Boken Ånger är ett bokslut över tiden då kritiskt tänkande saknades i transvården

Efter sju respektive fem år som transmän kontaktade Ellen och Love sina vårdgivare. På varsitt håll hade de genomgått samma behandlingar: testosteron som frammanat mörkare röst, skäggväxt, bredare bringa och kraftigare muskler, samt mastektomier för att ta bort sina kvinnliga bröst. Båda var folkbokförda med manliga personnummer.

Men nu ville de inte längre.

»Jag lever som kvinna«, skrev Ellen i ett brev till sjukhusets patientnämnd. »Jag har för avsikt att byta tillbaka mitt juridiska kön till kvinna.«

För Love kom vändpunkten när hon fick en kallelse till att göra en full hysterektomi, det vill säga att livmodern och äggstockarna skulle tas bort. Love avbokade operationen och ringde senare avdelningen för att berätta att hon ångrade hela sin transition. Sköterskan som tog emot samtalet blev förvånad: »Vi har inte haft någon sådan förut.«

Vad skulle hända nu? Det visste ingen.

När Ellen anmälde sina behandlare till patientnämnden fick hon svaret att de bara följt praxis. Då vände hon sig till Inspektionen för vård och omsorg samt till Justitieombudsmannen, som båda avvisade hennes ärende. Rättsliga rådet, som avgör om du får byta juridiskt kön, var lika kallsinnigt. Ellen var först tvungen att utredas på nytt av samma transvård som hon menade hade felbehandlat henne, men nu för att visa att hon verkligen identifierade sig som sitt ursprungliga kön. Dit var kötiden över ett år.

»Mitt kön är kvinna«, skrev Ellen i frustration till Rättsliga rådet. »Jag har äggstockar, livmoder, vagina, vulva. Jag är biologisk kvinna, men med manligt juridiskt kön. Vid mitt tidigare könsbyte begicks alltså ett misstag.« Det hjälpte inte.

För så kallade detransitionerare fanns ingen diagnoskod, inga riktlinjer för vården, ingen utstakad rättslig process. Det var som om Ellen och Love inte fanns.

Varianter av transsexualism har sannolikt existerat sedan människosläktets begynnelse, och under 1900-talets första hälft gjorde endokrinologiska framsteg att man kunde börja fysiskt åtgärda upplevelsen av att vara född i fel kropp. Behandlingarna var länge extremt sällsynta och i princip förbehållna biologiska män som sedan tidig ålder identifierat sig av motsatt kön.

Mot slutet av 1980-talet testade en grupp nederländska läkare ett preparat som stoppar kroppens hormonproduktion på en 13-årig transpojke. På så vis förhindrade de puberteten hos patienten som slapp utveckla bröst och kvinnliga former, och när han blev myndig fick han testosteron som framkallade manliga attribut. Slutligen omvandlade kirurger hans könsorgan.

Patient Noll, som han kallades, var nöjd med sin vård och väckte global uppmärksamhet inom det fortfarande smala fältet. Kliniken i Amsterdam tog emot fler unga och utvecklade gradvis en metod som 2006 blev känd som Det holländska protokollet.

Du har väl inte missat?

Granskning

Fartblinda – om vården av könsdysfori

Vården av människor med könsdysfori, att kroppen inte speglar könsidentiteten, har ökat lavinartat de senaste åren. Men får alla verkligen rätt hjälp?

Reportage

Du har inte adhd

I åratal har forskare varnat för att de så kallade bokstavsdiagnoserna ges för lättvindigt. Nu vill allt fler unga vuxna bli av med diagnoser som de inte känner igen sig i – och som begränsar deras livsval. Men är vården redo?