Att hålla sig på jorden

Under våren kommer medier och miljöorganisationer att rapportera att svenskarna lever som om det fanns drygt fyra jordklot. Men stämmer det verkligen?

Linus Blomqvist visste inte riktigt vad han tog sig för när han ansökte om en praktikplats på Breakthrough Institute 2011. Den då 26-årige forskarkandidaten, uppvuxen i Halland, snappade upp annonsen i ett mejl som cirkulerade på Cambridgeuniversitetet, där han läste geografi med fokus på miljövetenskap. Blomqvist hade aldrig hört talas om den lilla tankesmedjan med fokus på miljö- och hållbarhetsfrågor, men lockades av dess placering i Oakland på den amerikanska västkusten.

– Jag tänkte: medan jag väntar på att få ett jobb eller på att komma in på en masterutbildning kan jag väl hänga i Kalifornien ett tag, säger Blomqvist.

Han fick tjänsten och anslöt till ett arbetslag som leddes av de två amerikanerna Ted Nordhaus och Michael Shellenberger. De hade grundat Breakthrough Institute 2007 med syfte att »modernisera« miljörörelsen genom att lyfta fram tekniska lösningar på klimatförändringarna, och kallade sig för ett »fristående forskningscenter« som var partipolitiskt obundet och finansierades helt via donationer.

Annons

– Grundidén var att titta på de problemformuleringar och lösningar som ansågs självklara och undersöka om de faktiskt stämde, säger Blomqvist.

På så vis utmärkte sig Breakthrough Institute i debatten genom att bland annat förespråka kärnkraft.

– Inställningen var att försöka tänka bort de klassiska politiska positionerna i klimatdebatten, där man till vänster i politiken och inom miljörörelsen lätt accepterade vissa saker som sanningar: kärnkraft är dåligt, genmanipulerade grödor är dåliga … Och se om de verkligen stämde.

Linus Blomqvist tyckte omedelbart att arbetsplatsen var »extremt intellektuellt stimulerande«:

– Allting ifrågasattes hela tiden och man var tvungen att argumentera väldigt väl och verkligen backa upp sin ståndpunkt med fakta för att accepteras.

»I slutändan verkade det ekologiska fotavtrycket säga att allt var tipptopp – utom en enda sak.«

Tankesmedjan hade avdelningar för energi- och klimatfrågor, men saknade någon med miljövårdsexpertis. Det var där Linus Blomqvist kom in med sin examen från Cambridge. Efter tre månader som praktikant tackade han ja till en fast anställning som forskare på deras nybildade miljövårdsavdelning. Snart fick han sätta tänderna i sin första stora uppgift.

– Grundarna Ted Nordhaus och Michael Shellenberger åkte ofta på föreläsningsturnéer. Efter nästan vartenda föredrag berättade de att någon hade invänt: »Det är för sent för era lösningar! Vi använder ju redan resurser för ett och ett halvt jordklot!«

Invändningen hade sin grund i kampanjen »Earth Overshoot Day«, på svenska döpt till Den ekologiska skuldens dag, vilken uppmärksammar den dag då mänskligheten anses ha använt upp jordens resurser för året. Datumet räknades fram med hjälp av det så kallade ekologiska fotavtrycket, en kalkyl framtagen för att mäta människans resursförbrukning. Trenden var att dagen inföll allt tidigare varje år – under början av 2010-talet tidigt i augusti – och därmed talade man om att mänskligheten varje år använde mellan 1,5 och 1,7 jordklot.

– Ted och Michael fick höra den uppgiften om och om igen, säger Linus Blomqvist. De började uppleva det som ett problem att folk fokuserade så mycket på den saken och ville ta reda på vad mätningarna egentligen betydde. Så de ställde den frågan till mig: Vad mäter vi egentligen när vi säger att vi använder 1,5 jordklot? Kan det faktiskt hjälpa oss att fatta beslut och att utvecklas, eller är det något som distraherar?

Idén om den ekologiska skuldens dag spåras till en organisation belägen bara 300 meter från Linus Blomqvists Breakthrough Institute i Oakland: tankesmedjan Global Footprint Network (GFN), som grundades 2003 av schweizaren Mathis Wackernagel.

