En svårsmält historia

Filter har i likhet med övriga svenska medier rapporterat om mikroplaster och det hot de utgör mot vår hälsa. Men stämmer det verkligen?

När Filters första nummer gavs ut i april 2008 pryddes omslaget av en illgul badanka och den olycksbådande rubriken »Plasten anfaller!«. Omslaget refererade till ett av numrets större reportage: en översättning av den amerikanska journalisten Susan Caseys uppmärksammade text »Our Oceans Are Turning to Plastic … Are You?«.

Genom att följa med kaptenen Charles Moore på hans resor i närheten av den så kallade Östra skräpansamlingen i Stilla havet beskrev Casey de synliga konsekvenserna av nedskräpning: sköldpaddor vars skal fått växa runt en plastbit och döda, uppsprättade fåglar fyllda av cigarettändare och plastkorkar.

Casey belyste också mikroplaster – de för ögat osynliga partiklar som avsöndras från plastprodukter och sprids i vattnet. I anslutning till Östra skräpansamlingen förekom en sex gånger högre koncentration av mikroplast än plankton sett till vikt. Omfattningen på föroreningarna, tillsammans med partiklarnas osynlighet, ökade risken för att vi skulle få i oss dem. Forskningen visade allt fler och allt mer oroväckande belägg för att vi hela tiden får i oss plastgifter, skrev Casey, och konstaterade att ämnena »allvarligt kan skada våra gener«. Plastgifter sades bland annat ligga bakom den ökade mängden diabetiker samt orsaka reproduktionssvårigheter.

Annons

Vid tidpunkten fanns ingen svensk forskning om mikroplast, bortsett från en undersökning utförd av marinbiologen Fredrik Norén på uppdrag av Kommunernas internationella miljöorganisation. Vi presenterade Noréns fynd i anslutning till huvudreportaget: »Vid en liknande undersökning av vattnet längs den svenska västkusten fann marinbiologen Fredrik Norén mellan 200 och 100 000 plastpartiklar per kubikmeter.«

Mikroplasten kom därefter att bli en stor del av svensk miljörapportering. Under de följande tio åren publicerades över 2 500 artiklar och inslag om mikroplast i Sverige, och hundratals miljoner har tilldelats på forskningsområdet. För en pionjär som Fredrik Norén borde därför mikroplastens synliggörande ha inneburit guld och gröna skogar. Men när jag når honom på hans forskningsstation i Lysekil har han en helt annan historia att berätta.

– Jag har helt tappat förtroendet för universitetstänket, säger han. Fokus hamnar inte på vad som är viktigt, utan på vad som får uppmärksamhet i medierna, vilket gör att nedskräpningsproblem utmålas som hälsoproblem.

Norén säger att han lämnade mikroplastforskningen för tre år sedan.

Filters första nummer.

När Fredrik Norén och hans forskargrupp fångade upp mikroplast i Sverige år 2007 var det i princip helt tyst, så när som på omnämnandet i Filter.

– Vår frågeställning bedömdes inte som viktig under flera år, säger han. Vi försökte söka medel för att fortsätta vår forskning men fick väldigt dåligt gehör.

Tystnaden varade till 2012, när mikroplasten började uppmärksammas i sociala medier – bland annat genom gräsrotsrörelsen #plastriot. Bakom hashtaggen stod oceanografen Daniel Hansson och ekobloggaren Tanja Dyredand, som genom Twitter spred budskapet: »Våga vägra plast.« Utöver att uppmuntra till minskad konsumtion av plastprodukter belyste plastriot mikroplasten som en osynlig sidoeffekt av den stora plastförbrukningen. »Plast är en cocktail av kemikalier. Inte något man gärna beställer från en bar, men vi dricker den ändå«, skrev Daniel Hansson i en tweet. Hashtaggen fylldes snart med hundratals kommentarer och länkar, vilket mynnade ut i intervjuer med initiativtagarna. Snart skrevs ledare i Aftonbladet och Göteborgs-Posten som belyste det nya hotet.

