Falska profeter

Att vi har alltmer information om nutiden ­betyder inte att vi vet mer om framtiden.

När Alf Riple var 21 år gammal började han på Norges Handelshøyskole i sin hemstad Bergen. En av de första kurserna var statistisk metod, och Alf tyckte att det var det bästa som någonsin hänt honom. Så fort han hade lärt sig grunderna började han bygga upp avancerade uträkningsmodeller för norska stryktipset: han tittade på hur fotbollslagen presterat tidigare under säsongen, hur lagen spelat mot varandra, vilka spelare som drog på sig skador, hur många mål lagen släppt in respektive gjort. Allt omsattes i siffror för att Alf skulle kunna räkna ut exakt rätt tipsrad. Men halvvägs in i arbetet insåg Alf Riple att hans intrikata modell gav honom exakt samma tipsrad som favorittipset, det vill säga den rad som flest spelare valde och som gav absolut lägst utdelning om den slog in. Alf avslutade sitt försök att kamma hem storvinster på tipset, men fortsatte att studera. Fyra år senare utexaminerades han som civilekonom och fick jobb på norska finansdepartementet, tills han år 2000 började arbeta som makroanalytiker på den danska banken Unibank.

Arbetet innebar att Alf Riple skulle leverera prognoser om framtidens ekonomi till bankens kunder. För att bankens kunder skulle kunna avgöra om de ville ha fast eller rörlig boränta behövde Alf förutspå om den danska centralbanken skulle höja eller sänka räntan i framtiden. När små exportföretag ville veta om de skulle växla in sin utländska valuta direkt eller vänta tills kursen kunde tänkas ha gått upp, hade Alf redan tittat på hur många som efterfrågade valutan, hur räntan i landet såg ut, om det fanns ett exportöverskott, hur den politiska stabiliteten såg ut och om landet hotades av kriser eller katastrofer – alla faktorer som påverkade växelkursen – och sedan gjort en uträkning för att se hur mycket valutan skulle kunna vara värd vid ett visst datum. Det var helt enkelt Alf Riples jobb att förutspå framtiden.

Så kom terrorattackerna den 11 september 2001. För världsekonomin blev konsekvenserna påtagliga. Allt det som Alf Riple och hans prognoskollegor hade räknat på visade sig vara irrelevant. Men prognosmakarna skyllde ifrån sig. Enligt Alf Riple lät bortförklaringen ungefär: »Ledsen, men våra gamla prognoser förutsatte ›normala‹ förhållanden. När något så totalt oförutsägbart inträffar kan vi inte längre utvärderas utifrån dem.« Och ursäkten accepterades. Men ju mer Alf Riple tänkte på förklaringen, desto mer otillfredsställande var den. En prognos som bara är giltig ifall inget oväntat inträffar, den säger ju ingenting. För oväntade saker inträffar hela tiden.

Annons

Det var precis som med Alf Riples statistiska modell för fotbollstipset: den hade gett honom exakt de förutsägelser som vem som helst hade kunnat gissa sig till, även utan hans modell. Den sade ingenting om det oväntade. Det som människan verkligen önskade sig en förvarning om – de exceptionella och extrema händelserna – de verkade varken ekonomerna eller någon annan vara kapabel att förutse.

Tankarna snurrade i huvudet på Alf Riple. Han blev mer och mer övertygad om att ekonomerna bara kunde förutspå rent vardagliga ting, sådan information man kunnat gissa sig till även utan deras avancerade modeller. Men den information vi egentligen hade nytta av att veta om i förväg, den skulle för alltid vara höljd i dunkel.

Vad var det egentligen han höll på med?

1929:»Börspriserna har nått vad som ser ut att vara en permanent hög platå.«

Nationalekonomen Irving Fisher, av flera kallad USA:s främsta ekonom någonsin, en vecka före Wall Street-kraschen.