Wackernagel skrev under 1990-talets början sin doktorsavhandling vid University of British Columbia, där han tillsammans med sin handledare William Rees utvecklade en kalkylmodell för att uppskatta människans resursförbrukning. Grundidén var att visa hur ohållbar mänsklighetens konsumtion var genom att räkna ut hur mycket av jordens förnyelsebara kapacitet som krävs för att producera allt som vi människor konsumerar, samt ta hand om det avfall som genereras av konsumtionen.

1996 saluförde Wackernagel och Rees sina idéer i boken Our Ecological Footprint: Reducing Human Impact on the Earth, och utlovade ett verktyg som kunde »mäta och visualisera« de resurser som våra »hushåll, samhällen, regioner och nationer« kräver.

Deras pedagogiska förklaringar fick organisationer som Världsnaturfonden, Förenta nationerna och Internationella naturvårdsunionen att intressera sig. De använder sig av kalkylmodellen än i dag – i allt från webbaserade »klimatkalkylatorer«, där individer kan räkna fram sina egna fotavtryck, till rapporter om miljöpåverkan, som WWF:s världsomspännande Living Planet Report. Sedan Wackernagel grundade Global Footprint Network 2003 har man med hjälp av FN:s globala databaser varje år räknat ut världens totala fotavtryck, samt det individuella fotavtrycket för över 200 av världens länder.

Annons

Först med att använda verktyget till att räkna ut och markera när världen och dess olika nationer gjort slut på sina resurser för året var en annan tankesmedja, brittiska New Economics Foundation. 2006 inledde de ett samarbete med GFN för att sjösätta kampanjen Earth Overshoot Day. Bland de första organisationerna som deltog var återigen Världsnaturfonden, som uppmärksammade den 2007. Sedan dess har den vuxit till att bland annat innefatta en sociala medier-kampanj under hashtaggen #movethedate, för att inspirera människor att hjälpa till att »flytta« datumet framåt i tiden.

 

Motbevisat 1: Ökenspridning

Svältkatastrofen i Afrika för drygt 50 år sedan befarades kunna härledas till människoförorsakad ökenspridning. 1972 höll FN sin första miljökonferens, där ökenspridningen fastslogs som ett hot, och 20 år senare formulerades en konvention för dess bekämpning. Samtidigt hade forskare börjat ta del av tidsserier med satellitbilder som möjliggjorde studier av ekologiska förändringar på jorden. Kruxet: när de jämförde satellitbilderna hittades ingen ökenspridning. Numera är det till och med tvärtom: öknarna blir grönare. Världens ledare tycks däremot ha investerat för mycket prestige i frågan för att acceptera förklaringen. Så sent som 2006 bestämde FN att årets tema skulle vara »Internationella året för öknar och ökenutbredning«.

När Linus Blomqvist fick uppdraget att titta närmare på det ekologiska fotavtrycket var han bara vagt bekant med begreppet.

– Så jag började läsa på, fick tag i de modeller de använde och beställde sedan fram samma data som de baserade sina beräkningar på. Jag var tvungen att gå igenom det hela väldigt länge innan jag förstod hur det hängde ihop.

Enkelt beskrivet fann Blomqvist att GFN använde sig av en sorts ekologisk bokföring, uppdelad i två kolumner. På ena sidan: jordens utbud av förnyelsebara resurser inom ett antal olika kategorier, så som skog, betesmark, åkermark, produktivt hav och bebyggd yta. Detta kallas för planetens biokapacitet, alltså hur stor produktionskraft de olika områdena har.

På andra sidan i bokföringen: en uppskattning av hur mycket mänskligheten konsumerade av de förnyelsebara resurserna inom samma kategorier, samt hur mycket koldioxid som konsumtionen släppte ut. Både biokapaciteten och konsumtionen räknades sedan om till samma mått: en markyta kallad global hektar.

– Sedan jämförde man de två kolumnerna med varandra: Hur mycket skog har vuxit under året, och hur mycket har vi förbrukat?

