Sakligt och objektivt var lösningen påfallande banal: personen som matchade vittnenas beskrivning av gärningsmannen, bevisligen befunnit sig på brottsplatsen och ljög om vad han gjort där var mördaren. Att det tog mer än 34 år för svensk polis att konstatera det gör att Palmeutredningen platsar bredvid haverier som Titanic och Tjernobyl.
Den uppmärksamhetstörstande Stig Engström strösslade ledtrådar omkring sig efter mordet den 28 februari 1986, men likt kaptenen som ignorerade isbergsvarningarna och reaktorchefen som stängde av larmet reagerade ingen i polisledningen på ett adekvat sätt. I februari 1987 bestämde man sig för att, självmant och på osakliga grunder, avföra Stig Engström från utredningen. Misstaget torde komma att avhandlas som avskräckande exempel på polisutbildningar över hela världen i tid och evighet.
En lång rad olyckliga omständigheter sammanstrålade, var och en värd att återvända till. För Thomas Pettersson och mig, som inför Filters publicering »Den osannolika mördaren« granskat Palmeutredningen och Stig Engström i tolv respektive sex år, framstår emellertid en förklarande faktor som mer avgörande än andra.
De flesta av oss är bärare av något jag kallar för rationalitetspresumtionen. Vi förutsätter att människor i allmänhet, och tjänstemän i synnerhet, är relativt adekvat utbildade och kunniga och fattar beslut på vederhäftiga grunder. Så länge folk inte säger saker som är uppenbart vrickade lyssnar vi och tar dem på allvar. Vi befinner oss i vad den nobelprisvinnande psykologen Daniel Kahneman formulerat som det snabba tänkandet, ett associativt flöde där vi tror och bekräftar och sorterar saker i bekanta mönster.
Vad Kahneman och andra beteendevetare har visat är att den mänskliga magkänslan dessvärre rymmer felkalibreringar, så kallade biaser, som leder till irrationella tolkningar och beslut. Den mest kända stavas konfirmeringsbias, det vill säga vår tendens att ta till oss information som stämmer med våra förutfattade meningar och ignorera sådan som inte passar in. Fenomenet är oförargligt om det färgar vardagsbestyr men får inte prägla seriösa verksamheter. Inom offentlig förvaltning finns som uttalad regel att verksamheten ska vara saklig och opartisk, eller som det heter inom vården: baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Trots det tilläts magkänslan styra Palmeutredningen från dag ett.
Länspolismästaren Hans Holmér, som aldrig arbetat operativt med mordutredningar och ännu mindre arbetslett någon sådan, utsåg raskt sig själv till både spaningsledare och förundersökningsledare. Enkom baserat på faktumet att offret var statsminister spreds redan lördagen efter mordet spekulationer om att de skyldiga kunde vara terrorister från Jugoslavien eller Västtyskland, och på söndagens presskonferens menade Holmér att dådet föreföll »mycket noga planerat«. Vad han baserade uttalandet på är okänt, eftersom arbetet med att inhämta objektiva fakta knappt hade påbörjats. Det dröjde veckor innan de mest centrala vittnena var förhörda, brottsplatsrekonstruktioner hölls först i april och att noggrant korsreferera, väga samman och analysera uppgifterna sköts på framtiden.
Rationalitetspresumtionen var med andra ord felaktig. Sveriges viktigaste – och med tiden mest omfattande – polisutredning sköttes av inkompetenta människor som fattade beslut på irrationella grunder. Ett av de märkligaste fattades sex dagar efter mordet, när spaningsledningen, baserat på en observation som en kvinna gjort en bra bit från brottsplatsen, släppte en fantombild på vad som presenterades som mördaren. Mannens sydländska utseende matchade varken vittnesuppgifterna från biografen Grand eller brottsplatsen, men väl idén om ett utländskt mordkommando och det lösryckta PKK-spår som Palmegruppen sedermera snöade in på.
Stig Engström var däremot ointressant, en »knepig person« som bara »stökar till det så vansinnigt«, för att använda Hans Holmérs språkbruk. De två män som våren 1986 framhöll att Engström måste utredas som gärningsman – utredningsinspektören Per Häggström på Skandia samt Stockholmspolisens våldsrotels spaningschef Arne Irvell – talade för döva öron. Ingen annan förklaring har framkommit än att Stig Engström, en 52-årig småfet grafiker, helt enkelt inte kändes som en mördare för spaningsledningen.
