Det fanns en fråga jag aldrig kunde svara på under merparten av de tolv år jag bedrev min research runt Stig Engström. Frågan dök nästan alltid upp när jag försökte övertyga vänner och kollegor om att han kunde vara Olof Palmes mördare, ofta i kombination med ett snett leende: »Om det nu är så mycket som pekar på att det är Skandiamannen, då hade väl polisen undersökt det? Det måste väl finnas skäl till att polisen inte gjort någonting?«
Och där stod jag utan något vettigt svar. Innerst inne var det ju också min egen, mest brännande, fråga: Fanns det en seriös förklaring till att Skandiamannen inte blivit utredd?
Den enda spaningsledare som uttalat sig offentligt om Engström var Hans Ölvebro. I tidningen Proletären förklarade han att det fanns »saker runt Skandiamannen« som gjorde att han inte var aktuell för vidare utredning.
Vad var det då Palmeutredarna visste om Engström som för alltid fredade honom från polisens intresse?
Jag ställde frågan så ofta jag kunde, främst till de poliser som varit med under de första åren, men fick aldrig något svar. Vilket kunde betyda att de antingen inte visste, eller inte ville berätta på grund av den rådande förundersökningssekretessen.
I februari 2011 hoppades jag få ett svar av dåvarande spaningsledaren Stig Edqvist. Jag skulle få göra en intervju med honom, och sände ett tiotal frågor i förväg. Men tiden gick och den utlovade intervjun rann ut i sanden. »Du skulle inte ha skickat frågorna i förväg«, konstaterade Nils Hansson, min mentor och mångårig chef för Uppdrag Granskning.
I det hade han förmodligen rätt. Å andra sidan hade jag lärt mig att de Palmeutredare jag talat med hade svårt att komma ihåg någonting om Engström – mer än att han var en avvikande personlighet. Frågorna var ett sätt tvinga spaningsledaren att börja leta fram uppgifterna i materialet. Nå, Edqvist drog sig undan och uppenbarligen ledde inte mina spörsmål till något nyväckt intresse för Skandiamannen hos honom.
En tid senare fick jag av Palmeutredningens inofficiella talesman Ingemar Krusell ändå veta vilka utredare som ägnat sig åt Engström efter att förundersökningen mot honom tvärstoppat sommaren 1986. Det var Håkan Ström och Lars Hamrén, två namn som jag kände igen från den digra förundersökningen mot Christer Pettersson.
Vid några tillfällen i september 2012 talade jag med Lars Hamrén, som då fortfarande var aktiv polis i Halland. Vad hade de båda sysslat med som rörde Engström?
– Nädu, fasen … både jag och Håkan minns att vi var på Åland, men inte vad det rörde sig om. Håkan kom ihåg att vi inte hade anmält oss till den åländska polisen, så det fick vi lite smäll på fingrarna för.
Ålandsresan var föranledd att av ett tips från en butiksägare i Mariehamn som trott sig ha haft Engström på besök i butiken veckan efter mordet. Om uppgiften var sann skulle han alltså inte ha varit på sin påstådda vinterferie i Idre, utan på Åland samtidigt som det Palmehatande och högerextrema partiet EAP höll en konferens på ön. Inget gick dock att knyta till Engström, varken att han varit på Åland eller samröre med EAP.
– Vi som var hyfsat garvade redan då såg ju att de här uppgifterna varken kommer att leda till bu eller bä. Men höras skulle de [uppgiftslämnarna] ju, i alla fall.
Om de båda poliserna utfört några andra utredningsåtgärder kunde Hamrén inte svara på.
– Nää … vi kommer inte ihåg det, vet du. Vi borde ju … vi hade ju brottsplatsen och runtomkring där, men …
Samtalet ebbade ut i glömskans tecken. Och visst, det hade gått 25 år, en ansenlig tidsrymd. Men ändå, om man utrett kufen Engström borde man väl minnas något mer?
Med tiden bytte Palmegruppen spaningsledare. Åren 2013–2016 höll Dag Andersson i trådarna och jag fick allt bättre kontakt med såväl honom som andra utredare, men utan att få veta svaret på min brännande fråga. När sedan Krister Petersson i februari 2017 övertog rollen som åklagare och förundersökningsledare steg både arbetslust och självförtroende bland utredarna.
Mina kontakter med Palmegruppen blev mer frekventa och mysteriet varför Skandiamannen avförts kom på tal flera gånger. Under juli 2017 fick jag äntligen chansen att kika på de utredningsåtgärder som gjort att Engström ställts åt sidan.
Ett mejl med ett skannat dokument anlände och en lite ostrukturerad PM dök upp på skärmen. Nu fick jag äntligen veta vad Ström och Hamrén faktiskt sysslat med, i svart på vitt. Det visade sig att de inte bara åkt till Åland utan även genomfört andra utredningsåtgärder samt sammanställt tidigare förhör som rörde Engström.
Deras insatser sammanföll i tid med att PKK-spåret havererat i januari 1987. Hans Holmérs dagar var räknade, men han satt fortfarande kvar som spaningsledare och en del gamla spår plockades upp igen, däribland Skandiamannen.