Om konsumtionen översteg produktionen var slutsatsen att vi var i »overshoot«. Till en början tycktes det hela ganska logiskt.

– Tittade man på skogsområdet verkade det vara ett hyfsat rimligt sätt att mäta dess hållbarhet på. Om bruksskogen exempelvis växer med 10 procent varje år medan vi använder 15 procent, och det pågår under en längre tid, så är det ju i förlängningen ohållbart.

Men sedan började det snabbt bli »ganska konstigt«, menar Blomqvist.

– Att man använde samma modell för åkermarken var märkligt. För vi odlar ju lika mycket som vi skördar – kapaciteten och konsumtionen av resursen är alltid densamma. Och det var just vad deras modell sa. Det fanns ingenting som sa hur hållbart jordbruket egentligen var – eller för den delen hur hållbart fisket eller köttproduktionen var.

Såväl åkermarken som skogarna, betesmarken, haven och de bebyggda ytorna verkade faktiskt vara i balans – eller till och med i överskott – enligt GFN:s uträkningar. Ändå kom man fram till att mänskligheten gjorde åt med resurser för 1,5 planeter. Så hur hade man landat i den slutsatsen?

Annons

– I slutändan verkade det ekologiska fotavtrycket säga att allt var tipptopp – utom en enda sak. På global nivå var bara en enda kategori i »overshoot«: koldioxidutsläppen. Alltså var det snarare en illustration av att vi släpper ut för mycket. Då blev frågan: Är det en bra illustration av hur mycket vi släpper ut? Inte ens på den punkten kändes den särskilt övertygande.

GFN hade räknat fram hur mycket av våra koldioxidutsläpp som planetens skogar och hav var kapabla att ta upp.

– Sedan mätte de: Hur mycket mer av ett genomsnitt av världens skogar skulle vi behöva för att ta upp den resterande koldioxiden? Den mängden översattes till markyta i globala hektar, och så kom man fram till att vi skulle behöva en halv planet till av skog för att inte vara i »overshoot«. Det hela framstod som väldigt godtyckligt, för många av dagens skogar släpper ut lika mycket koldioxid som de tar upp – vissa skogar till och med bidrar till koldioxidutsläppen, och upptagningsförmågan hos ekosystemen skiftar från år till år. Om man istället räknade med hur mycket ny, högproduktiv skog som skulle krävas för att balansera utsläppen skulle den totala markytan bli mycket mindre, och vi skulle prata om att vi gör av med resurser för mindre än en planet. Eller så skulle man kunna välja något helt annat trädslag, och få ett helt annat resultat.

De datum som kallades för Earth Overshoot Day, och uppgiften att vi gjorde av med resurser för 1,5 jordklot, var därmed helt meningslösa enligt Blomqvist.

– När jag väl hade borrat mig igenom underlaget såg man att där inte fanns några fördjupande eller komplicerande faktorer. Det blev nästan komiskt, för den var varken missvisande eller rättvisande – det betydde bara ingenting.

Motbevisat 2: KLIMATKONFLIKTER

Varmare klimat ökar risken för väpnad konflikt, det var slutsatsen i en omtalad undersökning av Solomon Hsiang och hans forskarkollegor, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Science 2013. De menade att om medeltemperaturen ökar med två till fyra grader kommer risken för våldsam konflikt att öka med 50 procent. Svenska och internationella nyhetsmedier snappade upp undersökningen och skrev artiklar med undergångsnära rubriker om hur värmen kommer att få oss att vilja döda varandra. Forskarkritiken har sedan dess haglat över Hsiang och hans kollegor, som anses ha valt bort underlag som motsäger deras slutsatser och överlag utgått från irrelevanta faktorer från »tidsperioder som sträcker sig från 10000 före vår tideräkning till nutid«. Det hindrar inte den bästsäljande författaren David Wallace-Wells från att använda Hsiangs resonemang i boken Den obeboeliga jorden.

