I skräckfilmen Epidemic, en av Lars von Triers tidigare och mer obskyra produktioner, kurar doktor Mesmer på sin institution medan världen runtomkring drabbas av en dödlig farsot. Till slut kan inte doktorn hålla sig – han måste ge sig ut för att försöka rädda liv. Men Mesmer kommer alltid för sent: folk infaller i sjukdom och dör framför hans ögon.
Eftersom filmen är gjord av von Trier slutar allt med en sjuk twist: i själva verket är det den förtvivlade doktorn som själv sprider smittan.
Oavsett danskens intentioner är det svårt att inte se likheterna med fenomenet apatiska flyktingbarn och den Oscarsnominerade dokumentären Life Overtakes Me. De amerikanska filmarna, de läkare som förekommer i dokumentären, de vidtalade experterna – alla drivs av en uppenbar vilja att hjälpa barnen. Men precis som var fallet med de vuxna före detta apatiska barn som talade ut i Filter i höstas, Nermin och Anahit, vittnar nu vänner till flickan som har huvudrollen i Life Overtakes Me att det var föräldrarna som bäddade ner henne och fick henne att spela sjuk.
Så vem sprider egentligen smittan?
I Filters uppföljande reportage kallar barnläkaren och forskaren Karl Sallin filmarnas agerande för »ansvarslöst och farligt«. Irina Bylund, före detta vän till de bluffande föräldrarna, förklarar varför hon och hennes man inte längre kunde hålla tyst: »Det värsta är att man gör så här mot sina barn. Det är som en instruktionsfilm för att göra dem illa.«
Men allt är inte mörker. Johanna Dalström, barnläkare på Barn och Ungdomskliniken på Falu lasarett, menar att de fall som beskrivs i Life Overtakes Me tillhör historien. Delvis på grund av Filters rapportering började hon och hennes kollegor agera mer aktivt, bland annat genom att separera barn från sina föräldrar. Då blev de snabbt friska.
Eftersom nästa Filternummer inte kommer ut förrän i slutet av mars – och Oscarsjuryn tillkännager sina val på söndag – publicerar vi vår uppföljning digitalt, och redan nu.
Läs granskningen »Det är som en instruktionsfilm för att göra barn illa«: På söndag kan den amerikanska filmen Life Overtakes Me, om så kallade apatiska flyktingbarn, vinna en Oscar för bästa kortdokumentär. Problemet: huvudfallet i filmen är ren och skär bluff.
Läs granskningen »Ohörda rop«: Under 15 år har läkare, psykiatriker, beslutsfattare och journalister diskuterat den lika infekterade som politiserade frågan om apatiska flyktingbarn. Varför har ingen pratat med barnen?