Inledningsvis påstod sig Ström och Hamrén ha kontrollerat Stig Engströms närvaro på brottsplatsen. Detta genom att hänvisa till ett förhör med Engström i april 1986 då han förevisats en fotosamling om 15 personer och kunnat plocka ut fyra. Men en av de personer han sade sig känna igen, Helena Lähde, var överhuvudtaget inte närvarande på brottsplatsen. Den andra personen han plockat ut, Karin Johansson, var flitigt exponerad i media och henne kunde han alltså känna igen från tidningar och TV-inslag. Därutöver påstod Engström att Karin Johansson var flickan som varit först framme vid Olof Palme, men det var i själva verket hennes väninna Anna Hage. Med person tre och fyra – Anders Björkman och Lars Jepsson – hade Engström däremot rätt. Sammanfattningsvis kunde han alltså korrekt identifiera just de två vittnen som gärningsmannen passerat före respektive strax efter mordet, men ingen som därefter befunnit sig på platsen.
Istället för att notera dessa saker hänvisade Ström och Hamrén till några brottsplatsvittnen som under våren 1986 fått specifika frågor om de sett Engström på brottsplatsen. Det var Leif Ljungqvist, Stefan Glantz och Jan Andersson, varav de två förstnämnda svarat nekande. Detta brydde sig utredarna inte om, utan de valde att enbart ta fasta på en uppgift från Jan Andersson. Han var passagerare i Leif Ljungqvists Chevrolet-van och hade i maj 1986 kallats in extra för att titta på en fotosamling som inrymde en bild på Engström. Då menade han att Engström kunde vara den i flera förhör avhandlade person som kommit fram till Chevan efter mordet.
Den person Jan Andersson talade om var emellertid vittnet Jan-Åke Svensson. Han hade stannat framför Chevan med sin BMW och enligt sitt eget vittnesmål pratat med Ljungqvist och Andersson strax därefter. Han var tunnhårig, hade glasögon och bar en ljus rock, och hade på så sätt vissa drag gemensamt med Engström. Jan-Åke Svensson gick också att identifiera via det så kallade LAC-bandet där trion Ljungqvist, Andersson och Svensson var fullt hörbara. Men istället för att kontrollera den saken summerade Ström och Hamrén utredningsinsatserna med att det kunde »hållas för visst att Engström uppehållit sig på brottsplatsen i enlighet med sin förhörsutsago«.
Den sista, men för Engström mest besvärande, vittnesuppgiften kom från Yvonne Nieminen som mött en springande man på David Bagares gata som på goda grunder ansågs vara gärningsmannen. Nieminen hade lämnat ett utförligt signalement på mannen, förutom ansiktet som hon sett ytterst lite av.
Enligt promemorian hade Hamrén och Ström åkt ut till Nieminen på hennes arbetsplats Domus i Skärholmen för en bandad fotokonfrontation. Istället för att visa Nieminen polisens egna bilder från april 1986 – där Engström visade sig framifrån och i profil med de kläder han burit mordkvällen – visade de henne av oklar anledning en bild från Expressen i samma månad. På den bar Engström en elegantare, dubbelknäppt och tjockare rock än den han burit mordkvällen.
Nieminen mindes den springande mannens rock som uppknäppt och att den fladdrade »hemskt mycket«, därav slöt hon sig till att den rocken varit tunnare än den hon nu fick se. Därtill bar Engström halsduk på Expressens bild, vilket hon inte mindes huruvida den springande mannen hade gjort. I övrigt liknade Engström i allt väsentligt mannen hon sett på David Bagares gata: längden på rocken, kroppsformen, skorna och den lilla handledsväskan. Emellertid hade Nieminen uppfattat den springande mannen som cirka 185 centimeter lång medan hon nu uppskattade Engströms längd till 180. Hursomhelst: Engström var 182 centimeter lång.
Förhöret var över på i runda slängar sex (!) minuter. I allt väsentligt hade alltså Nieminen konstaterat att mannen på bilden överensstämde väl med den person hon mött. Den enda egentliga avvikelsen – tjockleken på rocken – hade utredarna själva bäddat för genom att visa henne en felaktig bild. Likafullt slog Ström fast: »Det var med all sannolikhet inte Stig Engström som Yvonne Nieminen mötte på David Bagares gata.« En halsbrytande slutsats.
Att för första gången läsa Ströms och Hamréns PM om Engström gav en blandning av aha-upplevelse och lätt chock. Det här summariska och undermåligt utförda arbetet var alltså anledningen till att Engström avförts från utredningen! Samtidigt medförde läsningen en oerhörd lättnad – nu var risken för dolda minor i förundersökningen borta. Det fanns inget hemligt »vi vet saker om Engström« som kunde slå undan benen på teorin om Engström som Palmemördare.
Genom att dagens utredare betade sig igenom de bandade upptagningarna från Holmérs Palmegrupp dök även det formella avförandet upp i materialet, och jag fick ta del av det. Tre dagar efter att Håkan Ström signerat protokollet rörande Engström dök Skandiamannen upp som en egen punkt i Palmegruppen.
– Hur är det nu, är det klart med allt det sista? undrade Holmér angående Engström.
