Därför simmar alla svenskar bröstsim

Filter söker ­svaren på svenska sommarmysterier.

I filmvärldens kanske mest klassiska simscen springer den unga amerikanskan Christine »Chrissy« Watkins från en lägereldsfest på stranden för att ta sig ett nattdopp. Smidigt slänger hon kläderna i språnget, och så fort hon kommer i vattnet övergår hennes rörelser i långa, effektiva armtag. I den varma sommarnatten klyver hon graciöst den blanka vattenytan, på god väg att bli filmens första hajmat.

Hajen, vars ikoniska filmaffisch också pryds av Chrissy i havet, visar det simsätt som är en självklarhet för Hollywoods filmstjärnor: det spänstiga crawlsimmet. När den svenska 70-talspubliken såg hur enkelt hon tog sig fram slogs de av frågan: »Varför kan inte jag simma så?«

Vem som helst kan se att crawl är snyggare än bröstsim. Dessutom: i OS, VM och alla andra sammanhang där det gäller att simma så snabbt som möjligt är crawl det självklara simsättet. I USA och Australien, som alltid varit föregångsländerna inom simningsvärlden, är crawl simskolornas förstaval.

Annons

Hans Chrunak, som var förbundskapten under svensk simnings gyllene år på 90-talet, bjuder på en fjärde anledning att ringakta bröstsimmet:

– Bröstsim är egentligen jävligt svårt. Du ska dela på armar och ben i en rörelse du aldrig ens är i närheten av på land.

Så hur kommer det sig då att svenskarna fortfarande tragglar med bröstsim?

För att kunna svara på frågan tvingas vi påminna oss själva om nationens mörka vattenhistoria.

De första svenskarna som fick professionell simundervisning var sjöofficerarna i Karlskrona. Redan på 1760-talet kunde de gå i regementets simskola och snart spred sig utbildningen till fler regementen.

Parallellt med militärens interna övningar anordnades Sveriges första simundervisning bland Uppsalas akademiker. Den allmänna uppfattningen var att människan inte var någon naturlig simmare. Nyfiket sneglade den sena 1700-talsmänniskan på djuren. Några ryska krigsfångar visade upp hundsim för de förundrade studenterna, men den blivande professorn Jöns Svanberg var av uppfattningen att grodan var en skickligare simmare.  Ilsket lärde han studenterna att härma amfibiens yviga rörelser med armar och ben. Hans tankar blev snart stilbildande bland akademiker.

Ändå ansåg svenska sjömän så sent som på 1800-talet att det till och med var en fördel att inte kunna simma: på det sättet drog de inte ut på lidandet om skeppet förliste. Vid den tiden puttrade den svenska allmänhetens simkunnighet ännu kring nollprocentsstrecket. Det fanns heller ingen utbredd kultur av att vistas vid vatten, förutom vid det årliga doppet i badtunnan. Över 1 300 svenskar drunknade årligen, mestadels fiskare och flottkarlar. Något behövde göras.

Ur den akademiska rörelsen bildades 1898 Svenska livräddningssällskapet: en nationell organisation med uppgift att stoppa den nautiska massdöden. Eftersom man började från noll dröjde det till 1920-talet innan alla folkskolor med gymnastik på schemat kunde erbjuda obligatoriskt torrsim: simövningar utförda på land.

För att locka den breda allmänheten att lära sig simma lanserade sällskapet Simborgarmärket 1934. Hedersemblemet, som visade att innehavaren kunde simma 200 meter, var inte bara en skrytmedalj utan blev också en del av 30-talets stora folkbildningskampanj. När svenskarna 1938 fick rätt till en andra semestervecka exploderade turismen till de inhemska badorterna. Samma år presenterade den statliga Fritidsutredningen idén om allemansrätten, där strandskyddet var en betydelsefull ingrediens. Enmansutredaren Hilding Kjellman förklarade att »bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av särskilt brådskande natur«. Dessutom fyllde stränderna »en stor folkhygienisk uppgift«.

I takt med att allt fler svenskar vistades i marin miljö var det förstås opraktiskt att folk i allmänhet riskerade att drunkna. När de kommunala simskolorna infördes på 1950-talet, och alla blev tvungna att lära sig simma, fick Svenska livräddningssällskapet det övergripande ansvaret. Perspektivet var därmed självklart: fokus låg på samhällets bästa, det vill säga livräddning, oavsett om något annat simsätt råkade vara bättre för varje enskild individ.

Mona Lisa Wennersten, utbildningsansvarig på Svenska livräddningssällskapet, förklarar att livräddningsmomentet kräver bröstsimmets kraftiga bensparkar, och att bröstsimmet, till skillnad från crawlen, dessutom ger optimala orienteringsmöjligheter eftersom man håller huvudet över vattenytan.

– Diskussionen om simsätt är ointressant eftersom du måste kunna bröstsim för att livrädda. Vi lär inte ut simning för tävling, utan för att människor ska överleva.