Det felfria landet

När Irland drabbades av århundradets barnhems­skandal valde landet en helt annan väg än den Sverige valde i samma situation. ­Filter förklarar varför de vanvårdade svenska barnhemsbarnen – trots en statlig utredning, en storslagen ceremoni i Stockholms s­tadshus och löften om ekonomisk kompensation – k­änner sig dubbelt svikna av samhället.

Människans minne är en komplicerad mekanism. Vissa händelser är omöjliga att komma ihåg, hur gärna vi än skulle vilja. Andra är omöjliga att glömma.

Minnet är lätt att manipulera. Det vi har fått berättat om vår barndom kan bli till levande scener, trots att vi omöjligt kan komma ihåg den där julaftonen när vi var ett år gamla och tomten bröt benet på ett isigt trappsteg. Barndomsminnen är därför aldrig en objektiv beskrivning av verkligheten, utan våra egna bilder av olika situationer, dessutom förstärkta eller försvagade av sådant vi senare upplevt eller fått återgivet för oss.

Minnet är också kopplat till språkutvecklingen. Orden är det verktyg som hjälper hjärnan att sortera och spara hågkomster. Från de tidiga år då vi människor helt saknar eller bara har ett rudimentärt utvecklat språk, saknar de flesta därför minnen. Av samma anledning är det svårt för den som – även senare i livet – utsätts för något som de saknar ord för, att i efterhand återskapa upplevelsen.

Annons

Därför kan minnen vara en vansklig källa när man ska beskriva historien. Men ofta är de det enda alternativet.

Claes Westergren minns bara fragment av sina första levnadsår, som hur han brukade klättra upp i föräldrarnas säng för att leka. Det var det bästa han visste.

Han minns även sista gången han såg sin mamma. De bar ut henne på en bår. Hon skulle opereras för struma och orkade knappt lyfta handen åt Claes som ivrigt vinkade från ett fönster i pojkrummet. Mamman dog när Claes var fem år gammal.

Den äldsta systern stannade hemma och tog hand om de yngre syskonen i två år. Hon och pappan bråkade ofta, Claes tyckte inte om henne. Hon sade att deras pappa drack, att han inte kunde ta hand om Claes och hans fyra år äldre syster. Pappan satt förvisso ofta med ett glas whisky framför sig på bordet, men han var aldrig stygg.

Claes minns inte den 7 december 1954 då han, nio år gammal, fördes till Vidkärrs barnhem i Göteborg. Han vet inte varför det hände, men tror att det handlade om att pappan, som led av diabetes och kärlkramp, till slut inte klarade mer.

Det som hände under resten av hans barndom skulle han helst av allt vilja slippa minnas.

Istället minns han den tiden alltför väl.

 

Den smaklösa havregrynsgröten växte i Claes mun. Han spottade ut gröt i en servett som han höll hårt i handen, kanske kunde han gömma undan den utan att det märktes? Då hörde han klackar som snabbt närmade sig.

En av fröknarna som alltid patrullerade runt matsalen gick mot en pojke som satt vid samma bord. Plötsligt var en annan fröken också där. Hon tryckte bak pojkens huvud och bände upp hans mun samtidigt som den första fröken tvingade in sked efter sked med gröt. Pojken grät och fäktade vilt med armarna alltmedan gröt och spya rann ur hans mungipor och landade i tallriken. F­röknarna fortsatte trycka in sked efter sked med gröt, spya och vatten tills pojkens tallrik var helt ren­skrapad. De andra barnen åt vidare under tystnad.

När den gråtande pojken sedan släpades genom rummet för att föras till »isoleringen« passade Claes på att trycka in det sista av den egna gröten i munnen, och gick utan att svälja in på toaletten. Väl där landade gröten klumpvis likt segt klister i toalettstolen. Han spolade, rättade till kläderna och gick ut till de andra barnen.

Hans nya hem hade plats för 200 barn i sju olika paviljonger. Husen var döpta efter olika fåglar. Han bodde på Tjädern, hans äldre syster, som han knappt såg till längre, bodde på Tranan. Det fanns även en tvättpaviljong, en köks­paviljong och en sjukpaviljong, där isoleringen låg. Anläggningen omgärdades av ett staket krönt av taggtråd. När Claes frågade varför svarade en fröken att staketet var till för att skydda barnen.

Varje bostadspaviljong var byggd i två våningar och rymde en matsal, ett allrum och fyra stora sovsalar där våningssängar av järn stod uppradade på raka led. Väggarna var vita och kala och fönster­brädorna saknade blommor. Vid varje barns säng fanns en byrå för personliga tillhörigheter, men det var knappt någon som använde dem. Fick man en julklapp var den borta nästa dag. Likaså de begagnade serietidningar man kunde köpa av tobakshandlaren som kom en gång i veckan.

Claes tröstade sig med att han inte skulle vara där så länge: pappan, som kom på besök flera gånger i veckan, sade alltid att han skulle ta med honom hem igen. Men veckorna blev till månader. Hans pappa kom på allt glesare besök. Fröknarna slutade säga att han snart skulle få åka hem. Istället fick han veta att hans pappa hade hamnat på sjukhus.

Han saknade sin stora tjocka pappa, sina leksaker och sitt rum. Han saknade till och med sina egna kläder: på Vidkärr fråntogs alla barn sina kläder vid ankomsten, för att istället tilldelas barnhemmets omoderna. När andra barn hade snörskor bar Vidkärrsbarnen knäppkängor och tröjor med trycket »Tillhör Vidkärrs Barnhem«.

Annons

Varje morgon gick barnen i samlad trupp till den närbelägna Torpaskolan. Några av dem vände ut och in på sina tröjor för att dölja trycket, en lönlös handling eftersom de ändå avslöjades av led­sagaren som varje dag tog dem till och från skolan.

Barnen från Vidkärr fick inte äta med de andra skolbarnen, utan en timme senare. Under rasterna förföljdes Claes av plågoandar som kom fram och drog i hans tröja: »Tillhör du Vidkärrs barnhem du?« Claes lärde sig snabbt att det var bättre att slå först och fråga sedan. Att alltid gå hungrig och vara rädd för att få stryk, att aldrig få en kram eller ett snällt ord hade gjort honom hård. Under ytan var han bara fruktansvärt ledsen, förvirrad och rädd.

På kvällarna låste fröknarna dörren till sovsalen klockan tio. Sedan började snyftningarna. Claes låg i överslafen i ett rum med tio våningssängar av järn. Han hade aldrig hört så många barn gråta samtidigt. Pojken under honom var sängvätare och kissade på sig varje natt. Varje morgon fick han ställa sig med händerna mot sängen, dra ner byxorna och ta emot rapp efter rapp från föreståndarinnans ridpiska.

När yngre barn blev attackerade försökte Claes försvara dem, och en gång slog han en stol i ryggen på föreståndarinnan. Efter det tvångsmedicinerades han med lugnande medel och blev flera gånger i veckan inlåst och lämnad i mörkret i »skoskrubben« eller, ännu värre, satt på i­soleringen.

Claes var i skolan när han en dag blev uppsökt av Vidkärrs föreståndarinna. Hon fångade hans blick och sade kort: »Du får följa med här, Claes, din pappa har gått och dött.« När han som i en dröm reste sig och följde efter kände han klasskamraternas blickar i ryggen. Han visste att han skulle bli ännu mera retad nu.

Han och föreståndarinnan gick sida vid sida till Vidkärr. Hon sade inte ett ord, höll inte hans hand. Han grät inte. Han skulle fylla tio år och var helt ensam.