Tillsammans med sina kollegor på Breakthrough Institute, däribland grundarna Shellenberger och Nordhaus, sammanställde Blomqvist 2013 sina fynd i den vetenskapliga artikeln Does the Shoe Fit? Real versus Imagined Ecological Footprints som publicerades i PLOS Biology. Där riktade de även kritik mot hur det ekologiska fotavtrycket användes på nationell nivå. Med samma mätmetoder räknade GFN också ut nationers overshoot-dagar, att exempelvis Sverige konsumerade som om det fanns fyra jordklot.

– Budskapet som förs fram med de illustrationerna – att framför allt västvärlden konsumerar för mycket – har jag egentligen ingenting emot, säger Blomqvist. Men frågan blir: Vad mäter de egentligen? Jo, de mäter om ett land konsumerar mer eller mindre än vad det kan producera. Om ett land exporterar mer än det importerar räknas det som ett överskott, och tvärtom. Fotavtrycket säger ingenting om hur hållbart jordbruket i Sverige är, eller hur hållbara varorna vi importerar är. Det säger egentligen bara hur självförsörjande en nation är.

Mathis Wackernagel och William Rees vid Global Footprint Network försvarade sig med att det ekologiska fotavtrycket utförde den uppgift det var framtaget för – mäta och tydliggöra människans orimliga resursförbrukning – och att deras resultat stämde överens med verkligheten. Troligen underskattade det ekologiska fotavtrycket till och med människans påverkan, menade de.

Breakthroughs avslöjande blev omdebatterat i såväl den amerikanska som den brittiska forskargemenskapen. Linus Blomqvist:

– Många som läste artikeln var glada och sa ungefär: Vi visste redan att det här var en alldeles för förenklad vetenskaplig modell, men tack för att ni påpekar det på ett så starkt sätt.

Andra, som vetenskaps- och miljöskribenten Fred Pearce på den brittiska tidskriften New Scientist, kallade i en artikel Earth Overshoot Day för ett »PR-trick« och uttryckte sin besvikelse över det ekologiska fotavtryckets begränsningar: »Tråkigt nog mäter det inte de saker som de flesta av oss hade antagit, och inte de saker som vi verkligen behöver veta.«

I Sverige var det dock tyst. Breakthroughs artikel omnämndes enbart i en kort nyhetstext i tidningen Miljöaktuellt under rubriken »Forskare sågar begreppet ekologiskt fotavtryck«.

Motbevisat 3: Koralldöden

En av rubrikerna i National Geographics augustinummer 2018 löd: »Hälften av Stora barriärrevet är dött.« Medierna översköljs av liknande artiklar och undersökningar om skadade korallrev världen över. Betydligt färre förmedlar att korallerna har en förmåga att återuppliva sig själva och bleknar och regenererar i cykler. En BBC-artikel från 2013 avhandlade koralldöden i Franska Polynesien 1998, då en värmebölja orsakade skador som forskarna beräknade att det skulle ta revet 100 år att repa sig från. Det tog 15. »Ibland är det riktigt trevligt att ha fel som forskare. Detta var en sådan gång«, sade en professor i marinbiologi på Queenslands universitet.

Sökningar på det ekologiska fotavtrycket och Earth Overshoot Day i Mediearkivet, som samlar samtliga artiklar skrivna i svensk press de senaste åren, ger omkring 2000 träffar. De rymmer allt från debattartiklar, där skribenter använder dagen för att belysa hur akut klimatnödläget är, till nyhetsartiklar, som rapporterar att »vi har ett halvt jordklot för lite«, och berättelser om personer som ställt om till mer hållbara livsstilar efter att den ekologiska skuldens dag fått dem att tänka om.

Bland de framstående individer som nyligen uppmärksammat Earth Overshoot Day finns Frankrikes tidigare miljöminister Nicolas Hulot, Österrikes president Alexander Van der Bellen, FN:s före detta klimatchef Christiana Figueres och klimataktivisten Greta Thunberg. I inlägg som gillats och spridits av tiotusentals personer på Instagram och Twitter skrev Thunberg att svenskarna i fjol gjort slut på sina resurser redan den 4 april, vilket innebar att vi under resten av året »stal« resurser från utvecklingsländer och framtida generationer. På kampanjens egen hemsida overshootday.org framhålls citat från bland annat påve Franciskus.

