamma i luften. Men om du har en mäktig kran du kan vrida på och av efter eget godtycke, varför göra dig av med den?

Vad säger »experterna«?

Olika personer har hittat olika lösningar på det här dilemmat, men hur man än vrider och vänder på saken blir förklaringsmodellen besvärande komplicerad. Som bekant är det enklaste svaret oftast det rätta.

Vad har Kreml sagt?

Talespersonen Dmitrij Peskov, inte direkt känd som ett sanningsvittne, förnekade snabbt all rysk inblandning: »Påståenden om att Rysslands har saboterat är förutsägbara och dumma.« Därefter klagade ryssarna på att de inte fick insyn i den svenska polisutredningen, sedan har de mest försökt rikta misstankarna åt andra håll – de blev förstås rejält taggade av den amerikanska undersökande journalisten Seymour Hershs artikel som påstod att USA utfört attentatet.

Vänta lite nu, beta av den svenska polisen först.

Det är lätt gjort. Säpo ansvarar för förundersökningen som leds av kammaråklagare Mats Ljungqvist. Han lät omedelbart spärra av den av brottsplatserna som ligger på svensk ekonomisk zon öster om Bornholm. Redan i början av oktober var Säpo, med hjälp från bland annat marinen, färdiga med brottsplatsundersökningen. Den 18 november sade Ljungqvist att man säkrat spår av sprängämnen på flera beslagtagna föremål, sedan var han mer eller mindre tyst till den 6 april då han meddelade: »Huvudspåret är att det är en stat som ligger bakom.« Häromdagen sade han att förundersökningen förväntas vara klar om ungefär en månad, och det är i princip allt som kommit ut vad gäller den svenska polisutredningen.

Frustrerande?

Och imponerande! Förundersökningssekretess ska som bekant råda vid alla polisutredningar, här rör det sig dessutom om ett ytterst delikat ärende med potential att påverka Sveriges förhållande till minst en främmande makt. Att svensk polis brukar läcka som ett såll ökar bara Mats Ljunqvists bedrift.

Men öppnar inte tystnaden för spekulation?

Naturligtvis, och till det mer spekulativa hör artikeln av den gamle grävarräven Seymour Hersh, som väckte internationell uppmärksamhet när han den 8 februari påstod sig ha belägg för att amerikanska styrkor sprängt Nord Stream. På det stora hela redovisade Hershs artikel redan kända sakförhållanden som sattes i ett påstått förklarande ljus av en anonym uppgiftslämnare, som var besynnerligt välinformerad om vad som skulle ha sagts och gjorts både inne i Vita huset och på andra sidan jordklotet. Eftersom Hersh överhuvudtaget inte redovisade några substantiella bevis – och dessutom hade fel avseende några kontrollerbara detaljer – vilade allt på att man litade på hans hemliga källa, och då kan man lika gärna tro på tomten.

Så det är som det brukar heta i SVT och svenska dagstidningar – det finns ett antal mer eller mindre likvärdiga teorier?

Absolut inte. Svensk polis är inte ensam om att utreda Nord Stream-sprängningarna. De ekonomiskt mest drabbade är tyskarna – som dessutom deläger Nord Stream 1 – och de bedriver en egen utredning som samarbetar med dansk och svensk polis. I januari överlämnade en högt uppsatt tysk källa information från polisutredningen till journalister på TV-programmet Kontraste, som sänds av ARD, Tysklands motsvarighet till SVT. Materialet rörde de misstänkta gärningsmän de tyska utredarna zoomat in på: en kommandoenhet på sex personer som hyrt en segelbåt och vistats i området öster om Bornholm dygnen innan rören flög i luften. I denna båt, den ganska slitna enmastaren Andromeda, hade tyska forensiker dessutom säkrat spår av oktogen – ett högpotent sprängämne som funkar i vatten och som inte vem som helst kan få tag på. Därmed startade ett nyhetsrace – och emellanåt samarbete – mellan journalister från bland annat ARD, NRD, ZDF, Süddeutsche Zeitung, Die Zeit, Der Spiegel och DR, som från den 8 mars och framåt har resulterat i ett stort antal publiceringar där allt fler detaljer har framkommit.

Den ganska slitna enmastaren Andromeda. Skärmdump ADR

Varför fick inga svenska journalister vara med?

Det är en infekterad historia som någon annan får dra – kontentan är att även SVT Nyheter informerades om Andromedaspåret och kunde ha publicerat deluppgifter i början av mars, men avböjde. Istället satsade SVT på de uppgifter som fanns i den nordiska samproduktionen Skuggkriget, som Uppdrag Granskning började sända i april.

Just det, de lyfte väl fram en rysk båt?

Jajamän: först och främst Sibiryakov, ett ryskt forskningsfartyg med kapacitet att avlyssna undervattensverksamhet som även kan medföra en liten undervattensfarkost. Skuggkriget gjorde stor affär av att detta skepp befunnit sig i närheten av en av sabotageplatserna i början av juni – ett drygt kvartal före explosionerna. Vad man lät bli att nämna var 40 örlogsfartyg befann sig i faggorna då, eftersom Nato genomförde sin stora marinövning Baltops med flottstyrkor från 16 olika länder. Det förefaller rimligt att ryssarna använde Sibiryakov till att följa övningen på lagom avstånd, och varför hon skulle ha med sprängningen av Nord Stream att göra står skrivet i stjärnorna. För övrigt ingick det i Seymour Hershs indiciekedja, som argument för att USA sprängt rören, att ett visst amerikanskt fartyg med submarin kapacitet deltagit i just Baltops. Oavsett vilket är statistiska uppgifter irrelevanta utan sammanhang – att en viss båt befinner sig på en viss plats vid en viss tidpunkt säger bara något om man vet hur många båtar som brukar befinna sig där, och varför. Precis innan det här avsnittet av Skuggkriget skulle sändas framkom hursomhelst uppgifter om andra ryska fartyg som befunnit sig i trakten bara några dagar före sprängningarna, vilket SVT informerade tittarna om i en eftertext. Ganska parodiskt, egentligen.

