Hädanfärden

Kan svenskarnas mest älskade samhälls­kontrakt överleva den digitala revolutionen?

Den 28 oktober 2010 fick polisen i Norrtälje syn på en man som cyklade utan lyse. Tingsrätten dömde mannen enligt Fordonsförordningen och Transportstyrelsens föreskrifter om cyklar, hästfordon och sparkstöttingar. Straffet: 700 kronor i böter.

Drygt två år senare avvisade en ordningsvakt en berusad man från stads­hotellet i Eksjö, mannen föll i trappan och vakten anmäldes för misshandel. Ordningsvakten friades i tingsrätten.

Den 20 januari 2013 genomförde polisen en hastighetskontroll på en gata i Högsby och en svart Mercedes registrerades för en hastighet av 18 kilometer över den tillåtna. Fortköraren fick böta 2 800 kronor.

Annons

Förra året avgjorde landets 48 tingsrätter 181 210 mål, de flesta rönte ingen större uppmärksamhet, vid många behövde den åtalade inte ens komma till rätten. Tingsrätternas arkiv fylls varje år på med hundratusentals mål som inte angår några andra än de närmast berörda, och om rättsmaskineriets kvarnar hade fått mala som de brukar hade också de här tre målen förpassats till ett arkiv.

Straffen skulle ha sonats, de dömda skulle ha gått vidare.

 

I Sverige har årtalet 1766 något av legend­status, åtminstone bland journalister och jurister. Partiet hattarna hade styrt i ett kvarts sekel och det långa maktinnehavet hade lett till korruption och svågerpolitik. När mössorna tog över 1765 ville de röja upp i träsket, bland annat genom att ge medborgarna en ökad insyn i statsapparaten. Året efter skrevs tryckfrihetsförordningen in i grundlagen. En av dess bärande delar är den så kallade offentlighetsprincipen, som ger svenska folket en världsunik rätt att ta del av de dokument som produceras på myndigheter och i domstolar.

Vissa hävdar att politiska motiv låg bakom: mössorna ville använda dokumenten för att klanka ner på hattarna, och ångrade sig när de snart upptäckte att också motståndarna begagnade sig av de nya rättigheterna. Det uttalade syftet var hur som helst att öppenheten skulle »säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning«.

Rätten att få ut dokument användes framför allt av journalister på de tidningar som tog en allt större plats i offentligheten. I mitten av 1800-talet ansåg den dåvarande kungen Oscar I att pressen hade fått för stor makt och att offentlighetsprincipen missbrukades. Kungen ville lyfta ut rättigheterna ur grundlagen, något som fick C V A Strandberg, Kungssångens författare, att skalda:

Därför ve den hand, som skär av tungan

På ett folk, som en gång haft en röst!

Ve den, som med vilja sårar lungan

I offentlighetens breda bröst.

Kungens förslag röstades ner av samtliga fyra stånd. Därmed kunde pressen, som tack vare offentlighetsprincipen nyligen getts epitetet Den tredje statsmakten, fortsätta att utöva sitt allt större inflytande i samhället.

Tidningarnas makt stärktes inte bara av rätten att ta del av handlingar, de fick också ett juridiskt skydd i och med systemet med ansvarig utgivare och utgivningsbevis. Skyddet förbjuder tjänstemän att efterforska källor och minskar myndigheternas möjlighet att lägga sig i vad som publiceras.

Länge var tidningar och tidskrifter, helt naturligt, ensamma om att åtnjuta skydd av ett utgivningsbevis. När radio och TV dök upp på den mediala scenen fick också de rätt att verka bakom en ansvarig utgivare.

Under 1990-talet växte ett nytt medium fram. Internet var till en början långsamt och ganska innehållslöst, men i takt med att allt fler fick tillgång till datorer och snabbare uppkoppling fylldes servrarna med information. Tidningarna var tidigt ute, med Aftonbladet Kultur i spetsen, och när artiklarna nu låg ute på nätet utvidgades grundlagsskyddet till att gälla också redaktioner som publicerade sig digitalt.