Claes Westergren

Ålder: 67 år
Bor: Göteborg
Placerad: Av Göteborgs kommun på ett barnhem, ett pojkhem och två fosterhem samt som sommarbarn i några familjer.

En dag anlände en ny pojke till Claes avdelning. Han grät och ropade efter sina föräldrar natten igenom, och följande dag var han lika otröstlig.

Nästa natt, när mörkret sänkt sig över sovsalen, klättrade Claes ner från sin säng och smög bort till pojken. Han berättade att han hette Sture, att han var sju år gammal och att hans föräldrar var alkoholister. Det lilla rödgråtna ansiktet lyste ändå upp när han pratade om föräldrarna. Barnavårdsnämnden hade bestämt att Sture inte kunde bo hos dem. Det var obegripligt för Sture, som berättade att de aldrig hade varit stygga mot honom.

Hela natten satt Claes och viskade med Sture i mörkret. Äntligen hade han funnit någon att anförtro sig åt. Han bestämde sig för att hjälpa Sture att komma hem till sina föräldrar.

Claes sparade en del av de sju kronor och femtio öre som hans överförmyndare försåg honom med som veckopeng, så att Sture skulle ha råd med spårvagnskuponger. En dag smög de bort till staketet, där Claes lyfte undan en granruska som dolde ett hål som han hade bänt upp. Han visade Sture vägen till spårvagnshållplatsen och önskade honom lycka till.

Två veckor senare var Sture tillbaka på Vidkärr. Då bestämde de sig för att Sture skulle rymma till sin storebror istället, och upprepade samma procedur. En vecka senare stod Claes på gården utanför paviljongen när han ett välbekant skrik ekade mellan husen. De hade hittat Sture, som förtvivlat försökte slingra sig ur fröknarnas grepp när de släpade honom mot isoleringen. Claes smög efter för att se i vilket rum de låste in honom.

På isoleringen satt man helt ensam utan ens en radio som sällskap, och där kunde man bli sittande i allt från en dag till en vecka. Så ledsen som Sture var behövde han nog något att sysselsätta sig med, tänkte Claes, och samlade ihop godis och serietidningar.

Annons

I skydd av mörkret smög han den kvällen bort till sjukpaviljongen. Det lyste från Stures rum på andra våningen. Claes stoppade tidningarna och godiset innanför tröjan och klättrade upp på en brandstege tills han kunde kika in genom det gallerförsedda fönstret. Sture hängde från den andra våningen i järnsängen. Livlös. Claes blev så chockad att han nästan föll till marken. Han hann tillbaka till sin paviljong precis innan dörrarna låstes, och berättade inte för någon vad han sett.

Den natten grät han över Sture. Hans enda vän var borta. När han några dagar senare frågade fröknarna var Sture var fick han olika svar. En sade att Sture var så bråkig att de fick skicka hem honom, en annan att han blivit så sjuk att han inte kunde vara kvar.

Först flera månader senare kom Stures föräldrar för att hämta hans saker. De sade till Claes att han i alla fall fick en fin begravning.

 

Varje söndag mellan klockan 12 och 14 var det uppställning på gården – alla pojkarna på rad, med tandkort och hälsodeklaration i händerna. »Uppför er nu väl så kanske ni får följa med dem«, sade fröknarna uppfordrande.

Alla ville där­ifrån. Alla hoppades få komma till ett bra hem. Alla ville ha en mamma och en pappa.

Men de som sökte efter ett barn att fostra och älska som sitt eget kom inte till de här uppställningarna, de kom på enskilda besök, under vardagarna. Från pojkar som varit med längre hade Claes fått veta att söndagstillställningarna istället lockade dem som var ute efter gratis arbetskraft. Efter sommaren, när pojkarna inte behövdes på böndernas åkrar längre, brukade de komma tillbaka till barnhemmet.

Okända män och kvinnor gick sakta från den ena pojken till den andra medan de viskade till varandra: »Vem ska vi ta, ska vi ta honom? Nej, han har så klena armar.« De nöp och klämde på pojkarna som försökte le ikapp med solen. Claes tyckte att man snabbt kunde se vilka som var onda. När de närmade sig ställde han sig med armarna i kors över bröstet, grimaserade och räckte ut tungan.

Den 14 juni 1955 inackorderades han hos ett äldre lantbrukarpar i Halland. Deras gård låg en kilometer från närmaste samhälle och boningshuset åtskildes från ladugården av E6:an som skar rakt genom ägorna. Claes, som alltid älskat djur, hjälpte så gärna till på gården att han inte ens märkte när uppgifterna blev fler och fler. Allt oftare tvingades han ta ledigt från skolan för att hjälpa till med skörden eller djuren i ladugården.

En dag frågade fosterföräldrarna om inte Claes kunde tillbringa natten i ladugården – en av suggorna skulle föda, och de ville att Claes skulle se till så att födseln gick bra. Han sov intill suggan hela natten, och dagen därpå sade de att han hade skött sig så bra att han lika väl kunde fortsätta att bo bland djuren.

Ladugården var inte isolerad och han frös ständigt. Han gick upp klockan fem varje morgon för att förbereda mjölkningen. Därefter matade han djuren och mockade ut skiten från ladugården. Vid halv sju kom fosterfadern ner för att mjölka, och då fick Claes gå till skolan, där han åt dagens enda mål mat. På gården fick han mest äta av kornas kraftfoder eller hämta råa ägg i höns­huset. Mjölk tog han i mjölkrummet, där han också tvättade sig och sina kläder. Tandborsten stod i ett glas på vasken, som hade en liten varmvatten­beredare kopplad till sig, och när varken häst­filten eller värmen från tjuren Hero eller ardennerhästen Pärlan räckte till, satte han sig där för att värma sig under det strilande varmvattnet.

Claes började på allvar tro att allt ont som hände honom, skedde för att han förtjänade det. Men han kunde inte förstå vad han hade gjort. Hans enda vänner var Hero och Pärlan, på vars rygg han ofta låg och pratade om sina föräldrar. När han lade örat mot den varma kroppen kunde han höra hästens lugnande hjärtslag.

En söndag kom fostermamman ut till honom i ladugården. Precis som varje söndag under vinterhalvåret var fosterpappan iväg på lantmanna­möte och väntades inte tillbaka förrän sent på kvällen. Hon undrade om inte Claes ville komma in och värma sig i huset, och få lite varm mat.

Väl där lockade hon in honom till sovrummet och låste dörren. Han beordrades att klä av sig och lägga sig på rygg. Hon tog av sig sina kläder och från sängen såg Claes hennes stora kropp närma sig. Hon hukade sig över Claes ansikte och sade åt honom att slicka henne mellan benen. Hon luktade illa och Claes trodde att han skulle kvävas under hennes tyngd. När hon slutligen låste upp dörren och släppte ut honom var det med hotet att hon skulle skada djuren om han någonsin berättade för någon.

Nästa gång vägrade han. Han lämnades ensam och inlåst i sovrummet tills fosterpappan kom hem på kvällen, och då fostermamman låste upp dörren och Claes precis trodde att faran var över sade hon: »Se vad för sattyg Claes ställt till med i ladugården.« Claes togs med ner till ladugården, där en griskulting hängde blodig och sprattlande på väggen – upphängd på ett järnrör som var kört rakt genom ett öra. Fosterpappan tog ner en högaffel som han använde till att först slå ihjäl kultingen, och sedan slå Claes så att hans kropp ömmade i flera dagar efteråt.

