Den mänskliga faktorn

Bland olösta svenska brott lämnade dubbelmordet i Linköping 2004 ovanligt djupa spår. Morgonen den 19 oktober höggs åttaårige Mohammed Ammouri ihjäl på väg till skolan, därefter stacks vittnet Anna-Lena Svensson, 56, till döds. Gärningsmannen kastade sin kniv en bit från brottsplatsen samt observerades då han lade sin mössa i ett ställ för gratistidningar. Utöver att få ett hum om dubbelmördarens ålder och utseende säkrade polisen därmed hans DNA-profil.

Trots dessa förutsättningar och att utredningen tillfördes enorma resurser förblev den resultatlös. Traumat blev extra stort för familjen Ammouri, som tvingades leva i fruktan för att utgöra måltavla för en besinningslös dråpare. Genom åren topsades 6 500 personer under en mördarjakt som blev den största näst Palmeutredningen och efter 15 långa år drevs vidare av tre polismän varav två närmade sig pensioneringen.

I ett parallellt skeende använde sig amerikansk polis av DNA-spår på nya sätt. Det ena fallet rörde den gäckande seriemördaren The Grim Sleeper, vars profil saknade matchning i polisens databas tills en utredare kom på att man kunde söka efter snarlika profiler för att eventuellt hitta en nära släkting. En tidigare dömd visade sig vara son till gärningsmannen, som snart kunde gripas. Metoden döptes till familjesökning.

Det andra fallet rörde seriemördaren The Golden State Killer. Efter drygt 40 år av fruktlös jakt matchade utredarna hans DNA mot profiler som privatpersoner laddat upp på en kommersiell databas för genbaserad släktforskning, och kunde med hjälp av en släktforskare återskapa hans familjeband i flera generationer bakåt. På så vis spårades en pensionerad polisman som våren 2018 knöts till 13 mord och 62 våldtäkter, och dömdes till livstids fängelse.

Uppklaringsmetoden uppmärksammades globalt och Nationellt forensiskt centrum och Rättsmedicinalverket utredde förutsättningarna för att anamma den i Sverige. Samtidigt tog en skånsk kalla fall-utredare, på eget initiativ, hjälp av släktforskaren Peter Sjölund för att identifiera ett okänt mordoffer. Sjölund, som författat handboken Släktforska med DNA samt den prisbelönta bästsäljaren Svenskarna och deras fäder (ihop med Karin Bojs), arbetade sedan några år tillbaka heltid som föredragshållare och släktforskare på beställning. Han spårade mordoffrets rötter till en trakt i norra Kroatien och där tog det stopp.

Under processen kom Sjölund i kontakt med både RMV:s främsta rättsgenetiker och poliserna som slet med Linköpingsutredningen, och förklarade att metoden kunde vara fruktbar där. När NFC i februari 2019 beslutade om ett pilotprojekt utsågs dubbelmordet på Mohammed Ammouri och Anna-Lena Svensson till ett av två försöksfall. Det andra, jakten på den så kallade Billdalsmannen, löstes istället med familjesökning – även hans son hade gjort sig skyldig till ett brott och fanns i polisens databas – och därmed återstod bara Linköping.

Vad som sedan hände är ovanligt väldokumenterat. Tack vare Sjölunds vänskap med Karin Bojs, före detta vetenskapsredaktör på Dagens Nyheter, fick DN-reportern Anna Bodin veta vad som var på gång. Mot löftet att inte publicera förrän processen var över välkomnades hon att följa den, och resultatet blev ett antal initierade tidningsartiklar. I den kommande boken Genombrottet, som Bodin skrivit ihop med Sjölund, fördjupas skildringen av dramat, dess persongalleri och den använda tekniken.

 

Människans genom kan översättas till en kod bestående av 3,2 miljarder positioner som var och en rymmer två av kvävebaserna A, T, C och G. Dessa positioner kan i sin tur grupperas till så kallade markörer. De profiler polisen använder sig av för att matcha brottsplats-DNA mot förövare rymmer 15 sådana markörer, som valts ut för att de skiljer sig ovanligt mycket från person till person. Dessa räcker för att fastslå identitet: överensstämmer markörerna i två olika prov så kommer de från samma person.

Men släktskap handlar om genetiska likheter på väldigt många fler platser i koden, varför DNA-baserad släktforskning kräver mer och annorlunda information. Istället för 15 markörer söker de dominerande databaserna efter matchningar bland cirka 700 000 positioner.