Inälvor, benknotor, fåglar, planeter, handflator, kristallkulor, kaffesump, prognoser eller avancerade matematiska algoritmer – hjälpmedlen för att sia om framtiden har varit många. I antikens Grekland gick inte arméerna i strid förrän deras sierskor hade sett rätt omen i levern från en nyslaktad get, och i romarriket studerade man guden Jupiters åska och blixtar. Samtidigt har vissa förutsägelser faktiskt kunnat utgöra skillnaden mellan liv och död. Genom att tyda tecknen i naturen har vi försökt förutse väderförändringar och genom att observera djurs beteende har vi försökt sia om kommande naturkatastrofer. I det gamla Egypten utvecklades nilometern, en uppfinning som de egyptiska prästerna studerade för att avgöra hur stor floden Nilens årliga översvämning skulle bli, och när den skulle komma. Nilen var nämligen avgörande för egyptiernas överlevnad, för om det skulle bli ett gott skördeår eller missväxt. Hur högt översvämningarna förväntades nå bestämde till och med hur mycket skatt som Egyptens invånare skulle betala. Allt för att man skulle kunna avgöra hur mycket förnödenheter man behövde lagra för att klara framtiden.

Den kristna kyrkan förbjöd spådom, eftersom det ansågs vara en hednisk tradition, men det hindrade inte att man ägnade sig åt förutsägelser på andra sätt. Bibeln är full av profetior om domedagen och återuppståndelse. I 1500-talets Frankrike ägnade sig en matematiker, läkare, astrolog och filosof åt siande, och hans mest kända verk, Les prophéties, läses av många ännu i dag. Michel de Nostredame, eller Nostradamus, gav profetian ett ansikte.

Med upplysningens landvinningar trodde många att siandet kunde bli en vetenskaplig gren. Isaac Newton kunde förutspå planeternas banor, och man trodde att allt annat i universum var lika linjärt. Den franske astronomen, fysikern och matematikern Pierre Simon de Laplace skrev: »Naturens nuvarande tillstånd är uppenbarligen en konsekvens av vad som var i föregående stund. Och om vi kan komma på en intelligens som i vilken stund som helst kan förstå relationen mellan alla universums enheter, skulle den kunna redogöra för positioner, rörelser och påverkan av alla dessa enheter vid vilken tid som helst i dåtid eller framtid.« Det vill säga: om människan kände till varje liten del i universum skulle hon kunna räkna ut exakt vad som skulle hända i framtiden.

De verkade ha fog för sin framtidstro. Med hjälp av Newtons gravitationslagar lyckades man bevisa planeten Neptunus existens innan den ens observerats, och fysikern James Clerk Maxwell påvisade på samma teoretiska sätt förekomsten av radiovågor. Snart smittade naturvetenskapens framgångar av sig på andra fält. Precis som planeternas banor föreställde man sig att områden som ekonomi, kriminalitet och politik var linjära. Amerikanen Roger Babson menade att Newtons gravitationslag lika gärna kunde översättas till börsmarknaden. Man började prata om ekonomiska cykler, som förändrades precis som årstiderna och som således kunde förutspås. Babson byggde snart upp ett imperium på att ge veckovisa finansprognoser och grundade 1919 Babson College, vilket försåg honom med arbetskraft.

I september 1929 höll Babson ett tal där han förutsåg att det »förr eller senare« skulle komma en börskrasch, och att den kunde bli »enorm«. Redan hans uttalanden i sig fick marknaden på Wall Street att falla med tre procent. En månad senare kraschade den helt. Det var startskottet för den stora depressionen.

Drygt 80 år senare har prognosmakandet på finansmarknaden vuxit till en global industri. Alla ägnar sig åt prognoser: riksbanker, privata banker, regeringar och konjunkturinstitut.

1968: »Slaget om att föda mänskligheten är förlorat. På 1970-talet kommer hundratals miljoner människor att svälta till döds, oaktat vilka räddningsprogram som påbörjas i dag.«

Paul Ehrlich, professor vid Stanforduniversitetet, i boken Befolkningsexplosionen.

Boken Den svarta svanen av Nassim Taleb publicerades 2007. Uttrycket »svart svan« var länge något som användes för att illustrera det omöjliga; det fanns ju inga svarta svanar i världen. Deras existens ansågs vara helt omöjlig – tills en svart svan observerades i Australien 1769. Sålunda fick termen en ny betydelse: det som troddes vara omöjligt – men ändå dök upp. Taleb använde metaforen för att visa att en rad slutsatser kan ställas på ända om utgångspunkten visar sig vara fel. Observationen av en enda svart svan omkullkastade ett helt tankemönster, och alla de slutsatser som dragits därifrån. Det är de svarta svanarna – inte de förväntade, vardagliga händelserna – som dominerar och påverkar historien, menade Taleb. De är oväntade, omöjliga att förutse och ger stora konsekvenser: första världskriget, Sovjetunionens fall, internets explosiva utveckling, till och med kioskvältare som Harry Potter-böckerna eller Femtio nyanser av honom – alla var de svarta svanar, enligt Taleb. Han menade dessutom att samhället, och finansmarknader i synnerhet, inte var rustade för – eller ens erkände existensen av – svarta svanar.