Efter det vågade Claes inte säga nej. Ett halvår senare orkade han inte längre. En morgon när foster­fadern som vanligt gjorde sig i ordning för att åka på lantmannamötet smet han ut till cykeln, och endast iförd en tunn tröja, ett par byxor och träskor med sockor i trampade han norrut. Det var tidig vår och så kallt att tårarna frös till is på hans kinder.

Han vände sig inte om en enda gång och cyklade snabbare och snabbare, hela vägen till Vidkärrs barnhem.

»När han efter att ha läst läxorna en längre stund sade att han inte orkade läsa mer, fick han höra att han var en lat idiot.«

Fröknarna på Vidkärr lyfte av den stelfrusne Claes från cykeln och såg till att han fick en dusch. Han försökte gråtande berätta för föreståndarinnan vad han varit med om. Det var meningslöst. Han hittade på, sade de. Han hade livlig fantasi och var alldeles för bråkig, det var klart att fosterföräldrarna inte orkade med honom och på Vidkärrs barnhem kunde han hur som helst inte stanna.

Han placerades på Alpklyftans pojkhem på Hisingen. Där hamnade de bråkigaste barnen, och där rådde konstant krig mellan »tattarna« och svenskarna. På Alpklyftan visste man aldrig när nästa slag skulle komma, och personalen struntade i pojkarnas slagsmål så länge de höll bråken mellan sig själva. Claes var ständigt rädd.

Han blev dock inte kvar länge på Alpklyftan utan flyttades snart till sitt andra fosterhem. Den här gången hos ett medelålders par i Göteborg, som uttryckligen hade bett socialen om »ett spätt barn, ej under två år«. Istället fick de Claes. En praktiskt lagd och alldeles för livlig elvaåring, som hade svårt att koncentrera sig.

Deras hem var trångt och välstädat och Claes vågade knappast röra sig i enrumslägenheten. Allt hade sin plats: osten skulle stå på tredje hyllan i kylskåpet och smöret på andra hyllan till vänster. Ställde han något fel smällde fosterpappan, som var gammal boxare, till honom så att han åkte in i väggen.

Fosterfamiljen flyttade till Torslanda en bit utanför Göteborg. Claes tyckte att fosterföräldrarna ägnade katten mer uppmärksamhet än de ägnade honom och kände sig totalt värdelös. De hade planer för honom, han skulle bli något stort. Allra helst ingenjör. När han efter att ha läst läxorna en längre stund sade att han inte orkade läsa mer, fick han höra att han var en lat idiot. Dessutom att han kostade för mycket. Barnavårdsnämnden höjde fosterföräldrarnas ersättning, men deras klagan fortsatte ändå.

Claes enda ljusglimt var Ludwig, fostermammans pappa. Ludwig var en stark, väderbiten gammal fiskare med vitt skägg och ljusa, vänliga ögon. Han bodde i närheten och Claes tillbringade all tid han kunde hos honom. De åkte ut och f­iskade makrill och ål och lade ut hummertinor. En vinter byggde de en båt tillsammans i Ludwigs båtskjul. Ludwig sade ofta att Claes hade bra hantverkarhänder. Ludwig ville adoptera Claes, men fick inte eftersom han var för gammal.

Vid varje tillsynsbesök anmärkte fosterföräldrarna på att Claes inte gjorde tillräckligt bra ifrån sig i skolan och när Claes hade bott hos dem i tre år bestämde de sig för att de inte ville ha kvar honom. Han blev inte den son de hade tänkt sig.

 

Claes återvände till Alpklyftan, och när det blev för mycket bråk där flyttades han över till Ramsäter pojkhem. Där var det lika illa och snart var han tillbaka på Alpklyftan. Åren gick, som i ett mörkt töcken. Claes rymde allt oftare med hjälp av brandstegen, för att bara dra omkring i Göteborgs centrum.

Eftersom han var intresserad av bilar och mopeder drogs han ofta till Kungstorget, som då kallades för raggartorget. Raggarna var kriminellt slödder i folks ögon, men när Claes kom till torget var det alltid någon som frågade om han ätit något. Sedan skramlade de snabbt ihop så att han kunde köpa sig en korv på Kungsgrillen. De äldre tjejerna tog sig an Claes som en maskot och stickade varma koftor och strumpor åt honom. Alla såg efter varandra och där fanns alltid någon som han kunde sova över hos. Han kunde vara borta i veckor utan att någon från Alpklyftan gjorde något.

Tillsammans med raggarna ordnade Claes karavaner genom staden, moonade för tanter och varje jul körde de förståndshandikappade till julottan. För första gången sedan han lämnade sitt föräldrahem kände han att han var en del av en gemenskap, han hade någonstans där han hörde hemma.

Av raggarna lärde han sig att mecka med bilar och de ordnade ett svartjobb åt honom på en mekanisk verkstad. För pengarna han tjänade köpte Claes sin första bil, en Chevrolet Bel Air av 1956 års modell. Där i bilen, bland cigarettfimpar och tomma ölburkar, bodde han ända fram till en kväll då han träffade socialassistenten Jan Cederlöv på torget. Denne sade att han sett att Claes nästan alltid var där, och frågade hur Claes hade det. Det var en fråga som ingen annan person från socialtjänsten hade ställt till Claes.

Jan satt en hel natt i Claes bil och lyssnade på hans livshistoria. Några veckor senare hade Jan fixat en bostad och en riktig anställning på Hassel­blads kamerafabrik. Strax därefter fyllde Claes Westergren 18 år.

Nu var det upp honom själv att klara sig bäst han kunde.

De nio åren i samhällets vård låg bakom honom. Nu var de bara en samling minnen.

Rosy Bofeldt

Ålder: 58 år
Bor: Göteborg
Placerad: Av Karlstad kommun på ett barnhem och tio olika fosterhem och sommarhem.

»Jag var åtta år när jag separerades från mina syskon, jag placerades på barnhem och mina yngre syskon skickades till olika foster­familjer. Det var hemskt och jag tappade helt kontakten med dem. Trots att pappa drack och dömdes för otukt flyttades jag tillbaka hem mellan de olika placeringarna. Ingen av fosterfamiljerna ville ha mig. Jag blev slagen och fick ständigt höra hur värdelös jag var. En vinter när jag var 15 hittade grannarna mig jämrande i en snödriva. Polisen trodde jag hade fått en stekpanna i huvudet. Jag liftade hem till Karlstad från Skåne. Socialen gav mig en lägenhet och jag började på yrkesskola. Det var fantastiskt att ha ett eget ställe där ingen kunde slå mig. Jag tycker ersättningen är för liten för allt lidande jag utstått och jag vet inte om jag skulle orka gå på en muntlig förhandling rent fysiskt, eftersom jag sedan några år tillbaka lider av lungcancer. Barndomen har gjort det svårt för mig att lita på folk och det var först för elva år sedan, när jag träffade min man, som jag vågade öppna mig för någon för första gången.«

Historier som Claes Westergrens dök upp då och då genom åren, i böcker, radioprogram och tidningsartiklar. Men hur förskräckliga de än var, med vanvård, misshandel och sexuella övergrepp, sågs de som enstaka fall. Inga system är perfekta. Olycksfall kan hända på varje arbetsplats.