I vane mordutredaren Hans Ölvebros händer hamnade utredningen på något rakare kurs. Eftersom endast de närmaste känt till att paret Palme skulle gå på bio, och ingen alls på vilket sätt de skulle ta sig hem, torde mordet inte alls ha varit planerat – utan resultatet av ett slumpmässigt sammanträffande. Av en tillfällighet hade polisen gjort ett tillslag på den illegala spelklubben Oxen tidigare samma kväll, och från det fanns en lista med personer som befunnit sig i området. En var Christer Pettersson, som tidigare knivmördat en man på öppen gata några hundra meter från platsen där Olof Palme sköts ihjäl.
Vid sådana tillfällen kan vår magkänsla fylla ett gott syfte: den hjälper oss att formulera hypoteser. Sådana måste dock styrkas genom vidare informationsinhämtning, annars ska de förkastas.
I det här fallet fann utredarna inte några objektiva belägg för att Christer Pettersson mördat Olof Palme, men istället för att överge hypotesen förhörde de missbrukare i hans närhet, om och om igen – en så många som 43 gånger. Till slut lät sig några övertygas. Mot slutet av 1988 organiserade polisen en serie vittneskonfrontationer som på varenda punkt uppfyllde hur vittnespsykologer konstaterat att sådana inte bör utföras – just för att undvika att människors magkänsla leder till falska utpekanden – och fick bland annat Lisbet Palme att reagera på Petterssons utseende. Med denna travesti till identifiering som trumfkort väckte man åtal, och sedan gick det som det gick.
Rättsövergreppet mot Christer Pettersson och Lisbet Palme förde dock en god sak med sig: förundersökningen blev offentlig, inklusive en mängd förhör och utredningsåtgärder som rörde mordet generellt. Nyhetsmediernas relativa ointresse för informationskällan uppvägdes av nyfikenheten hos de så kallade privatspanarna. Två av dem, journalisterna Olle Minell och Sven Anér, upptäckte de bestickande omständigheterna kring Stig Engström och skrev en rad utpekande artiklar. Bägge bemöttes avfärdande av rättsväsendet – Engström var avförd från utredningen, punkt slut – och ignorerades av sina journalistkollegor, gissningsvis för att Minell och Anér uppfattades som obskyra och för att många nyhetsreportrar vid det laget låst sig vid tanken på Christer Pettersson som gärningsman.
Privatspanarna tolkade för sin del polisens ointresse som ett tecken på något slags konspiration. Återigen spökade rationalitetspresumtionen: varken lättja, inkompetens eller slumpen accepterades som förklaring. Och då Engström inte gick att knyta till något större, ljusskyggt sammanhang gled han återigen ut ur rampljuset.
1993, hela sju år efter mordet, lyftes den högst relevanta frågan vem som egentligen mördar statsmän på öppen gata. Rikspolisstyrelsen bad kriminalkommissarien Jan Olsson och rättspsykiatern Ulf Åsgård att utföra en oberoende brottsanalys och skapa en så kallad gärningsmannaprofil enligt amerikansk modell, och till sin hjälp fick de experter från FBI. Till skillnad från svenskarna – som fick gå tillbaka till 1792 och mordet på Gustaf III för att hitta något att jämföra med – hade amerikanerna bred historisk erfarenhet av attentat mot ledande politiker. Utifrån den hade statsvetaren James W Clarke skapat en gärningsmannatypologi som visade att de flesta varit ensamagerande, labila personer som projicerat sina personliga misslyckanden på externa hatobjekt.
När Olsson och Åsgård studerade omständigheterna enligt denna mer vetenskapliga metod – statistik, jämförelsedata, sannolikhetsbedömning – konstaterade de att allt mycket riktigt talade för att Palmemordet varit frukten av ögonblickets ingivelse och att gärningsmannen torde matcha amerikanska exempel. Den profil de presenterade väckte viss uppmärksamhet för att den delvis stämde in på Christer Pettersson, vilket fick somliga att tolka den som ett beställningsjobb för att rättfärdiga det misslyckade åtalet.
Emellertid stämde gärningsmannaprofilen i långt större utsträckning in på Stig Engström. Men utöver att inget talar för att utredarna var intresserade av att jämka den mot honom så hade det inte gått, eftersom han avförts från utredningen innan någon genomfört ens den mest grundläggande personkontroll.