Men inte bara journalister publicerade sig på internet. Den så kallade internetdagboken blev allt mer populär, på engelska weblog, senare förkortat till blogg. En av de tidiga bloggarna var Börje Ramsbro, en entreprenör som i början av 1990-talet tvingades lämna ifrån sig sitt företag. För att hämnas startade han hemsidan Stiftelsen mot Nordbanken, där han hävdade att bankerna hade lurat honom och där han beskrev flera personer som brottsliga. Han kallade själv hemsidan för en »elektronisk skampåle«. En av de utpekade anmälde Ramsbro för att hemsidan saknade tillstånd att upprätta ett personregister.

Annons

Ramsbro fälldes i såväl tingsrätt som hovrätt. När målet nådde Högsta domstolen hade den nya personuppgiftslagen börjat gälla. Den rymmer ett undantag som fick betydelse för såväl Börje Ramsbro som för alla andra som vill hänga ut sina fiender på nätet: enligt PUL är det brottsligt att publicera känsliga personuppgifter, men inte om ändamålet är journalistiskt.

HD definierade »journalistiskt ändamål« som publiceringar som avser att informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. Finns det ett sådant intresse utgör det ett journalistiskt ändamål, även om man gör det på ett för enskilda personer kränkande sätt. Högsta domstolen friade Börje Ramsbro.

Samtidigt som Börje Ramsbro arbetade med sin skampåle väcktes tanken hos politikerna att grundlagsskyddet skulle utvidgas. Varför skulle bara journalister skyddas? En utredning föreslog 1997 att vem som helst skulle kunna söka utgivningsbevis, men regeringen backade. Två år senare tillsattes en ny utredning som föreslog samma sak. Den här gången gick förslaget igenom och den 1 januari 2003 fick vem som helst rätt att ansöka om ett utgivningsbevis. Det enda som krävdes var en hemsida, en ansvarig utgivare och 2 000 kronor till avgiften.

Regeringens enda farhåga var att utgivnings­beviset skulle utnyttjas av kriminella. Bakgrunden var en händelse som fått stor uppmärksamhet ett par år tidigare. Då fotograferade en grupp män långt ut på högerkanten sig själva, maskerade och beväpnade, utanför ett par kända svenskars ytterdörrar. Bilderna överlämnades till en journalist på Aftonbladet som visade dem för de hotade personerna, publicerade fotografierna och skrev om saken. Hoten polisanmäldes, men eftersom Aftonbladet var skyddat av utgivningsbevis och lydde under tryckfrihetsförordningen friade Högsta domstolen med hänvisning till att hoten hade framförts som ett led i en grundlagsskyddad journalistik.

För att förhindra att kriminella inspirerades av Aftonbladetdomen och började hota folk med skydd av ett utgivningsbevis fördes olaga hot in som ett tryckfrihetsbrott. Därmed ansågs möjligheten att missbruka utgivningsbeviset vara beivrad.

Vad man inte insåg var att man nu hade öppnat slussarna in till myndigheternas arkiv.

 

De domar som förklarade cyklisten och fortköraren skyldiga och frikände ordningsvakten innehåller även de åtalades fullständiga namn, adress och personnummer. Mer omfattande domar kan berätta om sjukdomstillstånd, politisk aktivitet och familjeförhållanden. Att publicera de dömdas namn och andra personliga uppgifter skulle knappast främja »ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning«.

För att inte journalister ska lockas att i skydd av tryckfriheten publicera sådana uppgifter har branschen tagit fram egna etiska regler och en informell »domstol«, Pressombudsmannen, som avgör när övertramp sker. Reglerna kom till för hundra år sedan när staten hotade att driva fram inskränkningar i tryckfriheten. När missnöjet med framför allt kvällstidningarnas etiska snedsteg växte på 1960-talet restes krav på ändringar i tryckfrihetsförordningen, varpå branschen återigen svarade med att vässa det pressetiska systemet och lagändringarna uteblev.

Rätten att ta del av domar och andra dokument gäller oavsett vad den som begär ut handlingarna tänker göra med dem. Den tjänsteman som kontaktas av en medborgare som vill se ett dokument får, med vissa undantag, inte ens fråga efter namn eller syfte. Det finns heller inte några begränsningar kring hur många handlingar som kan begäras ut.