Senare samma år delades de första stora svenska anslagen ut till forskningsområdet. Forskningen tillföll dock inte Fredrik Norén och hans forskargrupp, utan Göteborgs, Stockholms och Örebro universitet – några av de institut som i dag anses profilerade inom mikroplastforskning.

– Man var tvungen att bevisa att mikroplasten var farlig för att få mer anslag, säger Norén. Problemet är att när ett forskningsområde är nytt ser forskare möjligheter till finansiering, samtidigt som kontrollen är låg. Det finns många forskare och få anslag, och det här området har, kan man väl säga, lockat många opportunister.

Efter utdelningen av forskningspengarna gick det undan: mikroplast konstaterades bland annat finnas i hygienprodukter såsom tandkräm och duschkräm, och floden Rhen pekades ut som en av de största källorna till utsläpp i Nordsjön. Vägbeläggning och konstgräsplaner uppgavs vara andra stora bovar. En tidning pekade också ut Sveriges alla löpare i texten »Joggingrundor kan skada organismer och ekosystem«. Boven var mikroplaster som frigörs från löparskor. Bara under 2017 var antalet artiklar och inslag om ämnet 1 300 – en ökning med 138 procent från året innan.

Fredrik Norén på sitt kontor i Lysekil under en intervju om mikroplaster. FOTO: Privat.

Enligt Norén har jakten på forskningspengar gjort att en hel drös med felaktiga resultat presenterats i medierna. Så sent som i december förra året fälldes två forskare vid Uppsala universitet för forskningsfusk gällande just mikroplast. I artikeln »Environmentally Relevant Concentrations of Microplastic Particles Influence Larval Fish Ecology« påstod Uppsalaforskarna Oona Lönnstedt och Peter Eklöv att abborryngel föredrog mikroplast framför plankton och att de dog av för höga koncentrationer av mikroplast. De anmärkningsvärda resultaten publicerades i ansedda Science och fick stor uppmärksamhet internationellt. BBC beskrev bland annat fynden i en artikel vid namn »Fish Eat Plastic Like Teenagers Eat Fast Food«, med utgångspunkten att ynglen blir »hooked« på plasten. Två visselblåsare, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, avslöjade dock att experimenten inte hade utförts som det beskrevs i Scienceartikeln, samt att utförandet brast på flera plan. Bland annat hade plastpartiklarna överdoserats samt getts till ynglen utan att tvättas från de kemikalier de förpackats i.

– Forskare doserar som de tycker passar, säger Norén. Ibland kan det röra sig om koncentrationer tusen gånger så stora som de faktiskt uppmätta halterna, så att testdjuren simmar runt i en seg soppa av mikroplast. Man doserar tills man får en effekt. Men allt är ju farligt i nog hög dos.

Det finns fler luckor i plastforskningen, menar han. Nyligen presenterade forskare vid Göteborgs universitet resultat som visade att vi får i oss mer mikroplast från luften än genom mat och vatten.

– Den största felaktigheten som görs inom området är att man brister i att avskärma proverna. Mikroplast finns överallt. Tar jag ut en tallrik med mat från kylskåpet landar det ungefär tio mikroplastpartiklar i maten bara från textilfibrer i luften. När forskare sedan presenterar resultat i stil med att de hittat »tio mikroplastpartiklar i en mussla« – och de inte avskärmat proverna från att kontamineras av rumsluften – så är ju resultaten falska. Det är dessutom ingen som skulle skrika över plastfibrerna på lunchtallriken.

För att kontrollera Noréns påståenden vänder jag mig till Havs- och vattenmyndighetens chef för analys och forskning, Mats Svensson. Han håller med om att det har saknats en standard för hur forskning om mikroplast ska genomföras, vilket har gjort den svårmätbar.