Nassim Taleb fick starkt stöd för sin teori. Några månader efter att Den svarta svanen släppts kastades världen in i den värsta finanskrisen sedan börskraschen 1929, och Taleb blev profetförklarad.

Annons

Taleb liknar människans tankemönster vid livet för en kalkon som ska slaktas till Thanksgiving. Kalkonen matas varje dag i tusen dagar, och för kalkonen bekräftas varje dag den statistiska sannolikheten att den nästa dag ska få mat igen. Men på den ettusenförsta dagen, Thanksgiving, får kalkonen en överraskning. »Tusen dagars historia säger ingenting om vad som kommer att ske nästa dag«, menar Taleb. Samma problem brottades även filosofen Karl Popper med: »Människans historia är starkt påverkad av växande kunskap. Men det är omöjligt att med rationella eller vetenskapliga metoder förutse vår framtida kunskap.« I sådana fall skulle det ju inte vara framtida kunskap, utan nutida kunskap, menade Popper.

I boken Future Babble: How to Stop Worrying and Love the Unpredictable ger journalisten Dan Gardner ett annat exempel. År 1961 var meteorologen Edward Lorenz forskare på universitetet MIT. Datorerna hade precis gjort sitt intåg på forskningsområdet, och alla var övertygade om att de gigantiska maskinerna skulle hjälpa dem med ännu mer avancerade uträkningar, och på så vis förbättra framtidsförutsägelserna. En dag stoppade Lorenz sin dator mitt i en uträkning av en väderprognos. Men snart ångrade han sig, knappade in de halvfärdiga resultat som datorn först producerat och lät uträkningen fortsätta. När Edward Lorenz såg slutresultatet blev han förvånad. Trots att datorn uppenbarligen hade fortsatt med samma uträkning, blev resultaten helt olika. Lorenz kom till slut på att han programmerat datorn att räkna med sex decimaler, men när han matat in siffrorna hade han bara skrivit in de tre decimaler som datorn rundat av till under den avbrutna rundan. Han hade låtit datorn fortsätta arbeta med avrundningar istället för med de exakta svaren, och effekten blev att datorn gav honom två mycket olika prognoser. Lorenz insåg vad det innebar: »Om den riktiga atmosfären betedde sig på samma sätt som modellen, är långsiktiga väderprognoser omöjliga.« Upplysningens idéer om att det gick att veta vart varenda liten beståndsdel i universum var på väg, och sålunda var alla delar skulle befinna sig härnäst, kunde inte stämma. Universum var snarare ett kaos av beståndsdelar som vi inte kunde känna till eller beräkna. Själv liknade Edward Lorenz sin insikt vid att en fjäril kunde flaxa med sina vingar i Brasilien och orsaka en tornado i Texas. Han myntade därmed en odödlig term: »Fjärilseffekten.«

1977: »Om inte ingående förändringar görs för att sänka oljekonsumtionen anser vi att världen under tidigt 1980-tal kommer att kräva mer olja än den kan producera.«

President Jimmy Carter i ett tal till nationen.

1995: »Vi ska boka flygbiljetter över nätverket, göra restaurangreservationer och förhandla kontrakt. Butiker ska bli förlegade. Så hur kommer det sig att mitt närmaste köpcentrum omsätter mer än hela internet gör på en månad? Nätverket saknar kapitalismens viktigaste ingrediens: säljare.«

Clifford Stoll, författare och IT-expert i magasinet Newsweek.

Inom naturvetenskapen insåg man snart att upplysningens idéer om alltings förutsägbarhet var naiva. Ting som styrs av naturlagar går att förutse: jordens rotation, gravitationen, solförmörkelserna och tidvattnet. Till och med meteorologen Edward Lorenz eget område, vädret, går att förutspå, om än inom ett väldigt begränsat tidsspann.

Andra händelser och processer, som tycks lyda under samma naturlagar och som därför borde gå att förutspå, har visat sig omöjliga att omsätta i uträkningar. Ta jordbävningar: det närmsta forskare har kommit att förutse en jordbävning är att avgöra exakt rätt plats (San Andreasförkastningen i Kalifornien) och exakt rätt magnitud (6,0 på Richterskalan). Problemet: skalvet kom tolv år senare än forskarna förutspådde.