I juli i somras började Svenskarnas parti placera ut sina valplakat på trottoarer och gräsmattor i Sjöbo, något som fick Anna Johansson, 25-årig Sjöbobo, att starta en protestlista för att förmå kommunen att förbjuda den höger­extrema affischeringen. Rickard Pekkarine­n, Svp:s andreman i kommunen, skrev på protestgruppens Facebooksida att han skulle begära ut namnlistan från kommunen. På frågan vad han skulle använda den till svarade han: »Den ska användas till en grävande artikel på Realisten.se om vilka personer det är som är emot yttrande­frihet till exempel. Eftersom ditt namn finns med på listan så ska vi kanske kolla upp dig inför artikeln. Var du jobbar, vad du är dömd för, hur mycket du har i skulder, var du bor, etcetera, är saker som kan finnas med i artikeln. Spännande, va?«

När listan lämnades in till kommunen innehöll den 252 namn. Flera kände sig hotade av P­ekkarinens kommentar, och kommunen beslöt att sekretesspröva varje utlämnande med hänvisning till personuppgiftslagen. Men eftersom Realisten, Svp:s nättidning, hade ett utgivningsbevis så gällde inte PUL, och kommunen tvingades lämna ut listan.

Att använda offentliga dokument i en politisk kamp är lika gammalt som offentlighetsprincipen, vars införande gav ammunition åt hattarnas och mössornas stridigheter. I dag förs kampen främst mellan extremvänster och extremhöger.

Den nationella rörelsens informationskrig fick sitt genombrott när dess tidskrift Folktribunen sommaren 1999 kartlade de två granskande journalister som skrev under pseudo­nymerna Peter Karlsson och Katarina Larsson. Två veckor tidigare hade Peter Karlsson och parets son skadats svårt när en bomb exploderade under deras bil. På Folk­tribunalens hemsida publicerades bilder på de båda journalisterna, bredvid deras verkliga namn. Dessutom berättade texten om deras uppväxt och de polis­utredningar där de hade förekommit.

Annons

Artikeln anmäldes, men Justitie­kanslern konstaterade att hemsidan var knuten till en periodisk skrift och därmed skyddad av grundlagen.

En del av kartläggningen var utförd av Hampus Helleklant, den nazist som bara ett par månader senare mördade syndikalisten Björn Söderberg. När Helleklant sedermera släpptes fri återupptog han sin kartläggning av meningsmotståndare, något som avslöjades i en artikel i tidningen Arbetaren. Den var skriven av Martin Fredriksson, tidigare engagerad i vänsterextrema Afa. Fredriksson ingick i den då nybildade Researchgruppen – ett nätverk av skribenter och grävare med bakgrund i olika sociala rörelser.

I början av 2013 startade Research­gruppen en kartläggning av vilka som stod bakom de anonyma signaturer som skrev hatiska kommentarer om invandrare på sajter som Avpixlat. Granskningen publicerades i Expressen och fick stor uppmärksamhet. Uthängningen av näthatarna – med namn och bild – fick högerextrema grävare att i sin tur rota i de offentliga arkiven efter uppgifter om Research­gruppens medlemmar. Kartläggningarna publicerades på grundlags­skyddade hemsidor.

Nazisterna kartlades i sin tur av Afa, som bedriver sin research dels under namnet Afa Dokumentation och dels i de olika lokalföreningarna. I slutet av augusti kartlade Afa Fyrbodal fyra medlemmar i Svenskarnas parti i Vänersborg. Namn, adress och personnummer publicerades tillsammans med ett budskap till dem som ännu inte var kartlagda: »Vi har medvetet valt att utelämna flera namn av olika skäl, men om ni inte vill hamna i en framtida artikel så bör ni kontakta oss omgående och meddela ert avhopp.«

Men offentlighetsprincipen utnyttjas inte bara av politiska aktivister.

För fem år sedan började ett par hemsidor att hänga ut sexförbrytare med namn, bild och andra personuppgifter. Även domarna publicerades. Den sida som är kvar än i dag, kriminellt.com, påstår att den publicerar journalistik: »Materialet på hemsidan är för journalistiskt ändamål. Vi kränker ingen genom dessa uppgifter utan lägger endast ut offentligt material från domstolar.«

När sajten anmäldes blev det Datainspektionens uppgift att granska det argumentet, som vanligt utifrån vad Högsta domstolen yttrade om Börje Ramsbros blogg.

– Det är svårt att enkelt beskriva hur den bedömningen görs, säger Nidia Larsson, jurist på Datainspektionen. När man har jobbat med personuppgiftslagen länge får man en känsla av vad som är journalistiskt ändamål och inte. Vi tittar på publiceringens innehåll. Det kan vara journalistiskt ändamål trots att personen har som syfte att göra någon illa.