Annons

– De senaste tre åren har mikroplastforskning varit en riktig bandwagon och först nu ska internationell standard försöka sättas avseende hur proverna ska tas, säger Svensson. Egentligen borde man såklart ha börjat mycket tidigare. Det är ju inget nytt, eller särskilt förvånande, att mikroplaster skulle kunna vara dåligt för miljön och för oss.

Enligt Fredrik Norén saknas dessutom belägg för att mikroplaster skulle vara giftiga för människan. De hjärnskador som ofta kopplas ihop med partiklarna är enligt honom inte bevisade. Mats Svensson:

– Forskningen är ännu i sin linda. Det som kan konstateras är att mikroplast kan absorbera kemikalier, och människan konsumerar i sin tur denna plast genom mat och vatten. Men ungefär där slutar dagens kunskaper. Det går till exempel inte att se någon koppling till fertilitetsnedsättningar och inlärningsproblem, vilket ofta uppges kunna uppstå till följd av gifter i plast. I grunden handlar allt det här om en försiktighetsprincip – att vilja förebygga något som potentiellt kan vara skadligt.

 

Mats Svensson uppskattar att det i dag läggs 80 miljoner kronor årligen på mikroplastforskning i Sverige. Därtill kommer bidrag för åtgärdsprogram.

– Det är ganska sjukt egentligen, säger Norén. Vi ignorerar andra miljöfaror som kan vara mer skadliga för vattenmiljön och människor. Som båtbottenfärg, eller »naturmaterial« indränkta i kemikalier – naturmaterialen bryts ju ner i naturen och efterlämnar då de seglivade kemikalierna som tas upp av djur, och är därför en viktigare spridningsväg för giftiga ämnen. Ändå forskar vi på mikroplasten istället.

Mats Svensson hävdar att mikroplast inte får mer pengar än annan forskning om miljöfarliga ämnen. Enligt honom är bidragen ungefär i samma storlek. Han håller dock med om att vissa ämnen hamnar i skymundan i debatten. Ett sådant exempel är PFAS, som finns i vatten- och smutsavstötande produkter såsom teflonpannor, ytterkläder och släckskum.

– PFAS borde uppmärksammas mer, både gällande forskning, men också bland allmänheten. PFAS är direkt kopplat till vårt dricksvatten och har bevisade, mätbara skadeeffekter på människan. Den är också lika nedbrytbar som en gråsten – det vill säga inte alls. Men vi upprörs nog inte lika mycket av PFAS eftersom den inte är lika lätt att greppa som mikroplasten. Folk får se bilder av sjöfåglar som innehåller en massa plastskräp och då blir det synligt på ett helt annat sätt.

Bara två dagar efter mitt samtal med Fredrik Norén skriver miljöminister Karolina Skog på Twitter: »Nu förbjuder vi mikroplast i kosmetiska produkter som tandkräm, duschtvål och ansiktspeeling.«

Nyheten om förbudet, som träder i kraft den 1 juli i år, plockas upp av samtliga stora medier. På Dagens Nyheters ledarsida skriver man: »Förbudet ser ut som en seger, men det är för lite.« Fortfarande finns de stora bovarna kvar: »Gummidäck, konstgräsplaner samt industrin.«

Två veckor senare går Århus universitet ut med nyheten att Köpenhamns dricksvatten i princip är fritt från mikroplast. De har på uppdrag av danska miljöstyrelsen undersökt dricksvattnet med hjälp av nya metoder: »De första proverna visar en enskild mikroplastfiber i 150 liter vatten. Det är försvinnande lite i förhållande till de fynd som gjordes i fjol«, kommenterar danskarnas miljö- och livsmedelsminister Esben Lunde Larsen. Under hösten 2017 hade nämligen en ministudie i samma område uppvisat höga halter av mikroplaster i samtliga prov. Anledningen, visade det sig, var att de inte hade skyddats från kontaminering av rumsluften.

I Sverige uppmärksammas avslöjandet i ett enda medium: den nischade vatten- och avloppstidsskriften Cirkulation.