I början av 2000-talet uppmärksammade svenska medier en rad internationella skandaler kopplade till barn som omhändertagits av samhället. I Norge gällde det framförallt behandlingen av »tyskebarnen«, i Australien de aboriginska barn som placerats på barnhem eller i fosterhem, i Storbritannien barnhemsbarn som utsatts för pedofiler. I samtliga fall restes frågan om samhällets ansvar – både för den ­uttalade politik som lett till att vissa barn hade skilts från sina föräldrar, och för vad som tycktes vara en systematiskt bristande kontroll av vården av samhällets allra svagaste. Krav restes på såväl offentliga utredningar som ekonomisk kompensation till de utsatta, även då övergreppen skett långt tillbaka i tiden.

2004 gjorde radioproducenten Ylva Mårtens en serie program om svenskar som vanvårdats under den sociala ingenjörskonstens guldålder. Där berättade bland annat Kent Sändh om sina upplevelser på Vidkärr, som till dess mest hade varit känt för att det fram till stängningen 1976 var landets största. Efter sändningen blev han uppringd av hundratals personer från alla hörn av landet, som berättade om liknande upplevelser. Han grundade föreningen Samhällets styvbarn, för att samla dem som utsatts för vanvård som barn och propagera för upprättelse och en ursäkt från samhället.

Under 2005 gjorde journalisten Thomas Kanger dokumentärfilmen Stulen barndom för SVT:s Dokument inifrån. För honom vittnade ett fyrtiotal män om slag, bestraffningar och sexuella övergrepp på Vidkärr och på barnhemmet Skärsbo utanför Alingsås. Kent Sändh tillhörde de intervjuade och under arbetet med dokumentären tog han sitt liv.

Innan filmen sändes visades den för den social­demokratiske folkhälsoministern Morgan Johansson, som blev starkt berörd.

  – Jag sade att det var för stort för att bara låta det vara, säger Morgan Johansson. Här fanns säkert tiotusentals, hundratusentals fall som måste gås igenom. Det ska inte bara glömmas bort i svensk historia. Jag förstod att frågan skulle bli stor, men att vi inte skulle hinna göra något innan programmet sändes.

På filmen hördes Morgan Johansson säga att »den svenska staten givetvis är skyldig till detta«. Han fortsatte med att staten måste ge de drabbade en »förbehållslös ursäkt« och att »frågan om ersättning naturligtvis också blir aktuell, men först måste det klargöras vad som faktiskt hände«.

Stulen barndom väckte enorm uppmärksamhet – här fanns ännu en bit obearbetad svensk 1900-talshistoria, som gick att jämföra med tvångs­steriliseringarna. Andra medier drog fram nya vittnesmål om vanvård och tidningarnas debatt- och ledar­sidor fylldes av kommentarer.

Knappt två veckor efter att dokumentären sändes meddelade Morgan Johansson att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att utreda omfattningen av missförhållanden på institutioner som drivits av den sociala barnavården mellan 1950 och 1980.

– Att starta en utredning var en svår över­vägning att göra, säger Morgan Johansson. Vad är risken med att dra upp gamla minnen igen? Som i sin tur gör att människor mår psykiskt dåligt. Risken är ju att de tar livet av sig. Men vi beslutade att det var bättre att försöka göra någonting än att sopa saker under mattan.

I mars 2006 presenterade Socialstyrelsen sin rapport. Den innehöll förslaget att regeringen skulle tillsätta en oberoende kommitté som skulle granska vad som hänt.

Den dåvarande ordföranden för Samhällets styvbarn, Birger Hjelm, sade till TT att han var nöjd med att frågan äntligen togs på allvar. »Men det står ingenting i utredningen om ansvar, upprättelse, ursäkt eller ekonomisk kompensation. Det är en brist som regeringen måste ta på stort allvar.«

 

Under sommaren formulerade regeringen kommitténs direktiv. Där stod att utredarna skulle bjuda in kvinnor och män som varit placerade i familje­hem eller institutioner till intervjuer, som kunde kompletteras med studier av arkivmaterial. Utredningen skulle inte resultera i några förslag om ekonomisk ersättning eller upprättelse, istället var tanken att den kommande rapporten i sig skulle kunna leda till upprättelse för de drabbade. Planen var över huvud taget inte att granska vad som lett till detta haveri i svensk socialvård – om det skett på grund av resursbrist, dålig lagstiftning eller en allmänt släpphänt inställning gentemot de utsatta barnen – och vem som i så fall bar skulden. I de enskilda fallen skulle ansvarsfrågor uttryckligen inte heller utredas.

Till särskild utredare utsågs Göran Johansson, som gjort den första rapporten åt Socialstyrelsen och som tidigare varit byråchef där. Tillsammans med en arkivarie, en psykiatriker, en barnläkare samt en professor och en docent i socialt arbete skulle han utforma utredningen. Under första året anställdes tre personer för att bland annat genomföra intervjuerna och sprida information om hur man anmälde sig till utredningen.

Bara några månader senare fick Sverige en ny regering och Morgan Johansson lämnade över ansvaret till kristdemokraternas Maria Larsson.

När ingen från den nya regeringen uttalade sig om utredningens hamnade den i ett politiskt vakuum. Morgan Johansson hade i alla fall antytt att utredningen kunde leda till något mer, när den väl var klar. Nu växte istället en osäkerhet kring vilket syfte intervjuerna egentligen kunde fylla.

Eftersom utredarna inte ens skulle kontrollera vad som var sant, kunde de bara dokumentera vad personerna berättade. Vilket i sig var problematiskt eftersom det handlade om subjektiva minnen.

Hur skulle man kunna lita på att det hela utmynnade i någonting mer än ett dokument över ett antal personers upplevelser av en förstörd uppväxt?

Claes Westergren var en av de första som intervjuades av Vanvårdsutredningen.

Intervjun hölls på ett fint hotell i Göteborg. Claes var nervös, men kände att det var viktigt att för första gången berätta precis hur det var. Hans dåvarande flickvän var med som stöd. De satt bredvid varandra vid ett bord uppdukat med levande ljus och fikabröd. På andra sidan satt två personer från intervjuteamet.

Claes fick uppge sina personuppgifter och berätta var han varit placerad och hur länge. En av intervjuarna ritade upp en tidslinje på en vit tavla, för att Claes skulle få lättare att minnas. Claes berättade om Vidkärr, om kärlekslösheten och om Sture. Han beskrev hur han fick slita i ladugården, bo med djuren och aldrig äta sig mätt. När han talade om tiden i Halland var det som om intervjuarna märkte att det låg någonting dolt under ytan, och de ställde alltmer detaljerade frågor. Till slut berättade Claes att han utsatts för sexuella övergrepp. De ville veta mer. När Claes berättade vad fostermamman gjort frågade de hur det kändes. När han sade att det var äckligt frågade de på vilket sätt. För varje sak Claes berättade mindes han två andra, och till slut bröt han ihop. Intervjun fick återupptas nästföljande dag. Och sedan nästa.

I efterhand var han trots allt glad för att de hjälpt honom att berätta om det absolut värsta han varit med om. Han hade aldrig klarat av att berätta det på egen hand.

För utredarna stod det snart klart att skandalen var betydligt större än någon kunnat ana.

Hundratals anmälningar till intervjuer strömmade in. Och de som kom berättade hårresande historier. Barn hade växt upp under tortyrliknande förhållanden, blivit inlåsta, misshandlade, hånade, våldtagna och förnedrade. Intervjupersoner kräktes, det hände till och med att utredarna fick tillkalla ambulans.

Efter knappt ett år lämnades en första rapport till regeringen. Då var bara 60 intervjuer genomförda, och hundratals väntade på att få berätta sin historia. Det fanns ingen chans att utredningen skulle bli klar till juni 2008 som först var tanken.