Den här gången ansåg Datainspektionen att det inte var frågan om journalistik och polisanmälde sajten. Förundersökningen hamnade i Värmland, där brottet ansågs ha begåtts, men lades snart ner. Orsak: det gick inte att bevisa vem eller vilka som hade begått gärningen.

För två år sedan polisanmäldes tre andra sajter, som publicerade känslig information om männi­skor som har sökt asyl i Sverige, bland annat uppgifter om hälsostatus och inblandning i brottslighet. Det började med att en sverige­demokrat startade bloggen Migileaks där han lade ut information från Migrationsverket. Sajten togs över av Avpixlat. Den tredje sajten som polis­anmäldes för spridandet av samma material var Fria Nyheter. Eftersom sajterna ligger på servrar utomlands har åklagaren begärt rättshjälp, men ännu inte fått något svar.

Avpixlat har sedan i maj ett utgivningsbevis. Mats Dagerlind är ansvarig utgivare:

– Principiellt står vi för att man ska ha rätt att publicera domar från migrations­domstolarna för att visa hur asyl­processen går till. Där finns de uppgifter som domstolen ansett ska vara offentliga, vi gör ju ingen annan bedömning.

Flera av de sajter som hämtar personuppgifter ur domar och publicerar dem försvarar sig med att domarna är offentliga: vem som helst kan ju ringa till domstolen och få dem hemskickade. Datainspektionen anser däremot att känsliga uppgifter kan bryta mot personuppgiftslagen i samma stund som de publiceras på internet.

Med ett utgivningsbevis i bakfickan kan vem som helst ändå räcka fingret åt Datainspektionen. För den som känner sig uthängd av en sida med ansvarig utgivare återstår att försöka få denne åtalad för förtal. I Sverige kan bara Justitie­kanslern väcka allmänt åtal mot en ansvarig utgivare, något som är mycket sällsynt – de senaste tio åren har JK fått in nästan 300 anmälningar om förtal, men bara väckt åtal vid ett enda tillfälle. 2006 åtalade dåvarande justitiekansler Göran Lambertz Expressens ansvariga utgivare Otto Sjöberg för uppgifter i en artikel om Mikael P­ersbrandt.

Från och med första juli ska det vara lättare att väcka åtal för förtal. Tidigare krävdes »särskilda skäl«, en skrivning som nu är borta.

– Min bedömning är att för vår del så är det en förändring som i praktiken inte ger någon effekt, säger justitiekansler Anna Skarhed.

En sista utväg är att själv väcka ett så ­kallat enskilt åtal. Det innebär att man med egna pengar, och med risken att få betala motståndarens rättegångskostnader vid en friande dom, går upp i domstolen och slåss mot ett av de starkaste rättsskydd som finns.

Skyddet kompletteras med en särskild process för tryckfrihetsbrott. Den som stämmer en ansvarig utgivare hamnar i en special­domstol med en jury och tre domare. För att vinna måste man övertyga sex av juryns nio ledamöter. Och om juryn fäller kan domarna ändå välja att fria. Den som passerar också det hindret kan vänta sig ett lågt skadestånd.

Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, beskriver kampen så här:

– Tidningarna har fått haubits och kärnvapen medan den enskilde har fått en fällkniv.

2007, fyra år efter det att utgivningsbevisen släpptes fria och var och en fick tillgång till haubitsarna och kärnvapnen, konstaterade en statlig utredning att skyddet för den personliga integriteten väsentligt hade försämrats. Två år senare undersökte en annan utredning hur de nya aktörerna skötte sig. Utredarna granskade 509 hemsidor med utgivningsbevis och konstaterade att sajterna huvudsakligen verkade i offentlighetsprincipens anda, och föreslog att allt skulle fortsätta som vanligt.

Den inställningen levde vidare till den 27 januari 2014, då en ny hemsida öppnade kranarna till landets tingsrätter.

»Dagens Nyheter har ett ab­onnemang på databasen, men vi har på eget initiativ satt upp strikta regler för användandet.«

De tre domarna mot cyklisten, ordningsvakten och fortköraren finns dels i pappersform hos respektive tingsrätt, dels i elektronisk form i en databas som kallas Vera. I teorin skulle det gå att söka på till exempel ett personnummer bland samtliga tingsrätter, men av integritetsskäl har staten begränsat domstolarnas tillgång till varandras databaser. Varje tingsrätt är en egen arkivmyndighet och kan bara söka bland sina egna domar.

