Falska profeter

När Alf Riple var 21 år gammal började han på Norges Handelshøyskole i sin hemstad Bergen. En av de första kurserna var statistisk metod, och Alf tyckte att det var det bästa som någonsin hänt honom. Så fort han hade lärt sig grunderna började han bygga upp avancerade uträkningsmodeller för norska stryktipset: han tittade på hur fotbollslagen presterat tidigare under säsongen, hur lagen spelat mot varandra, vilka spelare som drog på sig skador, hur många mål lagen släppt in respektive gjort. Allt omsattes i siffror för att Alf skulle kunna räkna ut exakt rätt tipsrad. Men halvvägs in i arbetet insåg Alf Riple att hans intrikata modell gav honom exakt samma tipsrad som favorittipset, det vill säga den rad som flest spelare valde och som gav absolut lägst utdelning om den slog in. Alf avslutade sitt försök att kamma hem storvinster på tipset, men fortsatte att studera. Fyra år senare utexaminerades han som civilekonom och fick jobb på norska finansdepartementet, tills han år 2000 började arbeta som makroanalytiker på den danska banken Unibank.

Arbetet innebar att Alf Riple skulle leverera prognoser om framtidens ekonomi till bankens kunder. För att bankens kunder skulle kunna avgöra om de ville ha fast eller rörlig boränta behövde Alf förutspå om den danska centralbanken skulle höja eller sänka räntan i framtiden. När små exportföretag ville veta om de skulle växla in sin utländska valuta direkt eller vänta tills kursen kunde tänkas ha gått upp, hade Alf redan tittat på hur många som efterfrågade valutan, hur räntan i landet såg ut, om det fanns ett exportöverskott, hur den politiska stabiliteten såg ut och om landet hotades av kriser eller katastrofer – alla faktorer som påverkade växelkursen – och sedan gjort en uträkning för att se hur mycket valutan skulle kunna vara värd vid ett visst datum. Det var helt enkelt Alf Riples jobb att förutspå framtiden.

Så kom terrorattackerna den 11 september 2001. För världsekonomin blev konsekvenserna påtagliga. Allt det som Alf Riple och hans prognoskollegor hade räknat på visade sig vara irrelevant. Men prognosmakarna skyllde ifrån sig. Enligt Alf Riple lät bortförklaringen ungefär: »Ledsen, men våra gamla prognoser förutsatte ›normala‹ förhållanden. När något så totalt oförutsägbart inträffar kan vi inte längre utvärderas utifrån dem.« Och ursäkten accepterades. Men ju mer Alf Riple tänkte på förklaringen, desto mer otillfredsställande var den. En prognos som bara är giltig ifall inget oväntat inträffar, den säger ju ingenting. För oväntade saker inträffar hela tiden.

Det var precis som med Alf Riples statistiska modell för fotbollstipset: den hade gett honom exakt de förutsägelser som vem som helst hade kunnat gissa sig till, även utan hans modell. Den sade ingenting om det oväntade. Det som människan verkligen önskade sig en förvarning om – de exceptionella och extrema händelserna – de verkade varken ekonomerna eller någon annan vara kapabel att förutse.