Snålskjutsen

Mikrobryggerier, g­årdsproducerade varor och a­mbitiösa surdegs­bagerier har fått svenskarna­s o­reserverade kärlek under de senaste åren. Trenden har fått storindustrins u­lvar att ta på sig fårakläder. Går vi på den lätta?

2013 tog sig ordet »fäbodifiering« in på Språkrådets nyordslista – efter att vi lanserat begreppet i detta reportage. Läs hela artikeln om hur industriella matproducenter låtsas vara småskaliga nedan.

Sveriges omkring 250 fäbodbrukare håller främst till i norra Dalarna, Härjedalen och Jämtland, där de brukar jorden på ett ålderdomligt sätt med årstidernas skiftningar i fokus. De djur som under vintern hålls i en lagård i anslutning till lantbruket flyttas under våren och sommaren till en fäbodvall. Genom att låta djuren beta fritt i skogen eller på fjället kan bonden använda gårds­arealen som annars skulle ha varit betesmark till att odla foder och grödor inför vintern.

Förr i tiden tilläts endast kvinnor att flytta med djuren ut till fäbodvallarna – det ansågs inte lämpligt att lämna unga män ensamma med »fäna« under så lång tid. Vallpigorna ägnade somrarna åt att förädla mjölken: de ystade ost, kärnade smör och tillverkade andra produkter som sedan lagrades inför vintern. Detta sker fortfarande på flera platser i Sverige, men i mycket liten skala.

Pauline Palmecrantz på föreningen Sverige­s fäbodbrukare förklarar att det beror på att medlemmarna befinner sig »långt ute i landet­s marginalområden«; Arla vill till exempel inte hämta mjölken, eftersom transporten blir för lång. Avstånden innebär också att fäbod­brukarna måste betala extra för leverans av foder och utrustning. Dessutom gör de hårda väder­förhållandena att fäbodbrukarna ofta måste hålla sig med djur av äldre, långsamt växande lantraser.


Tack för att du läser Filter

Skapa ett gratiskonto eller för att fortsätta läsa.

 

Sugen på en prenumeration? Teckna här!

Artikeln publicerades i Filter #32 (12 juni 2013) och är skriven av .