– Ja, han är kvar som varande på brottsplatsen, svarade en röst. Och det är ingen anledning att jobba vidare med honom.
Och med detta nöjde sig Holmér och de andra i dåvarande Palmegruppen. Engström var på brottsplatsen, men i vilken egenskap gick inte att fastslå. Han var inte ett bekräftat vittne, så långt räckte inte utredningsmaterialet. Och att han skulle kunna vara gärningsmannen var ingen beredd att slå ett slag för. Alltså togs han bara bort ur den ekvation som Palmeutredarna var satta att lösa.
Hade historien om Stig Engström slutat annorlunda om andra utredare än Ström och Hamrén hanterat ärendet vintern 1987? Kanske, kanske inte.
Tanken att Stig Engström kunde vara Olof Palmes mördare fick aldrig fäste på Stockholmspolisens våldsrotel. Utredarna såg honom som en allmänt knepig pajsare, en mytoman eller bara en uppmärksamhetstörstande fjant.
Inte minst gällde det spaningsledaren Hans Holmér som ansåg att Engström mest ställde till med besvär. Att då komma tillbaka efter en utredningsrunda med budskapet att förundersökningen mot Engström borde tas upp igen hade knappast fallit i god jord hos Holmér. Kontrasten mot det grandiosa PKK-spåret kunde knappas vara större.
Till saken hör att Engströms starkaste förespråkare som gärningsman, spaningschefen Arne Irvell, gick i pension precis innan det formella utredandet av Engström startade i juni 1986. Det är därmed osäkert hur väl kända de graverande omständigheterna runt Engström faktiskt var för övriga utredare. Eric Skoglund som höll i förhören med Skandias personal höll en låg profil och drev inte på i frågan.
Den enda som riktigt satt sig in i Stig Engströms förehavanden runt mordet var utredningsinspektören Per Häggström på Skandia. Hans eget utredningsarbete hade resulterat i en omfattande PM och gjort honom övertygad om Engström skuld. När han återkommande försökte intressera de gamla kollegorna på våldsroteln var det tvärstopp.
– De var säkra på att han INTE var gärningsmannen, berättade Per Häggström för mig. »Honom kan du glömma«, fick jag höra.
Och den inställningen, underbyggd av en total frånvaro av sakliga argument men desto mer av polisiär magkänsla och missriktad intern lojalitet, ställde Skandiamannen åt sidan i över 30 år.
Läs hela PM:et om Engström som PDF
KOMMENTARER TILL PM OM ENGSTRÖM:
Polisen tog egna bilder på Engström den 25 april 1986, då han ombetts komma till stationen i samma kläder som han burit mordnatten [emellertid struntade han då i den dubbelknäppta keps som väktarna sett honom bära]. Varför poliserna istället visade Nieminen ett foto från Expressen är oklart.
Om poliserna studerat sina egna foton hade de upptäckt att Engström var annorlunda klädd i Expressen – framför allt bar han där en tjock, dubbelknäppt vinterrock som varken han eller någon annan hävdat att han burit mordnatten.
Just Lars Jepsson och Lars Björkman var de två brottsplatsvittnen som gärningsmannen bör ha noterat, alldeles före och efter mordet. Helena Lähde satt i en bil på andra sidan gatan och var aldrig framme vid brottsplatsen. Karin Johansson, som Engström identifierade som den flicka som varit först framme vid Palme, var förvisso vid brottsplatsen men endast som medföljare till den avsedda Anna Hage, och som sådan hade hon förekommit i pressen. En saklig sammanfattning av Engströms fotokonfrontation blir därmed: han kunde korrekt identifiera de personer som mördaren torde ha sett, men ingen som därefter befunnit sig på platsen.
När Jan Andersson »reagerade« för Engströms fotografi hade Engström redan fått stort utrymme som »det bortslarvade vittnet« i både dagstidningar och TV, varför identifieringen inte sade någonting. Därutöver visade Anderssons vidare kommentarer att han nu misstog Engström för en annan person på brottsplatsen: BMW-ägaren Jan-Åke Svensson, vars matchande beteende fanns noggrant dokumenterat i både vittnesförhör och en ljudupptagning.
Påståendet är helt gripet ur luften. Tvärtom visade polisens egen dokumentation från brottsplatsen att Engströms beskrivning av vad han gjort där, och vad som hänt i allmänhet, inte stämde överens med något annat vittnesmål.
Ännu ett påstående gripet ur luften. När Nieminen kommenterar fotot på Engström överensstämmer det nästan helt med hennes minnesbild av den flyende man hon sett på David Bagares gata, bortsett från två relevanta punkter: rocken, som hon – helt korrekt – hävdar är för tjock (vilket torde förklaras av polisens felaktiga bildval), samt Engströms längd. Hon hade uppskattat mannen hon observerat som cirka 185, och tyckte nu att mannen på bilden såg något kortare ut: 180. Oavsett vilket visste polisen att Engström var 182. En saklig sammanfattning av fotokonfrontationen blir därmed: med all sannolikhet var det Stig Engström som Yvonne Nieminen mötte på David Bagares gata.
Du har väl inte missat?