För till skillnad från gravitationen är jordbävningar svårförutsägbara i tid, kraft och effekt. Det är också de flesta andra processer som vi är intresserade av att förutse. Även människan i sig är irrationell och opålitlig. Ändå är det inom mänskligt styrda områden som det ekonomiska och politiska prognosmakandet har vuxit till en storindustri. Likaså har det vuxit fram företag som specialiserar sig på mer allmänna framtidsstudier. I Sverige heter det största företaget Kairos Future. De arbetar med »omvärldsanalys« och »trendspaning«, och är lika flitigt citerade i tidningarna som anlitade av både offentlig och privat sektor. Framtid till salu, en magisteruppsats av elever på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet från 2011, visade att 178 av landets 290  kommuner någon gång köpt någonting av Kairos Future, allt från böcker till föreläsningar och konsulttjänster. Vid tiden för granskningen hade minst 32,8 miljoner i kommunala skattepengar betalats ut till företaget.

Varje år ger Kairos Future ut rapporter och undersökningar av typen Trendspaning inför 2014, Framtidens lärare och lärande, Framtidens äldre eller Fusklapp för framtidsfolket. De säger sig bygga på vetenskapliga metoder, såsom enkäter, men redovisar sällan sin metod. I Framtid till salu granskades 20 sådana rapporter från Kairos Future, där enbart en av dem redovisade svarsfrekvensen – vilken var tio procent. Förutom det grundläggande problemet – minns Karl Poppers tes om nutida och framtida kunskap – så har man alltså inte ens tillräcklig nutida kunskap.

I flera fall har Kairos Future anlitats av kommuner för att bygga en typ av visionsrapporter som blivit allt mer populära, en vision för kommunen år tjugohundranågonting. Den ska ge svar på hur kommunen ska tackla problem som kommer sig av en åldrande befolkning och/eller en minskande andel ungdomar. Men det är precis den typen av scenarier som är svåra att förutspå. 1960- och 1970-talets linjära beslutsunderlag för ekonomins och befolkningens tillväxt slog så fel att problemen fortfarande märks i Sveriges infrastruktur. Ett helt annat exempel: I 1970-talets Iran var antalet födda barn per kvinna i snitt 6,4. År 2006 var snittet 1,9. Historien visar helt enkelt att den typen av prognoser är helt omöjliga att göra.

Det finns heller inget som talar för att människor som arbetar med framtiden, som analytiker på Kairos Future eller makroanalytiker inom finanssektorn, är bättre på att förutspå framtiden än andra. I en studie som löpte över tjugo år undersökte professor Philip Tetlock vid Pennsylvaniauniversitetet 284 experter inom olika ämnesområden, som tillsammans gjorde 27 450 förutsägelser om framtiden. Resultatet? Experterna presterade sämre än slumpen. Det fanns heller ingen skillnad i träffsäkerhet bland experterna vad gällde förutsägelser inom eller utanför deras specialämne. En ekonom hade lika stor chans som en politisk expert att gissa rätt om den politiska utvecklingen, och vice versa.

2003: »Om ett stort torg i -Bagdad inte har döpts  efter president Bush inom ett år skulle jag bli mycket förvånad.«

Richard Perle, politisk rådgivare åt Bushadministrationen.

Alf Riple flyttade så småningom till Sverige och tog jobb på Nordea. Han fortsatte, sina insikter till trots, att arbeta som makroanalytiker.

Annons

– Om du skulle konfrontera folk i min bransch och fråga dem vad tusan de håller på med egentligen, skulle deras bästa svar vara att det finns en efterfrågan på prognoser. Många vill ha dem i sitt arbete. Det var så jag tänkte: »Någon betalar mig för att göra dem, så jag kan väl fortsätta.«

I dag kallar Alf Riple sig själv för »rehabiliterad prognosmakare«. Han arbetar som fondförvaltare och befinner sig plötsligt på andra sidan: han är mottagare för de prognoser han en gång var med och gjorde.

– Det är fantastiskt roligt att räkna, och jag skulle gärna vilja göra det nu också. Jag får hela tiden säga åt mig själv: »Nej, sluta!« Prognoserna binder upp tanken och korrumperar tänkandet. När jag kom till den insikten fanns det ingen återvändo.