»Ironiskt nog har en av DNA-teknikens främsta, om än något undanskymda, styrkor varit att avslöja just övertro på forensiska metoder.«

Linköpingsmördarens befintliga DNA-profil var därmed oanvändbar, och NFC fick tina upp det sparade provröret med extrakt som utvunnits från en blodfläck på hans mössa. Ur detta utvanns en utvidgad profil som rymde 150 000 positioner. Peter Sjölund laddade upp den mot en amerikansk databas och fann ett antal vaga matchningar hos ett gäng amerikaner med rötter i Tyskland. Kom mördaren därifrån? Spåret undersöktes på olika vis utan att leda någon vart.

Därmed återstod att se om det gick att utvinna bättre DNA från mordvapnet eller det blodstänkta löv som också bevarats från brottsplatsen, men icke. I Genombrottet beskrivs den blandning av flit, målfokusering och kollektivt engagemang som slutligen bar frukt: polisen som hanterat mördarens mössa den ödesdigra höstdagen hade noterat att den rymde flera blodfläckar, inte bara den man utvunnit DNA ur. Kanske gav de andra högre kvalitet? NFC återvände till mössan och samkörde extrakt från tre olika fläckar. Bingo!

Rättsmedicinalverkets genetiker Andreas Tillmar försåg Peter Sjölund med en perfekt profil och nu rasslade det till i databasen Family Tree DNA: 25 svenskar och amerikaner med släktband till mördaren, samtliga med rötter i Östergötland. Sjölunds kompetens och uppfinningsrikedom – plus svensk dokumentationsiver i form av bevarade och digitaliserade kyrkböcker och arkiv – ledde fram till slutmålet: den 9 juni 2020, nästan 16 år efter dubbelmordet, greps 37-årige Daniel Nyqvist i sin lägenhet. Han erkände, lämnade matchande DNA och dömdes till rättspsykiatrisk vård.

I den rapportering som följde betonades hur kraftfullt det nya utredningsverktyget var. Mellan 100 och 150 av landets uppemot 700 olösta mordfall antogs kunna klaras upp och i tidningar runt om i landet uttryckte lokala poliser förhoppningar om att just deras orts mest traumatiska mordgåta skulle få sin lösning.

Av den utvecklade berättelsen i Genombrottet framgår dock att den lyckade upplösningen i Linköping var beroende av en lång rad högst osäkra faktorer. Om bara en av dem saknats hade pilotprojektet fått ett helt annat slut.

Ironiskt nog har en av DNA-teknikens främsta, om än något undanskymda, styrkor varit att avslöja just övertro på forensiska metoder.

 

Eftersom människor kan ljuga och missta sig har rättsväsendet alltid efterfrågat mer solid bevisning än muntliga uppgifter och ögonvittnesmål. För polisen är fysiska spår dessutom alltsomoftast en förutsättning för att överhuvudtaget hitta en misstänkt.

Scotland Yard, världens första organiserade poliskår, i världens först industrialiserade land, använde sig redan på 1800-talet av teknik som nyttjas än i dag: matchning mellan kulor och vapen, säkrandet av avtryck från fötter och fordon, handstilsanalys samt laboratorieanalys av blodprov för att spåra gifter. En metod för att bevara och jämföra fingeravtryck infördes 1901, och under det efterföljande seklet växte listan över spår som kunde knyta en misstänkt till ett brott: krutrester, hårstrån, tygfibrer, bitmärken, blodstänksmönster …

Alla dessa metoder utvecklades för att hitta likheter som kunde bekräfta en hypotes. Därigenom fanns en inbyggd risk att de undervärderade faran för slumpmässiga samband. Eller som det vetenskapliga ordstävet lyder: korrelation innebär inte kausalitet.

Att människor som äter ett nytt piller blir av med sin huvudvärk säger ju ingenting om inte en kontrollgrupp samtidigt får sockertabletter. Blir lika många av dem symtomfria är man tillbaka på ruta ett. Sådana kontrollgrupper, statistiska jämförelser och nollhypoteser utgör grundbultar inom vetenskaplig metod.

Vad innebär det då om åklagarsidans expertvittne säger att kulan i mordoffret har matchats med den misstänktes ammunition genom blyisotopanalys? Allt eller inget. För att uttala sig om orsakssamband måste man först veta hur vanlig metallegenskapen är. Gäller den bara den aktuella ammunitionstypen eller ytterligare ett antal? Hur många finns överhuvudtaget i omlopp?