För att få tag i de tre domarna fick jag därför ringa till fyra olika tingsrätter. I två fall hade brottet begåtts på den ort där den misstänkte bodde, vilket gjorde det lätt att hitta rätt tingsrätt. När det gällde ordningsvakten var det knepigare, då den misstänkta misshandeln hade inträffat på en annan ort. Men vilken? Det var bara att ringa runt.

Mitt arbete skulle ha gått betydligt snabbare om jag hade haft tillgång till de databaser som finns hos företagen Infotorg, Siren och Piscatus. Infotorg och Siren har funnits länge, medan ­Piscatus är relativt nya på marknaden. Företagens affärsidé är att samla offentlig information från landets myndigheter – som exempelvis rätts­databasen Vera – och mot betalning göra den sökbar. Samtliga har begränsningar för vilka som kan bli kunder, ingen låter privatpersoner få tillgång till databaserna. Det finns också restriktioner kring hur kunderna får använda tjänsten.

– Vi har avtal med tidningar som säger att det ska handla om journalistik och att de inte ska ha privat tillgång, säger Matti Larsson, chefredaktör på Siren. Vissa tidningar har login där man kan söka men inte ladda ner, för att ha kontroll över vad som laddas ner.

Dagens Nyheter, kund hos Piscatus, har satt upp egna regler för hur databasen får användas. Chefredaktören Peter Wolodarski skrev så här i en artikel i den egna tidningen: »Det potentiella missbruket är stort, och när jag förra året bekantade mig med ­Piscatus för första gången kände jag en instinktiv motvilja. Dagens Nyheter har ett abonnemang på databasen, men vi har på eget initiativ satt upp strikta regler för användandet.«

Bortsett från att mellanhänder profiterar på spridandet av de offentliga uppgifterna fungerar det här systemet ändå i stort sett som det en gång var tänkt: upplysningarna möjliggör en granskning av samhällsapparaten, och når aktörer som kan förväntas ta ansvar för att de inte missbrukas.

När så sajten Lexbase drog igång i januari ställdes allt på ända.

På Lexbase kan vem som helst söka efter en person och få veta om vederbörande förekommer i tingsrätternas arkiv. Du kan också söka på en karta där röda prickar markerar adresser där det bor någon som förekommer i arkiven. För att få veta exakt vad saken gäller, och om personen är friad eller fälld, måste du betala.

Plötsligt fick alla, utan restriktioner, tillgång till tingsrätternas domar. Tjänsten blev så populär att bolaget tjänade miljoner på bara ett par dagar, innan hemsidan kraschade. Samtidigt protest­erade ett stort antal människor som kände sig uthängda. Mediedebatten blev hård och högljudd.

Jon Karlung, VD på webbhotellet där Lexbase huserade, skrev i ett pressmeddelande att Lexbase inte hade skött sitt utgivningbevis på rätt sätt och att de därför kastade ut den kontroversiella kunden. »Yttrandefriheten ska inte användas för att slå neråt«, skrev han i Bahnhofs pressmeddelande.

Ett par månader senare, när debatten hade lagt sig och den hackade sajten hade slickat sina sår, öppnade tjänsten igen.

Lexbase marknadsför sig som ett slags belastningsregister där vem som helst kan kolla upp personer i sin omgivning. Så här skriver företaget på sin Facebooksida: »Via Lexbase kan du enkelt göra en sökning på människor du träffar, anlitar och behöver i din vardag. Vad vet du om dina barns lärare, din hyresgäst, din hantverkare?«

Tre av dem som oroligt drog efter andan när Lexbase lanserades var cyklisten, ordningsvakten och fortköraren. Den som söker på deras namn får veta att de förekommer i var sitt brottmål. Även ordningsvaktens föräldrar är utpekade, eftersom de står skrivna på samma adress. Alla tre skickade in en stämningsansökan mot Lexbase till Stockholms tingsrätt, även om cyklisten inte betalade anmälningsavgiften i tid och fick se sin ansökan avförd. De andra två är inte intresserade av att prata.

Den fjärde personen som har stämt Lexbase har ingenting emot att prata. Han har, offentligt och med emfas, lovat att göra vad han kan för att stoppa sajten.