Pernilla Forssell

Ålder: 38 år
Bor: Uppsala
Placeringar: Sattes av U­ppsala kommun i två fosterhem, ett barnhem och som sommarbarn hos några familjer.

»Från att jag var tre år gammal var jag på barnhem i perioder på grund av mina biologiska föräldrars missbruk. När jag var sex år blev jag fosterhemsplacerad. Min fostermamma slog mig ofta och låste in mig. Hennes bror utsatte mig för övergrepp. När jag var tretton år berättade jag för socialen att han var på mig. De sade bara att det inte fick hända.

Ett år senare anmälde jag min fostermamma för misshandel och hon dömdes. Äntligen trodde någon på mig.

Jag fick byta familj och stad. De slog mig inte, men jag fick inte heller någon hjälp. När jag började gymnasiet flyttade jag till en egen lägenhet och fick försörja mig själv.

Som vuxen har jag ofta känt mig ensam och har fysiska men från barndomen. Jag är jättetacksam för ceremonin och att regeringen bett om ursäkt. Även om jag placerades före 1980, så utsattes jag för den allvarligaste vanvården efter det, så jag vet inte om jag kommer få någon ersättning, men jag ska i alla fall söka. Får jag ett avslag är den där ursäkten inte heller så mycket värd.«

Samtidigt började den internationellt mest uppmärksammade barnavårdsskandalen att nå sin ände. På Irland driver den katolska kyrkan de flesta av landets skolor, barnhem och sjukhus, och kopplingen till religionen gav givetvis frågan extra laddning.

Precis som i Sverige krävdes det en medial skandal innan regeringen tog tag i problemet.

På Irland känner alla till Colm O’Gorman. I dag är han ordförande för Amnesty Irland och en av landets hårdaste kritiker av den katolska kyrkans inflytande i samhället.

Colm växte upp i lantliga County Wexford på Irlands östkust. Precis som stadens andra ung­domar gick han i ­kyrkan och tillbringade stora delar av fritiden i f­örsamlingens ungdomsklubb. 1981, när han var fjorton år gammal, träffade han fader F­ortune för första gången på en kyrkosamling. Prästen dök två veckor senare upp i Colms hem för att övertala hans mor om att Colm borde engagera sig i fader Fortunes ungdomsklubb istället för den han då var med i. Nästa vecka kom han på besök igen. Kunde inte Colm följa med hem till honom för att diskutera ungdomsklubben? Den helgen förgrep sig fader Fortune på Colm. Våldtäkterna och övergreppen fortsatte under nästan tre års tid.

Colm levde som i två separata världar; han kunde bara överleva genom att helt förtränga det som fader Fortune utsatte honom för. Sjutton år gammal lämnade han hemstaden för att flytta till Dublin, och senare till London.

– Jag var på flykt, säger han i dag. Jag kan bara beskriva det som att jag hela tiden sprang iväg från någonting. Först efter ett decennium slutade jag springa. Jag förstod att jag hade saker som jag var tvungen att bearbeta, och jag visste att det hade med prästen att göra. Men jag klarade fortfarande inte av att sätta ord på vad han gjort mot mig.

1994 berättade hans syster att hon sett fader Fortune på ett bröllop, där hon reagerat på att han omgav sig med så många tonårspojkar. Colm blev förskräckt. Höll prästen fortfarande på? Colm bestämde sig för att gå till polisen.

Fallet uppmärksammades stort i medierna och snart kontaktade ytterligare fem män polisen om samma präst. Under de följande åren fick Colm indikationer på att kyrkan faktiskt känt till vad som pågått, och att till och med Vatikanen informerats om Fortunes osunda intresse för unga pojkar. Historien växte för Colm: han som gått till polisen för att »en ond man gjort onda saker« mot just honom, insåg att det här snarare var ett system­fel. 1998 lämnade han in en civilrättslig stämning mot stiftets biskop och mot påven i Rom.

Samtidigt sköts rättegången mot fader Fortune upp gång på gång eftersom han menade att alltför lång tid förflutit sedan de påstådda brotten, men i mars 1999 var det äntligen dags. Då sökte fader Fortune förlikning och när Colm vägrade hävdade Fortune att han led av svåra psykiska problem.

– Han undersöktes, men visade inga tecken på sjukdom, säger Colm. När han då hamnade i häkte istället för att släppas fri, som hänt tidigare, tror jag han insåg att det inte fanns någon utväg.

Fader Fortune tog livet av sig genom en överdos.

 

Samma år tillsatte den irländska regeringen en utredning för att undersöka vanvård på institutioner och barnhem. Den så kallade Cica-utredningen hade fyra övergripande mål: att samla in vittnesmål, utreda alla anklagelser ordentligt, undersöka om övergreppen möjliggjordes på grund av brister i hur institutionerna sköttes, kontrollerades och styrdes, samt slutligen presentera en rapport som kunde förhindra att detta hände igen.

Vittnena kunde välja om de ville vända sig till en Confidential committee eller en Investigative committee. Den första skulle bara ta emot deras berättelser utan att ifrågasätta eller undersöka dem vidare, den senare skulle utreda fallen ordentligt – och låta även de anklagade komma till tals, söka i dokument och hålla korsförhör.

Colm jobbade under den här tiden i London som terapeut för vuxna som upplevt våld som barn. Han hade tidigare gjort en dokumentär om barnavården i England tillsammans med en BBC-producent, och insåg att stämningsansökan mot påven var en tacksam utgångspunkt för nästa dokumentär. I Suing the Pope, som visades 2002 på BBC2, berättade ett antal män öppet om vad som hänt dem. Skandalen blev enorm.

Ett par veckor senare beslutade den irländska regeringen om en separat utredning om Colm O’Gormans gamla hemstift Ferns. Colm flyttade tillbaka till Irland och öppnade en filial av organisationen One in Four, som han bildat i London för personer som utsatts för övergrepp. Han upptäckte snart att det fanns grupper som tyckte att han drog den katolska kyrkan i smutsen – One in Fours ytterdörr förstördes med jämna mellanrum och en dag hade något klottrat »One in Four dyrkar Satan« på deras fönster. Colm tog emot dödshot och obehagliga samtal.

Stämningen mot Vatikanen havererade på grund av att påven hävdade diplomatisk immunitet. Colms talan mot Ferns biskop gick också trögt, eftersom denne avgick när det kom ut att han hade skyddat fader Fortune. Stämningen skrevs då över på stiftet, och det hela drog ut på tiden. Våren 2003 sökte stiftet förlikning, där Colm erbjöds 300 000 euro mot att kyrkan inte tog på sig något ansvar. Det vägrade Colm gå med på – det enda han egentligen var ute efter var att kyrkan erkände sitt ansvar, och att den gjorde det offentligt. I maj fick han igenom sina krav.

Colm har bara svaga minnen från presskonferensen. Men han minns mycket väl hur han ett par dagar senare gick ned till stranden utanför sitt hus. Vinden tog tag i håret där han satt på en sten och såg ut över havet.

– Jag kände hur jag bara expanderade. Plötsligt fanns det så mycket utrymme i mig som inte behövde fyllas av det här. Jag hade varit väldigt offentligt exponerad. För första gången på åtta år kunde jag dra upp byxorna. Nu behövde det här inte längre handla om mig. Nu kunde jag gå vidare med den större frågan.