Till skillnad från andra forensiska metoder uppstod inte DNA-matchning för att fylla ett polisiärt behov. Sprungen ur grundforskning om arvsanlag och cellers uppbyggnad fick den istället sina första praktiska tillämpningar i populationsstudier och fastställandet av faderskap. När en tonåring 1986 våldtogs och mördades i engelska Leicestershire fann polisen snart en misstänkt, Richard Buckland, som erkände dådet. Eftersom man trodde att han även gjort sig skyldig till ett snarlikt brott bad man genetikprofessorn Alec Jeffreys att undersöka om sperman från fallen rymde samma DNA. Det gjorde den, emellertid överensstämde DNA:t inte med Bucklands. För att finna rätt dubbelmördare samlade polisen in salivprov från över 4 000 av traktens unga män och 1988 dömdes en annan man till livstids fängelse.

Fallet blev omskrivet över hela världen och rättsvårdande myndigheter utvecklade metoder för att samla in, analysera och bevara genetiska spår. DNA-matchning blev inom kort riktmärket för all forensisk bevisning.

– Man har haft ett vetenskapligt perspektiv från början och kunnat dra fördel av det, säger rättsgenetikern Andreas Tillmar. Det finns ett strukturerat ramverk kring DNA-bevisning, som också är enklare att kvantifiera.

En annan styrka är att den kan utesluta felaktigt misstänkta – som i Leicester – vilka polisen därmed inte behöver ödsla onödig energi på. 1989 användes DNA till att även undanröja en felaktig dom, vilket sedermera ledde till att de amerikanska juristerna Barry Scheck och Peter Neufeld grundade organisationen Innocence Project.

Ursprungligen var Scheck och Neufeld mest bekymrade över otillförlitligheten hos ögonvittnesmål och ledande polisförhör, men de insåg snart att rättsväsendets problem var större än så. En studie av 360 domar som Innocence Project undanröjt med hjälp av friande DNA-bevisning visar att 52 procent vilade mot annan forensisk bevisning som presenterats som solid och konklusiv, men uppenbarligen inte var det.

Rättsskandalerna uppmärksammades av FBI och USA:s nationella forskningsråd, vilka började utvärdera de ifrågasatta metoderna. 2002 konstaterade FBI att deras egna experter haft fel i elva procent av sina håranalyser och att hårstrån var långtifrån personspecifika. 2004 fastslog det nationella forskningsrådet att blyisotopanalys av ammunition var meningslös. 2005 framhöll en internationell kommitté under ledning av FBI att även fingeravtryck var opålitliga; eftersom brottsplatsavtrycken sällan är perfekta tolkas de av experter, och fokuserar man på matchande detaljer när man jämför avtrycken – men ignorerar avvikande – så blir det fel.

Den amerikanska kongressen bad den nationella vetenskapsakademin att se över kunskapsläget och 2009 presenterades en 350-sidig rapport. Slutsatsen löd: bortsett från DNA är de flesta jämförande forensiska metoder subjektiva och saknar grundläggande vetenskaplighet i form av kontrollstudier och statistisk analys. Trots detta uttryckte expertvittnen ofta att deras konklusioner var »hundraprocentigt säkra« eller kallade fallabilitetsrisken för »obefintlig«. Vetenskapsakademin konstaterade torrt att inte ens laboratorieexperiment har en felprocent på noll. Problemet var därför dubbelt: det var högst osäkert vad många matchningar egentligen innebar, om ens något. Och istället för att sakligt redovisa detta, hävdade många forensiker motsatsen. Läget var så bekymmersamt att akademin efterlyste en nationell kraftsamling. Mer forskning rekommenderades.

Obamas regering tillsatte en specialkommitté med ansvar för forensiska vetenskaper. När presidenten beställde en lägesrapport fick han 2016 veta att bitmärkesanalys idiotförklarats, att skoavtryck befunnits ha obefintligt bevisvärde och att matchning mellan kulor och vapen försetts med varningsstämpel. Fingeravtryck var fortfarande godtagbara, förutsatt att man för rätten redovisade att metoden inte var hundraprocentig: i vetenskapliga studier upptäcktes en felfrekvens på mellan 0,17 och 4,2 procent.

Det lysande undantaget var återigen DNA. Tekniken var objektiv och säker, och vilade på solid vetenskaplig grund. Det enda identifierade problemet var den mänskliga faktorn: slarviga poliser kunde kontaminera brottsplatsen med spår som inte hörde hemma där, ofokuserade tekniker blanda ihop provrör, oskickliga analytiker feltolka resultatet.