2012 släppte han boken Lögn, förbannad lögn och prognoser, där han går till attack mot sin gamla yrkeskår. Han menar, precis som Nassim Taleb, att hela branschen »navigerar efter en karta som borde förpassas till historieböckerna«.

– Allt är som det alltid varit, säger Alf Riple. Det är väldigt svårt för folk att psykologiskt greppa idén om svarta svanar, till exempel. Taleb själv klagar på att han hela tiden blir tillfrågad: »Vad kommer att bli nästa svarta svan?« Då har man ju inte förstått någonting! Den mänskliga hjärnan verkar inte vara anpassad för den typen av osäkerhet.

Utöver Taleb har Alf Riple en annan husgud: amerikanen Nate Silver, som faktiskt ägnar sig åt just prognosmakande. Han kallas ibland »The King of Quants« och är ansiktet utåt för en ny yrkesgrupp på frammarsch i världen: unga, nördiga matematiker som med dagens allt kraftfullare datorer och en ständigt växande informationsmängd har skapat mer avancerade modeller för att få träffsäkra uträkningar. En av de branscher där de matematiska analytikerna först fick genomslag var inom basebollen, där också Silver började sin karriär. Med hjälp av matematiska modeller kunde de kvantifiera och utvärdera basebollspelarnas prestationer på helt nya sätt, och fick på så vis fram objektiva bedömningar av spelarna, i motsats till de subjektiva värderingar som gjordes av sportens traditionella tränare och experter. Snart tillämpade Silver sin kunskap även utanför basebollens värld, och han betraktas i dag som USA:s största statistikguru, bland annat efter att ha lyckats förutspå resultatet för varje delstat i presidentvalet 2012.

Så vad är skillnaden mellan Nate Silver och alla de prognosmakare som ständigt visar sig ha fel? Silver själv framhåller en tidigare utskälld yrkesgrupp som de främsta förebilderna: meteorologerna. De har fått fler informationskällor i form av nya väderstationer och satelliter runt om i världen, som i kombination med mer effektiva datorer har förbättrat väderleksrapporternas träffsäkerhet markant de senaste 20 åren. Ny information tillförs hela tiden för att uträkningarna ska vara uppdaterade, och ju närmare man kommer tidpunkten för förutsägelsen, desto mer träffsäker blir prognosen. Meteorologerna gör däremot inga anspråk på att förutspå vädret om en månad, än mindre ett år, utan inriktar sig på att göra så träffsäkra prognoser som möjligt för de närmast kommande dagarna. På samma sätt var det möjligt för Nate Silver att förutspå det exakta valresultatet i varje delstat dagarna före valet, men det vore omöjligt för honom att göra detsamma i dag inför valet 2016. Det är frestande att tro att vi med den ökade datamängden kan säga något om framtiden på lång sikt, men det enda vi har är, som filosofen Karl Popper sade, »nutida kunskap«. Vi kan aldrig veta hur fjärilens vingar kommer att slå, eller vilken svart svan som ska dyka upp.

Därtill arbetar meteorologer, precis som Nate Silver, med sannolikhet. Något som Alf Riple saknar inom finansbranschen.

– Ekonomer säger inte att dollarn med 40 procents sannolikhet kommer att vara värd över tio kronor om ett år, och med 60 procents sannolikhet kommer den att vara värd mindre, säger Riple. Det är inte det folk vill ha. Man säger att om exakt ett år kommer dollarn att ligga på exakt 6,84. Men man får inte binda upp sig vid konkreta siffror. Det finns alltid flera möjliga utfall i varje fråga.

Riple tycker istället att finansvärlden borde ge sina kunder »ett moln av riskfaktorer«, för att de ska förstå att det egentligen inte går att säga något om framtiden.

– Jag skulle gärna se att chefsekonomerna fick uttala sig om allt utom det som händer i framtiden. Det gällande läget i ekonomin är allt vi kan uttala oss om, men det framtida går inte att sia om. Det borde de bara lägga ner.

Så vad gör fondförvaltaren Alf Riple i dag när han får prognoserna skickade till sig?

– Jag får en massa brev från bankerna där det står: »Här har du vår nya prognos.« Dem brukar jag slänga. Det är jätteintressant att få en analys av ett företag, att få en beskrivning av nuläget, vad de har för produkter, men jag måste hela tiden påminna mig själv om att det finns så mycket mer där ute än det som kan beskrivas i en rapport. Jag jobbar utifrån att det alltid finns en osäkerhet. Den kommer man aldrig ifrån.