En av de första regler vi satte upp när tidningen Filter grundades 2008 var att den inte skulle innehålla några krönikor. Anledningen var att vi redan då tyckte att åsikter fick för stort utrymme i medielandskapet, ofta på bekostnad av faktabaserad journalistik. Vår mission var att istället lyfta fram och berätta om andra människors erfarenheter, öden och tankar. Så som massmedier har gjort i alla tider.
Om vi bara hade anat vad som komma skulle …
I dag sköter de flesta sin omvärldsbevakning i mobilen. Sociala medier främjar kortfattad läsning och låter konsumenten vidareförmedla innehåll som signalerar något om dennes egen idévärld, varför känsloargument, drastisk polemik och personligt tyckande har erövrat en ännu starkare ställning. Mångdubbelt fler tar del av ledarkommentaren eller kulturkrönikan om ett granskande reportage än av reportaget i sig.
Filter har genom åren publicerat ett antal texter som väckt debatt. En gång för att vi visade att rättsväsendet saknade vetenskapligt stöd när småbarnsföräldrar dömdes för skakvåld, en annan gång för att vi lyfte fram marinens misstag under flera decenniers ubåtsjakt. Vid ett tillfälle för att vi påpekade att den antisemit-anklagade fotografen Donald Boström hade rätt när han larmade om israeliska organstölder, vid ett annat för att en känd författare inte kände sig tillräckligt höviskt behandlad.
Långt ifrån alla uppskattade heller de granskande reportagen om GMO-debatten, den självutnämnda beteendevetaren Thomas Erikson och missriktade Facebookinsamlingar till cancersjuka barn. Att Johan Persson och Martin Schibbye reste till Ogaden med en Filterpublicering i tankarna ansågs också utgöra en belastning, precis som de slutsatser vi drog om Quickfallet innan Myndighetssverige nått fram till samma mål.
För oss bjöd det här numrets omslagsjobb ändå på något nytt: det mötte våldsam kritik redan sex veckor innan det publicerades. I en debattartikel i DN Kultur hävdade författaren Gellert Tamas att Ola Sandstigs text utgjorde en del av ett främlingsfientligt bokprojekt, och målade upp kopplingar till både högerextremister och ryska påverkansoperationer.
Den som följt Filter känner dock Sandstig som en av våra mest ambitiösa och uppskattade frilansmedarbetare; långt fler torde ha tagit del av något av alla de granskande reportage han gjort åt SVT och SR. Den trogna Filterläsaren minns kanske även vårt personporträtt av den kontroversielle publicisten Chang Frick. Mycket kan sägas om Frick: högerpopulist, rabulist, libertarian och avhoppad sverigedemokrat, men att han skulle vara högerextremist eller rysk påverkansagent saknas det belägg för.
Häromåret bestämde sig det omaka paret Frick och Sandstig för att skriva en mediekritisk bok ihop, finansierad genom crowdfunding. Ett av Sandstigs kapitel skulle avhandla författaren Gellert Tamas faktahantering när han tog sig an den starkt politiserade frågan om apatiska flyktingbarn. Som sagt är Sandstig ambitiös: när han studerade materialet slog det honom att ingen journalist, någonsin, hade pratat med barnen. Vilket var märkligt, med tanke på att så många av dem är vuxna nu.
Det han sedan upptäckte var långt viktigare än mediekritik och rymdes knappast i det tänkta bokkapitlet. Sandstig kontaktade därför oss, som snabbt insåg materialets sprängkraft och allmänintresse. Sedan december 2018 har vi varit redaktörer för det framväxande reportaget; med den mediekritiska boken har vi inget att göra.
Naturligtvis insåg vi att både Sandstigs samröre med Frick och själva kärnan i hans avslöjande skulle skapa kontrovers. Skulle vi av den orsaken låta bli att publicera sanna och relevanta uppgifter? Nej. Undersökande journalistik är ingen popularitetstävling.
För oss hör reportaget om Nermin, Anahit och de andra apatiska barnen inte hemma på höger-vänsterskalan, utan handlar i grunden om att inta ett barnperspektiv. Unga har svikits av vuxenvärlden. Hur det kunde bli så är en del av berättelsen, och de debattörer – till både höger och vänster – som har talat över barnens huvuden bär en del av ansvaret. Tyngst vilar det ändå på myndigheterna: endast de är enligt lag ålagda att agera sakligt och opartiskt.
Ibland leder nya uppgifter till tydliga effekter, som när vårt avslöjande att kärnavfall transporterades på passagerarfärjor ledde till att rederierna genast upphörde med verksamheten. I andra fall är kontentan mer svårfångad. Men det som förenar artiklarna om skakvåld, GMO, organstöld, Facebookinsamlingarna, Quickfallet och de apatiska barnen är att människor som generellt ansetts ha stått på »det godas« sida i slutändan visade sig ha fel. Så vad kan man lära sig av det?
Åtminstone detta: när känslorna svallar och många vill göra sina röster hörda gör man bäst i att hålla huvudet kallt. Fråga alltid vad tyckandet baseras på: andra människors åsikter, eller kunskap om sakförhållandena?
Främlingsfientliga krafter lär i det här fallet säga: »Vad var det vi sa?« De kommer att stärkas i sin uppfattning att Sveriges gränser ska hållas stängda.
Men man kan lika gärna dra motsatt slutsats: om människor kan bli så desperata att de svälter och plågar sina egna barn för att få stanna, så borde flyktingpolitiken bli mer generös.
Fakta är en sak, åsikter en annan.
Framåt,
Christopher Friman
Mattias Göransson