Föga förvånande är det även mänskliga faktorer som kommer att begränsa möjligheterna för släktforskningsbaserad DNA-matchning. Eller som NFC skriver på torr myndighetssvenska i sin utvärdering av Linköpingsfallet: »Det har med all tydlighet visat sig att DNA i tillräcklig mängd och rätt kvalitet kommer att vara en direkt avgörande förutsättning för att kunna ta fram nödvändiga DNA-dataunderlag för jämförelse i släktforskningsdatabas.«

Gällande de runt 700 kalla mordfallen: till att börja med måste gärningsmannen ha efterlämnat spår, helst i form av saliv, blod eller sperma. Dessa måste polisen dessutom ha säkrat och bevarat på rätt sätt. Rent allmänt uppstod behovet av extrem noggrannhet och konservering först i och med DNA-teknikens genombrott vid 1980-talets slut, och därefter tog det tid innan vanorna ändrats ute i landets polisdistrikt. I det fall Filter skrev om i fjol, mordet på Malin Olsson på Östra kyrkogården i Göteborg 1994, klampade exempelvis både poliser, sjukvårdare och tekniker runt på brottsplatsen utan tossor och skyddsdräkt. När NFC nu omanalyserat brottsoffrets persedlar har man funnit DNA från alla möjliga personer.

Andra fall har blivit kalla för att man inledningsvis missat att de ens är fall. Personer som bedömts ha dött av naturliga orsaker har vid obduktionen visat sig vara mördade, och först då har en brottsplatsundersökning genomförts. Ofta har släktingar och vänner hunnit städa och röja under mellanperioden och möjligheten att säkra spår har därmed försvunnit.

Även när man agerat helt rätt, som i Linköping, kan alltså tre enligt konstens alla regler bevarade spår – mordvapnet, ett blodbestänkt löv och mördarens mössa – visa sig vara otillräckliga. Det krävdes också en uppmärksam polisinspektörs noteringar samt lika delar forensisk envishet och kreativitet.

 »Tittar man på fel kromosom kan det handla om människor som är släkt för 5 000 år sen, att de matchar säger ingenting.«

För de fall som passerar detta nålsöga väntar nästa hinder: gärningsmannen måste ha stamfränder som släktforskat med DNA. Att svenskar är ovanligt intresserade av sysslan är ett plus, å andra sidan behöver inte mördaren vara svensk för att brottsoffret är det – och än så länge är DNA-baserad släktforskning vanligast i världens rikare länder. Oavsett vilket måste dessa mördarsläktingar dessutom ha kryssat i databasföretagets ruta som visar att de godkänner att deras profil används av polisen. I dagsläget har ungefär en tredjedel av de svenska användarna gjort så, siffran är lägre på andra håll. Tyskarna har exempelvis en mycket petigare inställning till personlig integritet, av historiska skäl, vilka också gör dem mindre intresserade av släktforskning i stort.

Om matchningar uppstår trots detta väntar ännu ett hinder:

– Gärningsmannen måste också ha sina rötter där det går att släktforska, säger Peter Sjölund. Det måste finnas en folkbokföring, bevarade kyrkböcker … och det gör det verkligen inte överallt. I Afrika och Asien, till exempel, är det i princip kört. Något förenklat har man bäst förutsättningar om gärningsmannen kommer från norra Europa, västra Europa eller USA.

Men det räcker inte. Sjölund:

– Sedan gäller det att ha lite tur också, så att matchningen är hyfsat nära. Ligger den för långt tillbaka i tiden får man tusentals personer att välja bland. Jag hittade två systrar i slutet av 1700-talet som Linköpingsmördaren var släkt med. Det gav 5 000 möjliga personer. Det är klart vi kunde ha löst det genom att gå igenom dem, men det hade varit en enorm uppgift. Jag är rätt nöjd med lösningen jag kom på.

I Genombrottet beskrivs hur Sjölund, utifrån vetskapen att gärningsmannens rötter fanns i Östergötland, kom på att detsamma borde gälla för många anställda i polishuset. En rundfrågning ledde till 15 nya DNA-profiler som laddades upp hos Family Tree DNA.

– Bland dem fann vi en mer nutida träff som var så nära att jag hittade ett brödrapar och var 100 procent säker: en av de här två är det.