Torgny Jönsson dömdes 2009 till sju års fängelse för grovt bedrägeri. Han har försökt stämma staten för att han inte fick tillräckligt med tid att förbereda den rättegången, och har genom organisationen Reclaim Justice drivit flera processer som har med rättssystemet att göra. Nu har Reclaim Justice skickat in en grupptalan mot staten för att JK – i sedvanlig ordning – valde att avskriva de förtalsanmälningar som inkom mot Lexbase. Reclaim Justice stöttar även fortkörarens stämningsansökan.

– Det finns en fascination och nyfikenhet kring brott och straff och vad grannen kan tänkas ha i sin garderob, säger Torgny Jönsson. När man då bestämmer sig för att kallhamrat profitera på den här nyfikenheten och publicerar alla som förekommer i brottssammanhang gör man det med något slags cliffhanger att den och den förekommer och om du vill veta mer får du betala. De allra flesta nöjer sig med att konstatera att de förekommer men kollar inte vidare.

Resultatet blir, enligt Torgny Jönsson, att samhället delas upp i dem som förekommer och dem som inte förekommer i Lexbase. Den som någon gång har straffats – eller friats – får svårare att få jobb och hyra lägenhet. Torgny Jönsson säger att han har kontakt med flera personer som har fått problem med arbetsgivare och hyresvärdar på grund av Lexbase.

Jonas, som vi i sammanhanget låter förekomma utan efternamn, är en av de hundratusentals personer som finns med i Lexbase och ingår i den grupptalan som Reclaim Justice har lämnat in:

– Jag såg det på SVT och gick in direkt och kollade om jag var med, hemsidan hängde sig, men dagen efter kom jag in och då såg jag att jag förekom. Rent spontant var det bara otäckt, varför var jag med där?

På vilket sätt var det otäckt?

– Jag har varit kriminell tidigare men har lagt det bakom mig, har träffat en tjej och har tre småbarn i dag och fast jobb och lägenhet och betalat av alla skulder. Jag har flyttat och startat om på ny kula, sedan kom det här som en påminnelse om det förflutna, som en stämpel. Det finns väl en del som vet om det, men inte på förskolan där jag jobbar. Vad händer om de får reda på att jag suttit i fängelse för två väpnade rån?

Har de fått reda på det?

– Inte så att någon har sagt något, men man vet ju inte. Kanske inte alltid folk säger det, samma sak på barnens förskola, de kanske inte blir bjudna på så många kalas och varför är svårt att veta.

Hur har det påverkat dig?

– Det har väl inte påverkat mig mer än att det har påverkat mig mentalt, men det kan påverka mig i framtiden. Det här jobbet fick jag innan Lexbase, men om jag ska söka nytt jobb kanske jag blir begränsad.

Magnus Gröndal, advokat och delägare i Lexbase och den som numera är företagets talesperson, ställer sig helt oförstående till kritiken. Som han ser det är Lexbase de som verkligen tar offentlighetsprincipen på allvar.

– Jag tycker att vi borde vara superhjältar, vi är de första som erbjuder smidig access för dem som inte har feta plånböcker. Men det är som att folk vill att någon ska sålla åt dem.

Enligt Magnus Gröndal är det medierna, de som länge haft tillgång till liknande tjänster, som har vinklat det på fel sätt.

– Vad är problemet med Lexbase, är det att vi demokratiserar offentlighetsprincipen?

Lexbases lojalitet finns helt och hållet hos användaren, alltså den som vill kolla upp sin granne eller någon som söker jobb. Att mindre allvarliga brott gallras efter fem år beror inte på hänsyn till den dömde utan på att den som betalar för att se en dom inte ska känna sig lurad när det visar sig att grannens brott bestod i något så simpelt som en tio år gammal fortkörning.

Nu arbetar Magnus Gröndal och hans kollegor med att ta fram en ny version av Lexbase, som precis som Siren, Piscatus och Infotorg kommer att kräva en prenumeration. Databasen kommer också att byggas ut med material från andra myndigheter än tingsrätterna. Också den här tjänsten kommer att kunna användas av vem som helst.

– Grunden är offentlighetsprincipen och den är till för alla svenska medborgare, den är direkt avsedd för dig och mig som privatpersoner, så att sätta sig över den och bestämma vilka som ska få använda den är på gränsen till fascism.