»Tre fjärdedelar hade misshandlats. Drygt hälften hade utsatts för sexuella övergrepp och 40 procent hade upplevt hot.«

I oktober 2005 presenterade Fernsutredningen sin rapport. Där identifierades drygt hundra fall av påstådda övergrepp begångna av 21 präster, under åren 1962 till 2002. De p­räster som avlidit nämndes vid namn. Även de biskopar som känt till anklagelserna, men mörkat dem, blev kända. Rapporten uttryckte stark kritik såväl mot kyrkoledningen – som bara sett prästernas handlingar som moraliska problem, och nöjt sig med att omplacera dem eller skicka dem till psykolog – som mot polisen och de lokala myndigheter som trots anmälningar varken utrett eller stoppat övergreppen.

Därefter undersöktes Dublins stift, där skandalen visade sig vara ännu större. Fyra ärkebiskopar ställdes till svars och den enda som fortfarande var i livet, Desmond Connell, uttryckte ånger över att hans »personliga misslyckanden bidrog till offrens lidande«. Precis som i Ferns hade polisen ofta låtit kyrkan utreda anklagelserna internt, och Dublinpolisen gick ut med en offentlig ursäkt. Fyra verksamma biskopar avgick. Justitieministern sade i ett officiellt uttalande att »de personer som begått dessa hemska brott – oavsett när de hände – kommer att ställas till svars«. Prästen Tony Walsh åtalades och dömdes till 123 års fängelse. Till och med Vatikanen uttryckte ånger och lovade att hjälpa till i kommande utredningar.

Under 2009 presenterade även den stora statliga granskningen av barnhem och institutioner sin rapport. Den visade att barn hade behandlats på de grymmaste sätt, och att ingen hade funnits där för att hjälpa dem. Utöver den väntade kritiken mot kyrkan och polisen gick Cica-rapporten till hårt angrepp mot ubildningsdepartementet, för dess undermåliga kontroll, samt de domstolar som placerat ut barnen.

 

I Sverige tuffade Vanvårdsutredningen vidare. Göran Johansson och hans medarbetare förde många diskussioner om hur de hundra­tals berättelserna kunde göras mer greppbara, mer konkreta. Lösningen blev att kategorisera övergreppen.

Nästan samtliga intervjuade berättade om försummelse. Tre fjärdedelar hade misshandlats. Drygt hälften hade utsatts för sexuella övergrepp och 40 procent hade upplevt hot. Kategoriseringen gick ner på en sådan detaljnivå att man kunde konstatera exakt hur många personer som »fått saker kastade efter sig«. Till slut fanns fler än 400 olika vanvårdskategorier.

Utöver sitt övergreppskartotek fick utredningen in oroande information om de intervjuades nuvarande livssituation. Många fick uppsökas på fängelser, rättspsykiatriska kliniker och sjukhus. Knappt hälften av de intervjuade var sjukskrivna eller förtidspensionerade. En fjärdedel led av återkommande självmordstankar.

Under 2009 fick allmänheten ett par ansikten på de annars anonyma överlevare som utredningen handlade om. I mars kom författaren Sofia Rapp Johanssons delvis självbiografiska Tills skulderbladen blivit vingar, som tog med läsaren på en uppslitande resa mellan pedofila fosterföräldrar och undermåliga barnhem, allt förbisett av inkompetenta myndighetspersoner. De stora tidningarnas recensenter skrev om en fruktansvärd bok, där de var tvungna att pausa i läsningen för att klara av att fortsätta.

Den 25 juli samma år visade Morgan Alling en ny, allvarligare sida i P1:s Sommar. Under sin uppväxt hade han blivit omkringskickad mellan olika fosterhem och barnhem. På det första blev han slagen av fosterfadern och separerad från sin lillebror.

»Överlevarna hade gett sin bild av övergreppen, men de hade i­ngen möjlighet att förklara vad som gått snett.«

I januari 2010, drygt fyra år efter att Stulen barndom sändes, var Vanvårdsutredningen bara färdig med ett delbetänkande.

Socialminister Maria Larsson kallade ändå till en presskonferens där hon sade: »Samhället som skulle vara en garant för barnen har brustit kommunalt, regionalt och nationellt när det gäller placering, uppföljning och tillsyn.« Därför skulle hon tillsätta ytterligare en utredning, som skulle lämna förslag på hur de utsatta personerna kunde få upprättelse. På frågan om ekonomisk ersättning gav hon bara glidande svar.

Upprättelseutredningens särskilda utredare Kerstin Wigzell var tidigare generaldirektör på Socialstyrelsen, och tyckte att det var viktigt att de hundratals berättelserna inte bara glömdes bort i något låst skåp i riksdagshuset. Allt material i Vanvårdsutredningen var belagt med hård sekretess, vilket gjorde att Wigzell inte kunde skaffa sig en egen bild. Till slut fick hon läsa ett tjugotal anonymiserade referat.

Genom att utgå från det svenska rättsväsendets skadeståndssummor för liknande brott, och nästan dubbla dem, kom hon fram till att 250 000 kronor var en lämplig ersättning. Summan skulle vara fast, för att eliminera gränsdragnings­problem när ersättningsbesluten väl fattades. Eftersom ersättningen inte skulle graderas bestämde hon att endast de som utsatts för »vanvård av allvarlig art« hade rätt till pengarna. Vad som var allvarlig art var det upp till den nämnd som skulle ta hand om ansökningarna att definiera. Flera grupper exkluderades också från chansen till ersättning: privatplacerade barn och finska krigsbarn, eftersom de inte placerats på myndigheters initiativ, samt de som omhänder­tagits efter 1980.

I Kerstin Wigzells uppdrag ingick också att utforma en upprättelseceremoni. Enligt önskemål från de vanvårdades olika föreningar föreslog hon att den skulle hållas i riksdagshuset, och att statsministern skulle hålla i ursäkten. I sin rapport tryckte Kerstin Wigzell dessutom på värdet av att snabba på hela processen, eftersom de utsatta upplevde det som plågsamt att hela tiden behöva vänta på resultat.

Upprättelseutredningen presenterades i februari 2011. Och sedan hände ingenting.

Först den 10 september kom Maria Larssons respons. Den var inte riktigt vad Kerstin Wigzell eller någon annan hade räknat med.

Kerstin Wigzell hade tagit ledigt för att hälsa på vänner på Fårö när telefonen ringde. Rösten på andra sidan tillhörde en tjänsteman på social­departementet: »Jag vill bara meddela att om några timmar går Maria Larsson ut med nyheten att det inte blir någon ersättning.«

Kerstin Wigzell förstod ingenting. När journalisterna började ringa bestämde hon sig för att inte ge någon kommentar: vad hon ansåg stod ju klart och tydligt i rapporten.

Andra var mer talföra. Flera företrädare för de vanvårdades organisationer fördömde Maria Larssons besked och meddelade att de tänkte bojkotta upprättelseceremonin. Morgan Johansson skrev på sin blogg att beskedet var »djupt stötande« och ett »grymt svek«. Barnombudsmannen Fredrik Malmborg tyckte att regeringen måste ta sitt ansvar och markera allvaret i det som hänt.

En av Maria Larssons invändningar mot ersättningen var att den »skulle kunna innebära att en ung person som utsatts för övergrepp 1983 inte får den ersättning som den som utsatts för samma sak 1953«, och att den därför var diskriminerande. Det var ett argument som fick de inblandade att häpna: att gränsen drogs just 1980 var ju ett beslut hon själv hade varit med om att fatta.

