Hädanfärden

Kan svenskarnas mest älskade samhälls­kontrakt överleva den digitala revolutionen?

Den 28 oktober 2010 fick polisen i Norrtälje syn på en man som cyklade utan lyse. Tingsrätten dömde mannen enligt Fordonsförordningen och Transportstyrelsens föreskrifter om cyklar, hästfordon och sparkstöttingar. Straffet: 700 kronor i böter.

Drygt två år senare avvisade en ordningsvakt en berusad man från stads­hotellet i Eksjö, mannen föll i trappan och vakten anmäldes för misshandel. Ordningsvakten friades i tingsrätten.

Den 20 januari 2013 genomförde polisen en hastighetskontroll på en gata i Högsby och en svart Mercedes registrerades för en hastighet av 18 kilometer över den tillåtna. Fortköraren fick böta 2 800 kronor.

Förra året avgjorde landets 48 tingsrätter 181 210 mål, de flesta rönte ingen större uppmärksamhet, vid många behövde den åtalade inte ens komma till rätten. Tingsrätternas arkiv fylls varje år på med hundratusentals mål som inte angår några andra än de närmast berörda, och om rättsmaskineriets kvarnar hade fått mala som de brukar hade också de här tre målen förpassats till ett arkiv.

Straffen skulle ha sonats, de dömda skulle ha gått vidare.

I Sverige har årtalet 1766 något av legend­status, åtminstone bland journalister och jurister. Partiet hattarna hade styrt i ett kvarts sekel och det långa maktinnehavet hade lett till korruption och svågerpolitik. När mössorna tog över 1765 ville de röja upp i träsket, bland annat genom att ge medborgarna en ökad insyn i statsapparaten. Året efter skrevs tryckfrihetsförordningen in i grundlagen. En av dess bärande delar är den så kallade offentlighetsprincipen, som ger svenska folket en världsunik rätt att ta del av de dokument som produceras på myndigheter och i domstolar.