Trots Breakthrough Institutes ansträngningar för att påpeka kampanjens svagheter verkar den alltså leva och frodas. Men Linus Blomqvist, som i dag har lämnat tankesmedjan för en doktorandtjänst i miljöekonomi vid University of California, tror inte det beror på att hans artikel fick för litet genomslag.

– Jag uppfattar det som att den nådde väldigt brett, från viktiga vetenskapliga tidskrifter till flera större dagstidningar och medier. Jag tror inte heller att människor som fortsätter att uppmärksamma Overshoot Day är helt oinformerade, utan tippar att folk gör avvägningen att begreppet är så effektivt rent retoriskt att fördelarna överväger nackdelarna.

I fjol uppmärksammade bland annat Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen Earth Overshoot Day med pressmeddelanden och inlägg i sociala medier. Carina Borgström-Hansson, expert på ekologiska fotavtryck på Världsnaturfonden, vänder sig mot stora delar av Breakthroughs kritik.

– Man kritiserar att metoden inte ger svar på frågan om mänskligheten lever hållbart, när metoden egentligen bara utger sig för att mäta mänsklighetens resursanspråk och våra utsläpp, säger Borgström-Hansson.

Samtidigt påtalar hon att Världsnaturfonden hela tiden för en »intern analys och diskussion« om det ekologiska fotavtrycket och att man känner till dess »begränsningar«. Hon menar dock att det ekologiska fotavtrycket pedagogiskt »fångar in elefanten i rummet« vad gäller hur mycket mänskligheten förbrukar och hur orättvist fördelat det är när man jämför fattigare och rikare länders livsstilar.

– Vi skulle aldrig få för oss att basera all vår analys på det ekologiska fotavtrycket, för så fort man ska ta specifika beslut så behöver man en korg av olika indikatorer. Avtrycket kan vara bra att ha med för att synliggöra det enkla faktum att vår planet har begränsningar och att våra resursanspråk tävlar om den; det är ett pedagogiskt verktyg som visar på en större global trend som verifieras av en massa andra studier och mätningar. Jag skulle gärna se att det fanns ett globalt mått som både visar hur mycket resurser som används och om de används på ett hållbart sätt. Men jag känner inte till något sådant. Så anledningen till att vi fortsätter använda det ekologiska fotavtrycket är att vi inte ser något begrepp som bättre förklarar den utmaningen med en växande och ojämnt fördelad konsumtion av resurser på en begränsad planet.

Motbevisat 4: Ännu en istid

Titt som tätt rapporteras det att vi är på väg mot en ny istid. 2015 presenterade matematikern Valentina Zharkova från Northumbrias universitet rön om att solen är på väg in i en period av minskad aktivitet, liknande hur det såg ut under den så kallade »Lilla istiden« mellan 1300 och 1850. Hur mycket kallare det i så fall skulle kunna bli? Maximalt 0,3 grader, och då inte inräknat människoförorsakad global uppvärmning som ökar medeltemperaturen med 0,2 grader per årtionde. Rapporteringen fick fart igen 2017 när bland andra Daily Mail och International Business Times skrev att jorden kan vara på väg in i en ny »mini-istid« 2030. Uppgiften härleddes till en artikel i Sky News. Vem som citerades där? Valentina Zharkova.

Linus Blomqvist säger sig å sin sida vara bekymrad över att »erkända« organisationer som Världsnaturfonden använder det ekologiska fotavtrycket och uppmärksammar Earth Overshoot Day.

– Vi har många andra bra, tungt vetenskapligt belagda sätt att övertyga folk om att vi har miljöproblem. Och ju mer vi använder sätt som är missvisande eller vetenskapligt tveksamma, desto större risker tar vi. För till slut får folk reda på vad man håller på med. Det riskerar att minska allmänhetens tilltro till miljörörelsen och vetenskapen.

