När analysfirman Tridge i fjol listade de länder som lägger mest pengar på saffransimport hamnade vårt lilla land på sjunde plats. Men till skillnad från övriga storkonsumenter – Indien med sitt smaksatta ris, Italien med sin risotto Milanese, Frankrike med sin bouillabaisse – är den svenska försäljningen nästan helt säsongsbunden. En långsam ökning syns under hösten för att sedan skjuta i höjden runt den 13 december.
Men saffranets historia börjar långt innan jungfru Lucia avrättades i Syrakusa år 304. Kryddan omnämns i både Iliaden och Gamla Testamentet, och drottning Kleopatra sägs ha badat i afrodisiska saffransbad. Den första källan på svensk användning är en räkning från heliga Birgittas far Birger Perssons präktiga gravöl, daterad 1327. Saffranet var en statussymbol, men inte för den unika smakens skull. Snarare för kryddans estetiska fördelar i en tid då vardagsmaten var oaptitligt grå och brun.
– Det måste av alla ha uppfattats som att man åt guld, säger etnologen och måltidsforskaren Richard Tellström. Den gula färgen var så sällsynt och svår att få fram.
Tidiga saffransbullar hade ingen krydda i själva degen. Istället löste man upp saffranet i sprit för att sedan pensla bullarna, som lämnades med en gyllene yta och en vit insida. Kryddans smak blev mer viktig på 1800-talet, i takt med att importen ökade och syntetiska färgämnen introducerades.
- Mer:
- Perspektiv