På söndagskvällen såg Kerstin Wigzell en intervju med Maria Larsson på TV. Ministern sade att regeringen gärna ville betala ut ersättning, men att förslaget inte höll.

Kerstin Wigzell blev rasande och författade en kritisk artikel till DN debatt. »Om regeringen av principiella skäl inte vill betala ut en ekonomisk ersättning till människor som drabbats av vanvård så borde man gjort klart detta långt tidigare. Inte först efter drygt fem års utredande och en påfrestande väntan för alla drabbade. Människor som redan svikits av samhället förtjänar en mer respektfull behandling.«

Vad som fick regeringens att agera som den gjorde får vi förmodligen aldrig veta, men redan samma måndag stod det klart att omsvängningen saknade stöd i riksdagen. Maria Larsson meddelade plötsligt att hon bjudit in oppositionen för att diskutera frågan och snart kom beskedet att det skulle bli såväl en ersättning som en offentlig ursäkt.

 

Ett par veckor senare lämnade Vanvårdsutredningen in sin slutrapport, en lunta på drygt 300 sidor. Fler än tusen utsatta personer hade hörts och utöver en sammanställning av intervjuresultaten publicerades fyra mer utförliga, anonymiserade livshistorier.

Rapporten rymde en del kritik mot myndigheternas agerande samt några generella råd, som att varje barn som placeras av samhället ska ha en särskilt utsedd socialsekreterare med ett personligt ansvar, att de bör besökas med täta mellanrum, att den ansvarige ska prata enskilt med barnen vid varje möte och att det ska finnas en handlingsplan för att med omedelbar verkan kunna omplacera barn.

Samtidigt var den starkt färgad av Vanvårds­utredningens direktiv, som klart och tydligt uttryckt att målet inte var att utreda skuld- och ansvarsfrågan. Utpekade förövare var inte förhörda, de anklagade institutionerna inte granskade, inga kontrollundersökningar genomförda.

Överlevarna hade gett sin bild av övergreppen, men de hade ingen möjlighet att förklara vad som gått snett. Det enda de visste var att de haft ett helvete och att ingen myndighetsrepresentant hade sett det eller tagit deras situation på allvar. Vad som hade gått fel gav rapporten inga svar på.

I efterordet resonerade Göran Johansson kring hur de som utredare hade hanterat de minnen de fått ta del av. Han skrev att många av dem som intervjuades var oroliga för att deras ord inte skulle uppfattas som sanna, och att utredarna då fick påpeka att de faktiskt inte skulle bedöma den saken. Johansson menade att många av minnena visade på samma mönster och att det i sig stärkte deras trovärdighet. Den avslutande meningen var ändå färgad av grundproblemet: »I den balansgång som anträddes för fem år sedan, kan jag därför konstatera att jag numera ganska tryggt lutar åt att det med stor sannolikhet kan antas att allvarlig vanvård har ägt rum, ungefär på det sätt som det har berättats för oss.«

Lutar åt. Med stor sannolikhet. Ungefär.

Trots att deras grundförutsättningar varit så lika, ledde den svenska Vanvårdsutredningen och den irländska Cica-utredningen fram till helt olika resultat.

 

För dem som deltagit i utredningen började själva upprättelsen i upprättelseceremonin kännas urlakad redan när Maria Larsson krånglade med ersättningarna. Det fortsatte på samma spår.

Ceremonin skulle hållas i Stockholms stadshus istället för i riksdagshuset, och när Blå hallen visade sig för liten placerades många av de inbjudna på en reservlista. Efter protester löste regeringen det genom att öppna ett angränsande rum.

Den 21 november 2011 ringlade kön sig lång utanför stadshuset. Drygt tusen av överlevarna väntade på att få komma in och äntligen få en ursäkt från det samhälle som svikit dem, men först efter att ha passerat en säkerhetskontroll.

Även Kerstin Wigzell var på plats. Hon var fortfarande upprörd över hur taffligt hennes utredning följts upp, och när hon såg köerna väcktes irritationen igen. Var det verkligen nödvändigt att kontrollera alla som skulle in? Och kunde man inte åtminstone bjuda på lite kaffe i vinterkylan?

Kerstin Wigzell lugnade ner sig något när hon väl kom in. Hon tyckte att riksdagens talman Per Westerberg höll ett fint tal. Han bad förbehållslöst om ursäkt och sade att historien var en skam för Sverige.

Claes Westergren följde ceremonin från TV:n tillsammans med en vän från föreningen Vanvårdad och bortglömd. De hade bestämt sig för att stanna hemma av ren självbevarelsedrift; hade de stött ihop med Maria Larsson hade de inte klarat av att hålla tyst.

Claes irriterade sig på att Fredrik Reinfeldt inte var där. Han borde vara på plats, ta alla i hand och se dem i ögonen. Men han var i Bulgarien.

Maria Larsson inledde sitt tal: »Varje människa bär på sin livsberättelse. Många av er här i dag har berättelser där erfarenheter och upplevelser från barndomen är mörka minnen. Samhället som tog hand om er klarade inte av att ge trygghet under uppväxten. Det är djupt beklagligt. Men jag vill rikta ett stort och varmt tack för era berättelser. Tack för ert mod att berätta.«

Det kom aldrig någon riktig ursäkt från Maria Larsson, och det brast för Claes och hans vän. De tyckte att hennes tal var som att bli spottad i ansiktet. De stängde av TV:n.

Även Kerstin Wigzell blev allt obehagligare till mods. De små snittar som serverades tog snabbt slut och en efter en försvann de politiker som skulle vara hedersgäster. Till slut var bara Maria Larsson och Jimmie Åkesson kvar.

När talen var slut och kvällens konferencier Mark Levengood tackat för sig stod de van­vårdade kvar med tomma glas och tallrikar. Flera kom fram till Kerstin och tackade för ceremonin, men för henne, som varit på flotta tillställningar i stads­huset förr, kändes det bara … snålt.

Efter ceremonin väntade dessutom ännu mer byråkrati, ännu mer väntan.

Ersättningsprinciperna skulle kokas ner till en proposition, som måste godkännas av riksdagen, varefter direktiven för Ersättningsnämnden måste formuleras, varpå dess tjänster skulle tillsättas.

 

Den första januari i år började Ersättningsnämnden ta emot ansökningar.

För de vanvårdade innebar det ännu en omstart. För att få ersättning krävs att de skickar in en berättelse om vad som hänt dem och var de varit placerade. De måste också ha någon form av bevisning som stödjer deras berättelse, och saknas egna dokument kan nämnden plocka fram dem. De har också rätt att åberopa vittnen.

I många fall kommer de sökande att kallas till en muntlig genomgång där allvarlighetsgraden i deras berättelse ska bedömas. I nämnden sitter personer med erfarenhet av domararbete, som ska avgöra berättelsens trovärdighet.

Av Ersättningsnämndens hemsida framgår att handläggningstiden är oklar, men sista ansökningsdagen är om två år. Minst tio år kommer därmed att ha passerat från det att regeringen inledde sina ansatser till att ersättningen till slut har betalats ut. Ett helt decennium.

Morgan Johansson, som tog det första initiativet till en upprättelseprocess, tycker att själva Vanvårdsutredningen blev som han tänkt sig, men att det sedan har gått alldeles för långsamt.

– Min plan var att vi skulle sätta i gång utredningen och efter ett par år, när vi visste omfattningen, göra klart för en ersättning. Men den nya regeringen drog ut på frågan inför valet 2010. När de till slut inte kunde göra det längre gick man ut med att det inte blev någon ersättning, men var sedan tvungna att backa för att de fick majoriteten mot sig. Det är så dåligt skött att man bara vill gråta.