Magnus Gröndal säger att han inte har hört ett enda bra argument mot Lexbase.

– De som kan argumentera mot offentlighetsprincipen har jag större förståelse för, de har åtminstone en idé. Men de som tycker att det vi gör är fel är idioter.

I ett försök att oskadliggöra Torgny Jönsson har Lexbase kontaktat en av de personer som J­önsson är skyldig pengar. Lexbase tog över mannens fordran på 40 miljoner kronor och har lämnat in en ansökan om verkställighet till Kronofogden. Målet är att försätta Torgny Jönsson i konkurs.

– Han har gjort det till sin livsuppgift att stänga Lexbase och då är det naturligt att vi agerar mot honom, säger Magnus Gröndal. Om han är försatt i konkurs har han mindre möjligheter att agera.

»I ett försök att oskadliggöra Torgny Jönsson har Lexbase k­ontaktat en av de personer som Jönsson är skyldig pengar.«

När svenskarna surfade in på Lexbase för att söka information om sina grannar, arbetstagare, barnvakter och andra i sin närhet hördes en kraftig smäll. Det var offentlighetsprincipen som krockade med rätten till ett privatliv. Båda är huggna i grundlag. Båda ingår i Europakonventionen för mänskliga rättigheter.

Kampen mellan dessa båda rättigheter har pågått sedan mössorna fick för sig att öppna arkiven. Men i dag är det mesta av det som myndigheterna producerar digitalt och en skicklig programmerare kan ge sina kunder tillgång till i stort sett allt som finns att veta om en person. Den offentlighetsprincip som en gång användes för att granska politiker och andra makthavare ger snart vem som helst möjlighet att med några knapptryckningar kontrollera grannens ekonomi, eventuell brottslighet, skolbetyg och allt annat som någon beslutat sig för att lägga i en databas som är skyddad av ett utgivningsbevis.

Vad som ska ingå i Lexbases nya tjänst är oklart, men varje journalist som gjort en kartläggning av en person vet hur mycket som finns att hämta i de offentliga arkiven.

I debatten om Lexbase har flera politiker, liksom Datainspektionens generaldirektör, efterlyst förändringar i grundlagen. Öppenheten har gått för långt, är budskapet. Människor måste skyddas.

Samtidigt har öppenheten en ärorik historia. När Sverige gick med i EU försvarade regeringen offentlighetsprincipen med att den var en del av vår nationella identitet. Tryckfrihetsförordningen är helt enkelt den närmaste motsvarighet vi har till amerikanernas konstitution, ett på gränsen till heligt dokument som helst inte ifrågasätts över huvud taget.

Ambivalensen syns i direktiven till den parlamentariska kommitté som ska börja arbeta i höst, som professorn i civilrätt Mårten Schultz kallar för »Lexbaseutredningen«. Uppgiften är att »analysera vilka konflikter med skyddet för den personliga integriteten som uppkommer när information tillhandahålls ur databaser med utgivningsbevis och ta ställning till om förändringar behövs för att tillgodose integritetsskyddet«. Samtidigt säger direktiven att det fortfarande ska vara möjligt att få grundlagsskydd genom utgivningsbevis. Och att utredningen inte ska föreslå att brott mot integriteten förs in som tryckfrihetsbrott.

Med andra ord: situationen är ohållbar, men ingen tycks vara särskilt benägen att lösa den.

Samtidigt kanske det inte spelar så stor roll vad kommittén kommer fram till.

För två år sedan lade EU-kommissionen fram ett förslag till en ny dataskyddsförordning. Tidigare reglerades saken i ett direktiv, och sådana ger medlemsländerna möjlighet att anpassa EU-påbuden till nationella lagar – som när Sverige införde sitt undantag för offentlighetsprincipen i Personuppgiftslagen. En förordning erbjuder inte samma utrymme för undantag.

Byråkraterna i Bryssel lider inte av några mentala låsningar när det kommer till svenskarnas mest omhuldade samhällskontrakt, och enligt deras förslag skulle våra myndigheter tvingas bli mycket mer restriktiva med vad de lämnar ut. Innan Europaparlamentet fattar sitt beslut är det nu upp till medlemsländerna att ge sin syn på saken. Men dagens vilda västern på nätet lär knappast gynna Sveriges förhandlingsposition.