Palmeutredningen har under sina 34 år genererat runt 250 hyllmeter dokumentation. Om dessa A4-ark lades på rad skulle resultatet bli 75 mil med papper, det vill säga ungefär halva Sveriges längd. Beaktar man även allt övrigt som yttrats om mordgåtan – kommissionsutredningar, diverse myndighetsskrivelser och inlagor, böcker, nyhetsjournalistik, insändare, blogginlägg – kommer man kanske något varv runt jorden. Även om alla dessa mänskliga ansträngningar framstod som motiverade och rationella medan de vidtogs, så var de i strikt mening inte det: exempelvis är de sidor i Palmeutredningen som i slutändan visade sig relevanta för brottets lösning blott några tiotal.
Förmodligen är det centralt att uppdraget att leda förundersökningen till slut landade hos åklagare Krister Peterson. Han är känd som torr och lite tråkig, en »tjänstemannatyp«, eller med andra ord: en person som inte behöver påminnas om myndighetspåbuden saklighet och opartiskhet.
Därtill fanns han med på ett hörn under åtalet mot Lasermannen och drev målet mot Anna Lindhs mördare. Både John Ausonius och Mihajlo Mihajlovic, två andra utförare av politiska mord på öppen gata, var till sina psykologiska profiler som hämtade ur James W Clarkes typologi – vilket även kan sägas om Anders Behring Breivik och Anton Lundin Pettersson. För Krister Peterson fanns det därför varken något anekdotiskt eller objektivt som talade för att statsministermördaren skulle sökas bland konspiratörer och mordkommandon.
De luttrade poliser som utredde brottet när Peterson tog över har vittnat om att han bad dem att glömma allt som hänt sedan 1986. Istället skulle de återvända till mordkvällen den 28 februari: Vad var egentligen känt om brottsplatsen och de människor som befunnit sig där?
Snart hamnade Stig Engström på dagordningen – det påstådda vittne som stämplat in på brottsplatsen med sitt tidkort, såg ut som gärningsmannen och som ingen hade sett vid hörnet Sveavägen-Tunnelgatan efter att mördaren sprungit iväg. Och som därefter spridit uppenbart missvisande uppgifter, år efter år.
Krister Peterson befann sig därmed i den avundsvärda sitsen att hans personliga erfarenhet överensstämde med neutral kunskap och konkreta fakta. Sedan gick det som det gick.
När artikeln och boken »Den osannolika mördaren« publicerades 2018 var det förhållandevis få som omedelbart godtog Thomas Petterssons banala förklaring att Stig Engström sköt Olof Palme. Motargumenten hämtades framför allt ur den outsinliga kökkenmödding som ansamlats kring Palmemordet genom decennierna. Att svaret Engström per automatik dömde ut alla dessa påståenden och teoribyggen föreföll alltför svårt att ta in.
I takt med att informationsläckor bekräftade att det var Engström som dagens utredare ägnade sig åt skingrades tvivlen bland neutrala betraktare, samtidigt som mer inbitna intressenter stod fast vid hypoteser utan koppling till brottsplatsen: Christer Pettersson, Sydafrika, högerextrema poliser, Säpo … Stig Engström fick det bara inte vara. Saken sammanfattades kanske allra bäst av kriminologiprofessor Leif GW Persson i TV4 den 23 februari i år. Det GW själv lanserade som sitt främsta motargument: »Det är en magkänsla jag har. Jag tror inte han har det där i sig. Han har inte det som krävs för att göra det här.«
Just det som en gång gjorde att Engström kom undan ansågs alltså fortfarande utgöra en relevant bedömningsmodell. Men GW lyckades även manifestera en djupare ironi. Den amerikanska forskningen kring personer som begår den här sortens vansinnesdåd visar att de ofta bär på en känsla av att inte tas på tillräckligt allvar, av att vara ämnade åt något större än sina torftiga liv. Stig Engström lyckades till slut utföra något som skakade om Sverige för alltid. Men inte ens då blev han tagen på allvar.
Ska man dra någon generell lärdom av Palmeutredningen är det att människans rationalitet inte kan tas för given. Det gäller för misstänkta gärningsmän likaväl som för poliser. Offentlig verksamhet, särskilt sådan med begränsad insyn, tarvar lämplighetsprövning, adekvat utbildning och fungerande kontrollmekanismer. Insatser måste kunna motiveras med precisa argument – och magkänsla är inte ett sådant.
Allt låter som självklarheter, men om så hade varit fallet hade Stig Engström gripits för 34 år sedan.
Läs mer om Skandiamannen och mordet på Olof Palme.
