Genom åren har vi på Filter återkommit till några psykologiska fenomen, så kallade biaser, som lätt leder människor vilse. De vanligaste är konfirmeringsbias och tillgänglighetsbias, det vill säga att vi har en tendens att hellre ta till oss sådant som bekräftar våra idéer samt hellre utgår från befintlig kunskap än inhämtar ny information. Kanske är det dags att införa ett nytt ord.
Det ligger i människans natur att notera det avvikande, och att lyfta fram missförhållanden är ett journalistiskt grunduppdrag. Gott så: att läsa i tidningen att solen går upp, svenskarna kan äta sig mätta och att de flesta sköter sina jobb vore svåruthärdligt. Som en följd intervjuar vi murvlar hellre kritiker än liknöjda medborgare, och om den som kritiseras är riktigt mäktig känner vi extra stor behovstillfredsställelse.
Att pröva huruvida anklagelseakten är sann och relevant – ett minst lika grundläggande uppdrag – riskerar dock att glömmas bort. Istället får den anklagade gå i svaromål, men för att exempelvis en myndighet ska kunna replikera krävs mer precisa påståenden än att »sanningen har mörkats«. För vad svarar man på det? Om den sortens beskyllningar upprepas utgår allmänheten till slut från att något är mystiskt, oavsett om något missförhållande avslöjats.
Vad det handlar om i sådana fall: kritikbias, det vill säga massmedias tendens att premiera klagomål.
Sannolikt finns inget bättre exempel än Estoniakatastrofen. Hur många utredningar, undersökningar och satsningar myndigheterna än har gjort så har missnöjet hos en krets ihärdiga kritiker förblivit intakt. Så upptäcktes ett hål i vraket och Estlands, Finlands och Sveriges regeringar både genomförde en lagändring och satsade mångmiljonbelopp på ännu en undersökning. Men när den inte gav önskat svar deklarerade kritikerna sin misstro mot även den nya utredningen, och trummade ihop en egen expedition. Om det inte hade gällt Nordeuropas mest dödsbringande fartygsolycka i fredstid hade det varit komiskt.
Mer om Estoniakatastrofen finner du i artikeln »De bortvalda«.
Trevlig läsning,
Christopher Friman Leffler
Mattias Göransson
Chefredaktörer