Och snurrigt!

– Vänta bara. I juni publicerade amerikanska The Intercept dessutom en lång artikel om den pensionerade göteborgaren Erik Anderssons privata expedition till sabotageplatserna. Andersson – förmögen ingenjör och uppfinnare med ett förflutet på Volvo och Boeing – hade fängslats av Seymour Hershs anklagelser och stört sig på det svenska hemlighetsmakeriet, och helt enkelt hyrt ett forskningsfartyg samt en obemannad undervattensfarkost för att utföra en egen brottsplatsundersökning. Det han fann gick inte ihop med idéerna om en storslagen militär undervattensoperation – utan styrkte snarare Andromedaspåret. Dels för att de sprängladdningar som använts föreföll ha varit små och portabla, dels för att han fann spår efter en fjärde detonation vid ett av de tre rör som sprängdes – vilket löste ett av incidentens största mysterier.

Hjälp!

– Så här: Om man nu vill sabotera Nord Stream, varför bara spränga tre av fyra rör? Detta faktum har vållat många människor en hel del huvudbry. Anderssons fynd – vilket man får utgå från att även de brottsutredande myndigheterna har gjort – talar för att gärningsmännen av misstag råkat placera två av bomberna på samma rör, vilket hänger ihop med en magnetisk störning som gör att kompasser inte funkar på platsen. Poängen är att detta är den sortens hjärnsläpp en stressad attackdykare kan tänkas få, om han har några minuter på sig att aptera en bomb där nere i mörkret. Agerar du mer professionellt, från en bemannad eller obemannad undervattensfarkost, har du däremot all tid i världen på dig.

Så varför har så många förutsatt att operationen kräver enorma resurser?

Oklart. Redan 2007, när vi svenskar vände oss mot planerna på Nord Stream 1 med olika argument, presenterade FOI en rapport som gick ut på att rören var extremt sårbara och att en attackdykare med en riktad sprängladdning räckte för jobbet.

Men har man inte sagt att det rörde sig om hundratals kilo sprängmedel?

Det är inte heller korrekt. De registrerade seismografiska effekterna motsvarade rejäla mängder sprängmedel. Men redan tidigt påpekade Björn Lund, seismologen som först rapporterade om sprängningarna, att utslagen nog förstärkts av kraften i gasutsläppen. Oktogen ska inte heller vara att leka med.

Så var landar allt detta?

Att det bara finns ett enda substantiellt spår, eller som Der Spiegel uttryckte det häromsistens: »Alla bevis leder till Kiev.« Och staden Dnipro, hade de kunnat lägga till, eftersom man bland annat lyckats matcha fotot på en i Andromedas besättning med en 20-årig ukrainsk soldat därifrån. Kommandostyrkan använde sig av falska pass och bokade samt betalade båten genom diverse skenmanövrar, men på olika finurliga sätt har reportrar nystat upp trådarna – som alla slutar hos inte särskilt pratsugna ukrainska individer. Numera ingår Expressen i det internationella journalistsammarbetet, som så sent som i går kväll avslöjade att Andromeda även lagt till i svenska Sandhamn under sina kringfärder.

Varför vill inte ukrainarna skryta om det här? Det är ju värsta kommandoräden.

Eller hur? I framtiden lär vi få se actionspäckade TV-serier om Andromedas djärva framfart. Men just nu är det förstås pikant att det mesta talar för att Ukraina utförde vad tyskarna betraktar som det värsta angreppet mot landets energiinfrastruktur sedan Andra världskriget. Även för oss svenskar är det förstås lite kymigt: här skickar vi pansarskott och stridsfordon och stöttar Ukrainas kamp på alla sätt vi kan, och så beter de sig så här i vår ekonomiska zon. Skulle ett erkännande påverka det tyska och svenska folkets hjälpvilja? Förmodligen inte, folk kan trots allt hålla två tankar i huvudet samtidigt, men man förstår att ukrainarna inte vill chansa. Man kan också tänka sig att de inväntar den bevisning Mats Ljungqvist slutligen lägger fram, och ger sitt officiella svar då.

Så varför skriver och pratar inte Sveriges alla ledarskribenter och säkerhetspolitiska kommentatorer om det här?

Bra fråga, med tanke på hur oerhört mycket tid man lägger på att vrida och vända på alla andra aspekter av det vedervärdiga kriget. En gissning är att prestige spelar in: alldeles för många var alldeles för säkra på att Ryssland hade gjort det, och det är aldrig kul att erkänna fel. Samtidigt går det inte att komma ifrån att berättelsen om Andromeda – hur väl den än funkar som actionäventyr – är ganska knölig. Det svenska kommentariatet föredrar svartvita frågor där man kan enas om vem som är hjälte respektive skurk. Här tycks hjältarna ha betett sig som skurkar, precis som man brukar behöva göra i krig.