Fysikens filmlagar

Patrik Norqvist, lektor i fysik vid Umeå universitet, har satt ihop en föreläsning om Hollywoodfysik. Vi tog fasta på exempel därifrån – och bad honom berätta om filmscener som är mer verklighetstrogna än man kanske tror.

En av de mest kända scenerna i den här kategorin kommer från Tim Burtons Batman från 1989. Batman och Kim Basinger faller från en av Gothams högsta byggnader men läderlappen räddar dagen genom att skjuta i väg sin gripklo mot en staty och stoppa deras fall mitt i luften. Detta går utmärkt: inga ryggar knäcks av den hårda inbromsningen och Batman tappar inte ens greppet om Basingers midja. Patrik Norqvist har inte räknat på just den scenen, men väl en snarlik från filmen Hancock. I den kastar Will Smiths folkilska superhjälte ett näsvist, franskt barn så långt upp i luften att det dröjer 30 sekunder innan ungen väl landar i Hancocks famn, skrämd men i övrigt oskadd. Smith skickar iväg honom med orden: »Det gick bra.« 

Batman och kuddar som illustration för Hollywoodfysik.
Bilder i collage: Everett Collection/TT (Batman)

Fysikens lagar är av en annan åsikt. Enligt Norqvist bör barnet ha fallit med en hastighet av 50 meter per sekund, medan Will Smith bara sänker sina armar två decimeter när han tar emot honom. Kraften i en sådan hastig inbromsning uppgår till 640 G, vilket ungefär motsvarar tyngden av att få tio bilar på huvudet. Norqvist: »Will Smith säger att det inte är någon fara, men det är det. Vartenda ben i kroppen skulle krossas.« 

Barn som lättar från marken efter att ha fått ett knippe heliumballonger är stapelvara i filmens värld. Patrik Norqvist nämner särskilt en scen där Mr Bean ska trösta en bebis med en handfull ballonger – men istället råkar skicka iväg hela barnvagnen upp i luften. Norqvist har gjort ett experiment som visar att en enskild heliumballong har en lyftförmåga på omkring fyra gram. För att lyfta en bebis och en vagn – med en ungefärlig vikt på 20 kilo – krävs alltså fler än 5 000 ballonger. »Allt annat är Hollywoodfysik«, säger han.

Kanske ingen manusmässig standardlösning – men i Pirates of The Carribean vänder Johhny Depps Jack Sparrow en kanot uppochner, sänker den i vattnet och får därmed till en luftficka som innebär att han kan passera fienden obemärkt genom att promenera på havets botten. »Själva principen, att sänka ner en båt och därmed skapa en luftficka i vilken man kan andas, den stämmer alldeles utmärkt«, säger Patrik Norqvist. Han påtalar dock ett »major, major problem«. Inuti just den här båtens luftficka finns uppskattningsvis tre kubikmeter luft, vilket innebär en lyftkraft på 3 000 kilo. »Även om man är så stark att man kan dra tre tusen kilo nedåt skulle man behöva kroka fast fötterna i botten, inte springa omkring som Johnny Depp gör. Men scenen är ändå lite finurlig.« 

Laserstrålar som illustration för Hollywoodfysik.En sak är säker: värdefulla juveler skyddas bäst med avancerade, visuellt tilltalande larmsystem baserade på laser. Rånarna i Ocean’s Eleven måste vid ett tillfälle dansa sig förbi ett sådant, och i Entrapment tvingas Catherine Zeta Jones inta en mängd sexuellt utmanade poser för att inte bryta väl synliga laserstrålar. Vetenskapligt korrekt? »För att vi ska kunna se laserstrålen måste ljus komma in i vårt öga«, säger Patrik Norqvist. »Om lasern studsar mot en vägg ser vi till exempel en prick, och om man sprutar vatten – eller som så ofta i filmer, cigarettrök – syns strålen eftersom ljuset bryts i vattendropparna. Problemet är förstås att om man gör det så kommer inte hela laserstrålen fram till detektorn, och om larmet är någorlunda bra borde det då reagera. Jag och min kollega hörde oss för och det visar sig att man slutade med laser i tjuvlarm redan på 60-talet, just för att man kan se prickarna. Man har infrarött ljus nuförtiden, som är helt osynligt.« 

En flygande buss som illustration för Hollywoodfysik.I filmen Speed kör Sandra Bullock en buss full med människor när hon inser att det saknas femton meter vägbana framför henne. Hon gasar på i 110 och flyger över avgrunden. »Skulle man gjort det fysikaliskt korrekt skulle man behövt en väldigt brant bro«, påpekar Fredrik Norqvist. Andra fysiker har räknat ut att gravitationen skulle dra bussen ungefär en meter nedåt under dess flygtur, vilket skulle innebära en rejäl krasch. Somliga hävdar att vägen från vilken Bullock kör bussen har en lutning på två grader, men även då skulle fordonet – oaktat luftmotstånd – börja falla mot marken efter 0.22 sekunder. Det motsvarar cirka 7 meter – och i förlängningen döden. 

I de allra flesta filmer – med det välkända undantaget Saving Private Ryan – framställs det som en fördel att hoppa ner i vatten om man blir beskjuten. Detta är också korrekt. »I luft kan en kula spräcka ljudvallen«, säger Patrik Norqvist, »men i vatten går inte det.« Kulor från höghastighetsvapen trasas ofta sönder när de når vattenytan, och de som forcerar den kommer inte långt. Den tryckvåg som kulan skapar förångar vätskan framför och skapar ett område av lågt tryck bakom kulan, som drar den bakåt. »Långsammare kulor från äldre vapen klarar sig bättre«, säger Patrik Norqvist. Även i sådana fall bromsas kulan efter ett par meter till så låg hastighet att den inte längre är dödlig. 

I öppningsscenen till Moonraker kastar Hajen ut James Bond genom ett flygplan. 007 klarar sig genom att flyga ikapp en man som tidigare lämnat planet, och lösa ut hans fallskärm. 

»I teorin tror jag att det är möjligt«, säger Patrik Norqvist. »Luftmotståndet är proportionerligt arean, och har du fyra gånger så högt luftmotstånd får du hälften så hög fart. Så om du dyker med huvudet före borde du kunna komma i kapp någon som ligger på mage, även om den personen är flera hundra meter framför. I Moonraker kan man snarare ha invändningar mot hur korkad killen med fallskärmen är. Om han bara hade löst ut den hade han ju klarat sig. Istället väntar han in Bond och börjar slåss med honom.« Enligt det här synsättet får den snarlika scenen i Point Break underkänt – där flyger Keanu Reeves ikapp Patrick Swayze trots att båda ligger på mage. 

Denna artikel ingår i en serie om populära myter i TV- och filmvärlden. Läs även:
Det eviga Stockholmssyndromet
Är människor av naturen onda?
Kulan måste ut!
Seriemördarens dilemma

Artikeln publicerades ursprungligen i Filter #83 (22 november 2021) och är skriven av .