Utredaren Göran Johansson tycker att Vanvårdsutredningen är det viktigaste han gjort i sin karriär, eftersom den har lyft fram en tidigare okänd del av Sveriges historia. Men han håller med om att väntan har varit onödigt lång.

– Regeringen hade kunnat snabba på processen efter vår delrapport, säger Göran Johansson. Det är olyckligt att människor har hunnit dö under processen.

Risken är stor att det ödet hinner drabba ännu fler. De allra äldsta med rätt att söka är rent teoretiskt över 100 år gamla innan processen är färdig. Avlider de innan ersättningen är utbetald får dödsboet ingenting.

Sedan ceremonin har Kerstin Wigzell knappt följt med i vad som hänt i upprättelsefrågan. Hon har helt enkelt inte orkat. När hon pratar om Maria Larssons första besked får hon fortfarande gåshud.

– Beskedet skulle ju ha varit: »Ja, vi har gjort jättefel! Vi ska försöka kompensera er.« Nu har det bara blivit mer och mer nedsolkat. Känslan blev att regeringen bad om ursäkt och genomförde upprättelseprocessen bara för att tidningarna skrev om det.

Det andra grundproblemet, att ansvaret aldrig har utretts, har samtliga mer undanglidande tankar kring. Kerstin Wigzell menar att alla tänkte mycket på saken, även om det inte ingick i deras uppdrag.

– Det är klart att vi funderade på hur det här kändes för samhällets rättsmedvetande. Att det finns en massa förövare som går fria, och att man bara släpper det. Man kan ju säga att man går in och stryker ett streck över det också, när staten betalar ut en ersättning.

Efter en stunds resonerande kring problemen med att utreda historiska händelser och att ersättningen trots allt kommer att ge positiva effekter för de utsatta kommer hon ändå fram till att det var en rättså bra väg att gå.

– Men jag vill säga att det inte får se ut så här i framtiden, säger hon. Förövaren som gör en oacceptabel eller kriminell handling, och den kommun eller institution som varken sett eller åtgärdat det, har inte skött sina skyldigheter. Då måste det utkrävas ansvar! Och då handlar det inte bara om brott enligt brottsbalken, utan även om en dåligt skött barnavård som är farlig för barnet.

Göran Johansson hävdar att frågan låg vid sidan av hans uppdrag och att det handlar om preskriberade brott, där människor måste anses oskyldiga om de inte dömts. Utredningens utformning bidrog också till att det blev svårt att utkräva ansvar från särskilda institutioner.

– Vi hade inte tillräckligt med underlags­material. Till och med för Vidkärr, där 86 personer vittnade om vanvård, var det för litet eftersom vittnesmålen var spridda över så lång tid.

 

När Colm O’Gorman får den svenska processen beskriven för sig blir han som mest upprörd över just bristen på ansvars­utkrävande.

– Det är en otroligt viktig del i en sådan här process, säger han. Det handlar inte om att offren ska genomgå någon sorts katharsis. Snarare är det viktigt för att samhället och staten ska inse bristerna i lagar, i politisk styrning, i utförande och i samhällets attityder. Jag måste säga att det är en mycket intressant situation i Sverige. Jag menar inte att låta cynisk, men jag är inte heller förvånad. Stater verkar sällan vilja erkänna hur viktigt det är att förstå vad som faktiskt har hänt, och vad de har gjort för fel.

På Irland kan han se att mycket har förändrats sedan utredningarna. Det finns en helt annan medvetenhet om vad barn kan råka ut för, och en mer kritisk inställning till kyrkan. Dessutom görs hela tiden lagändringar för att skydda barn. Han tror inte att något av det hade skett om inte utredarna ordentligt gått igenom var ansvaret brast.

– Vi refererar ofta till Sverige som ett progressivt samhälle, säger Colm. Då måste staten ta sitt ansvar mot medborgarna. Här talar vi om tusentals vittnesmål som innehåller anklagelser om de värsta brotten i lagboken. Borde det inte i vart fall undersökas om åtal är möjligt? Om de anklagade fortfarande jobbar inom samma sfär? Att ha en inställning som lyder: »Utan att kolla fakta, utan att utreda vare sig skyldigheter eller ansvar, eller ens etablera varför det som hänt har hänt, så får du en check här, tack och hej.« Det är verkligen inte ett lämpligt svar till offer av tidigare övergrepp.

 

Den som varit högsta ansvarig för processen i snart sju år, barn- och äldreminister Maria Larsson, har varken möjlighet att ses för en intervju eller att ge en kortare telefonintervju. Det enda hon har tid till är att svara på frågor via mejl. Om ansvarsfrågan skriver hon: »Utredningen har pekat ut några institutioner och beskrivit ett återkommande mönster när det gäller fosterhem där barn farit illa. Det är ett viktigt historiskt dokument som sammanställts och vi gör en rad insatser för att lärdomarna ska omsättas i praktiken så att det aldrig händer igen.«

De insatser hon syftar på är dels en ny lag som slår fast att barn med ärenden hos socialtjänsten har rätt att utrycka sin mening och få den dokumenterad, dels att Socialstyrelsen har tilldelats det övergripande tillsynsansvaret för barn- och ungdomsvården. Hon har också lämnat en proposition om stärkt stöd och skydd för barn och unga samt tillsatt en översyn av tvångsvårdslagstiftningen. På så sätt tycker hon att staten numera tar sitt ansvar – även om den inte gjorde det tidigare.

Hon skriver också att hon har »full förståelse för att människor inte anser sig ha fått upprättelse«, men att de åtgärder som nu har vidtagits kan vara »viktiga bitar i en upprättelse, men inte kompensera för det lidande en person utsatts för«. Slutligen konstaterar hon att hon är »glad och stolt över att Sverige nu, som ett av få länder i världen har rannsakat sin historia och ger de drabbade en möjlighet att söka ekonomisk ersättning«.

 

Claes Westergren tänker resa till Stockholm för att själv lämna över sin ansökan till ersättningsnämnden. Han har en hel del papper som styrker hans minnen: handlingar från socialtjänsten och de olika institutionerna. Ingenstans nämns visserligen, som väntat, att det förekommit någon vanvård. Men Claes kan dessutom kalla in vittnen, eftersom det finns andra fosterbarn som bott hos familjen i Halland. Den möjligheten saknar många andra, särskilt bland de äldre.

Claes tycker att ersättningen är alldeles för låg och att den borde vara graderad. Inte främst för att avspegla graden av övergrepp, utan hur den drabbade personen lever i dag.

– Som tur är hade jag lätt för att lära och är praktisk lagd. Men det finns folk som än i dag varken kan läsa eller skriva, som är utslagna och lever på samhällets lägre stege. Eftersom deras barndom har påverkat deras vuxna liv så jävligt har de arbetat svart och lever på den lägsta pensionen. Jag tycker att man borde få välja mellan ett engångsbelopp eller att kunna leva resten av livet på normal pension.

Han hoppas att han slipper kallas till ännu en intervju:

– Vi som redan har varit med i utredningen borde inte behöva genomgå en muntlig förhandling till. Där finns ju allting, både papper och de drabbades berättelse. De vill bara fördröja allting, folk dör ju under tiden.

Oavsett hur lång tid det tar, är han i alla fall övertygad om att han själv kommer att få sin ersättning.

– Annars stämmer jag dem.