Blomqvist menar också att debatten kring det ekologiska fotavtrycket sätter fingret på en känslig punkt inom miljörörelsen. Han berättar hur det gick till när deras artikel genomgick en sedvanlig referentgranskning, där forskarkollegor faktakontrollerade innehållet.

– Somliga erkände att de visste att fotavtrycket var ett problematiskt mätinstrument, men tyckte att det var ett så bra kommunikationsverktyg att de inte ville att bristerna skulle komma fram. En av kommentarerna var: »Vi kan inte publicera det här, för det vore väldigt dåligt politiskt sett om allmänheten fick veta det här.« Det säger en del om hur öppen man egentligen är för intern kritik, och hur känslig man är för att en kritisk debatt ska synas utanför miljörörelsen.

Louise Karlberg är avdelningschef på Naturskyddsföreningen, som flera gånger använt sig av det ekologiska fotavtrycket i sin kommunikation. I fjol skapade de en Facebookvideo för att uppmärksamma Earth Overshoot Day som proklamerade »Nu är det slut för i år!« och fick mer än 200 000 visningar.

– Det finns naturligtvis anledning att vara självkritisk när man använder sig av olika typer av indikatorer för att beskriva något som i själva verket är väldigt komplext. Inte minst på sociala medier, där oneliners lämpar sig allra bäst, är risken för detta extra stor.

Karlberg påtalar att de som jobbar med exempelvis biologisk mångfald möter »en utmaning som de som arbetar med klimatförändring inte har«:

– De kan kommunicera målet om att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader. Men vi som arbetar med ekosystem och biodiversitet har svårt att hitta lika mätbara gränser. Någonstans måste man balansera komplexitet med kommunicerbarhet, och då fyller det ekologiska fotavtrycket en roll.

Karlberg är dessutom medförfattare till ett annat koncept som fått kritik av Linus Blomqvist och Breakthrough Institute: de så kallade planetära gränserna, som formulerades 2009 vid Stockholm Resilience Centre under ledning av professor Johan Rockström. I korthet identifierades nio olika miljöproblem – exempelvis biologisk mångfald, kemisk förorening och klimatförändring – som tillskrevs gränsvärden som inte fick överskridas, då det kunde få oöverblickbara konsekvenser. Kärnan i Breakthroughs kritik var än en gång att modellen inte tog hänsyn till lokala och regionala distinktioner.

Karlberg säger att hon förstår Blomqvists ståndpunkt om att förenklingar kan leda till minskat förtroende för vetenskapen och miljörörelsen.

– Som forskare aktar man sig noga för att göra allt för grova förenklingar, men man sitter då också i dilemmat: Ska jag inte kommunicera ut någonting alls? Då tycker jag att det är bättre att föra ut ett förenklat budskap, så länge det inte är vilseledande och man faktiskt är försiktig och transparent. För det pekar mot en verklighet: vi lever över vad som är hållbart i dag, och våra mänskliga aktiviteter behöver anpassas till naturens gränser.

Carina Borgström-Hansson på Världsnaturfonden är inne på samma linje:

– Jag ser inte någon fara med att det skulle vara missvisande, för det ekologiska fotavtrycket är bara ett av många mått som visar att vi överskrider planetens gränser. Sedan kan man fråga sig: Bör man i all kommunikation aktivt påpeka alla begränsningar och allt som inte mäts? Ja, det kanske man borde. Vi har ofta fotnoter för att folk ska kunna läsa mer, och det kan vi bli ännu bättre på.

Borgström-Hansson och Karlberg är också överens om att det ekologiska fotavtrycket inte bör användas för att fatta beslut, utan främst bör ses som ett »pedagogiskt« eller »inspirerande« verktyg. Linus Blomqvist har däremot sin åsikt klar:

– Det kanske finns en kortsiktig vinst med att ha ett kraftfullt budskap, men jag tror att de som håller ett öga på debatten kommer att hänga kvar tillräckligt länge för att märka om miljörörelsen sprider påståenden som inte visar sig vara tillförlitliga. Därför måste vi hitta sätt att kommunicera saker som kanske inte är så kraftfulla för ögonblicket, men som är korrekta.