Den 12 maj meddelade Integritetsskyddsmyndigheten att metoden som löste Linköpingsmorden är lagstridig, varför antingen metod eller lagar måste ändras om den ska ha någon framtid. Därefter återstår det att se om polisen utbildar egna släktforskare eller anlitar extern expertis. Om det blir det sistnämnda har Sjölund satt ihop en grupp med sex släktforskare som kan samarbeta med honom.

– Får jag möjligheten jobbar jag gärna halvtid med att hjälpa polisen, säger Sjölund. Hursomhelst räcker det inte att kunna släktforska, man måste också förstå hur DNA ärvs. Man får en lista som baseras på likheter i DNA, men för att begripa på vilket sätt folk är släkt måste man kliva in bakom listan och titta på kromosompar. Tittar man på fel kromosom kan det handla om människor som är släkt för 5 000 år sen, att de matchar säger ingenting. Ett sådant misstag gjorde de under jakten på Golden State Killer. Då åkte man till ett ålderdomshem i Kalifornien och topsade en helt oskyldig 80-åring.

Även Linköpingsutredarna var som sagt fel ute när de ett tag letade efter gärningsmannen i Tyskland. Peter Sjölund visste att det första DNA-underlaget egentligen var för dåligt och att det hela var en chansning, men när den enorma förundersökningen visade sig rymma några tyskar tolkades denna slumpmässiga korrelation som eventuell kausalitet. Det är lätt att se mindre rutinerade och kompetenta poliser gå in i så kallad konfirmeringsbias i det läget, och utsiktslöst harva vidare med tyskarna. Eller som NFC skriver i sin utvärdering: »Det föreligger alltså en viss risk att brottsutredning kan ledas in på fel spår av dessa sökningar och att tid och resurs läggs på utredande arbete men i fel riktning.«

– Det var synd att lägga tid på det stickspåret, men det var jättebra för projektet, säger Sjölund. Det lärde oss att inte använda för dåligt DNA.

»Man tänker bara på kalla fall, vilket jag tycker är synd, för metoden kan lika gärna användas i aktiva fall.«

Peter Sjölund går inte sysslolös i väntan på att metoden ska stadfästas. Uppmärksamheten i höstas gjorde att han bjöds in till Carina Bergfeldts show i SVT där han utöver att beskriva lösningen på dubbelmordet berättade om DNA-släktforskning i stort.

– Veckan efter fick jag 170 förfrågningar från folk som ville hitta sin pappa, säger Sjölund. Tillsammans med det team jag skapat hittar jag väl 4–5 i veckan. Det kan vara väldigt känslosamt. En man hade letat efter sin pappa i 85 år och aldrig haft några syskon. Så upptäckte jag vem som varit hans pappa, och han fick några halvsyskon.

Han har också hunnit fundera en del på teknikens vidare möjligheter för rättsväsendet.

– Man tänker bara på kalla fall, vilket jag tycker är synd, för metoden kan lika gärna användas i aktiva fall. Det finns många serievåldtäktsmän i norra Europa. Jag bodde i Umeå när Hagamannen härjade i åtta långa år. Man topsade hundratals utan att komma någon vart. Min fru slutade cykla. Med den här metoden, med tanke på vem han var, hade man tagit honom på fyra–fem veckor.

Ett annat användningsområde vore kriminologisk forskning. Under sitt detektivarbete bland kyrkböcker och arkiv stötte Peter Sjölund på en släkting till Linköpingsmördaren som i början av 1900-talet led av liknande vanföreställningar, attackerade främmande människor och stuvades undan på institution.

– Det händer ibland när man släktforskar att man får ståpäls på armarna, och det hände när jag öppnade den här akten från Vadstena hospital. Neuropsykiatriska sjukdomar är ju delvis ärftliga. Att släktforska bland grova våldsbrottslingar vore ett otroligt intressant projekt som någon borde ta tag i.

Samtidigt ligger hans huvudfokus på de kalla fallen, den dagen myndigheterna väl sätter ner foten. Inte minst för de anhörigas skull.

– Alla går omkring och frågar sig vem som har gjort det och varför. Man vill ha svar. I Linköping var svaret extremt krävande, för där fanns ju ingen anledning: han bara dödade dem. Men man vill ändå veta. Kanske går det att ta sig an 50 kalla fall, det är ju så många förutsättningar som måste stämma. Kanske kan vi i slutändan lösa fem av dem. Är det så är det i vart fall fem grupper av anhöriga som får sitt svar, och förhoppningsvis fem levande gärningsmän som får sitt straff. Det är väl gott så?