Snålskjutsen

2013 tog sig ordet »fäbodifiering« in på Språkrådets nyordslista – efter att vi lanserat begreppet i detta reportage. Läs hela artikeln om hur industriella matproducenter låtsas vara småskaliga nedan.

Sveriges omkring 250 fäbodbrukare håller främst till i norra Dalarna, Härjedalen och Jämtland, där de brukar jorden på ett ålderdomligt sätt med årstidernas skiftningar i fokus. De djur som under vintern hålls i en lagård i anslutning till lantbruket flyttas under våren och sommaren till en fäbodvall. Genom att låta djuren beta fritt i skogen eller på fjället kan bonden använda gårds­arealen som annars skulle ha varit betesmark till att odla foder och grödor inför vintern.

Förr i tiden tilläts endast kvinnor att flytta med djuren ut till fäbodvallarna – det ansågs inte lämpligt att lämna unga män ensamma med »fäna« under så lång tid. Vallpigorna ägnade somrarna åt att förädla mjölken: de ystade ost, kärnade smör och tillverkade andra produkter som sedan lagrades inför vintern. Detta sker fortfarande på flera platser i Sverige, men i mycket liten skala.

Pauline Palmecrantz på föreningen Sverige­s fäbodbrukare förklarar att det beror på att medlemmarna befinner sig »långt ute i landet­s marginalområden«; Arla vill till exempel inte hämta mjölken, eftersom transporten blir för lång. Avstånden innebär också att fäbod­brukarna måste betala extra för leverans av foder och utrustning. Dessutom gör de hårda väder­förhållandena att fäbodbrukarna ofta måste hålla sig med djur av äldre, långsamt växande lantraser.