Stanley Milgrams auktoritetsstudie, med världshistoriens mest kända psykologiska experimentet, är ständigt aktuell. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Inre demoner

De apatiska flyktingbarnen, Quickfallet, Macchiariniskandalen – gemensamt för alla är att den svenska offentligheten enats om idéer som rimmar illa med verkligheten. Så vad får i övrigt vettiga människor att tro på humbug? Filter guidar till relevant sociologisk och psykologisk forskning.

Under de senaste 40 åren har svenskarna observerat runt 10 000 skärgårdsobjekt som tolkats som misstänkta ubåtsintrång. Den rådande förklaringsmodellen stavas medvetna ryska undervattenskränkningar, trots att varken marinen eller någon annan har levererat några hållfasta bevis.

Färre känner till att ubåtarna har en flygande föregångare. Inom loppet av några sommarmånader 1946 gjorde svenskarna 997 observationer som tolkades som ryska missilangrepp. Även denna så kallade spökraketepidemi togs på största allvar av militärer, medier och beslutsfattare.

I båda fallen har iakttagelserna fått sina högst naturliga förklaringar: feltolkningar av ett meteorregn respektive bland annat sillstim, minkar, sjöfåglar och civil sjötrafik. Trots det finansierades så sent som härom året en expedition för att leta efter en nedfallen spökraket, och nya »ubåtar« skådas mest hela tiden. Hur är det ens möjligt?

Annons

Mänskligheten har alltid drabbats av kollektiva vanföreställningar och masshysterier. Länge rörde de främst andliga uppenbarelser och visioner, och vissa togs på så stort allvar att de fortfarande ingår i våra världsreligioner. Oftare lyfter man fram häxbränningarna som historiskt exempel: de svepte fram genom Europa åren 1400–1650 och fick en förlängning i amerikanska Salem, där man så sent som 1692 avrättade tjugo människor och två hundar för häxkonst.

Sådant avfärdar sentida betraktare gärna som resultatet av vidskepelse och allmän okunskap. Men fenomenet upphörde alltså inte med upplysningen och vetenskapsrevolutionen, det antog bara nya skepnader.

Som sociologen Robert Bartholomew konstaterar, bland annat genom exemplet med de svenska spökraketerna, går rädsla som en röd tråd genom flertalet masshysterier.1 Rädsla hos en individ får hjärnan att gå på högvarv och amygdala att aktivera hormoner som förbereder kroppen för flykt eller strid. Under detta hypersensitiva tillstånd kan de mest alldagliga saker förvandlas till hot: en plånbok, till exempel, som en svart bilförare förvarar sitt körkort i, kan av en rädd amerikansk trafikpolis uppfattas som en pistol – och föraren skjuts ihjäl.

Samma symptom kan spridas till en hel grupp om hotet målas upp av personer som betraktas som trovärdiga. Medieuppgifter om marodörer med knivar eller vassa hårnålar har fått samhällen från Taipei till Paris att gripas av panik. Under mellankrigsperioden fick en medborgare i den engelska staden Halifax ett svårbegripligt skärsår mitt i en folksamling, och lokaltidningen spekulerade om en rakbladsbärande galning. Nyheten plockades upp av riksmedierna och under nio vinterdagar spred sig incidenterna – uppemot 400 – till så avlägsna städer som Manchester och London, där medborgargarden jagade »gärningsmän« och var nära att slå ihjäl flera av dem. Scotland Yard kopplades in på fallet och förklarade allt som uppförstorade tolkningar av rena vardagsfenomen; i upphetsningen hade även minsta skrubbsår blivit till en rakbladsattack.

Även den svenska spökraketepidemin hade en historisk föregångare, på andra sidan Atlanten.

Kanada gick tidigt med i första världskriget på Storbritanniens sida. Samtidigt fanns det gott om tyska immigranter i landet, och ännu fler i USA – som ännu inte gått med i kriget.

Rädslan för att de inhemska tyskarna skulle ställa till med jävelskap fick de kanadensiska myndigheterna att internera 8 579 medborgare med tyskt ursprung, förbjuda tyska produkter och döpa om staden Berlin till Kitchener. Men oron kvarstod för vad USA-tyskarna skulle hitta på; rykten talade om sabotörer som kunde tänkas passera gränsen och den brittiske generalkonsuln Sir Courtney Bennett spred obekräftade – och felaktiga – uppgifter om en stridslysten tyskamerikansk armé om 80 000 man.

I augusti 1914 meddelade några medborgare nära gränsen till USA att de sett mystiska ljussken på kvällshimlen. Dessa tolkades som tyska flygplan och inom kort skådades fenomenet på allt fler platser. Uppmärksamheten kring de tyska »spökräderna« eskalerade ända till den 14 februari 1915, då hela Ottawa släcktes ner och parlamentsbyggnaden omringades av krypskyttar som inväntade den annalkande flygattacken.

Så vad rörde det sig om? Kometer, väderballonger, så kallade klotblixtar, i ett fall till och med en båtmotor som hörts inifrån skogen. Allt hade tagits för annalkande tyska flygfarkoster.

Den händelse som fick världens psykologer och sociologer att på allvar grubbla över fenomenet var dock lika verklig som fruktansvärd: Förintelsen. Andra samhällen och regimer hade förvisso utsatt folkgrupper för de mest mordiska övergrepp tidigare, men då som en följd av något annat mål. För nazisterna var utrotandet själva syftet. Tyskarna var heller inga outbildade sällar – de levde i världens vetenskapligt då mest högtstående nation.

Vad var det som fick miljontals i övrigt intelligenta och rationella människor att uppslukas av ett så vansinnigt projekt?

Påfallande många forskare som föresatte sig att söka svaret var israeler eller judar som levde i USA. Alla hade de släktingar som mördats under Förintelsen, vissa hade själva undkommit med nöd och näppe.2

Noter:

1 Robert Bartholomew har skrivit en lång rad vetenskapliga artiklar och böcker om masshysterier. Exemplen i den här texten är hämtade ur Little Green Men, Meowing Nuns and Head-Hunting Panics, McFarland & Company 2001.

2 En djuplodande beskrivning av Förintelsens inverkan på några av 1900-talets mest framstående socialpsykologer återfinns i The Man Who Shocked the World – The Life and Times of Stanley Milgram, Thomas Blass, Basic Books 2004.

Annons

Efter andra världskriget inriktade den amerikanske socialpsykologen Solomon Asch således sin forskning på propaganda. I några tidiga experiment bad han universitetsstudenter att skriva ner sina tankar om olika citat som han gav dem. Alla försökspersoner tilldelades samma relativt syrliga uttalande om samhällsekonomin, men utan att de visste om det uppgav Asch två olika sagesmän: i det ena fallet en fackföreningsledare, i det andra fallet chefen för Handelskammaren. I en annan variant drog han ut på extremerna så att alternativen var Lenin och en av USA:s grundare.3

När Asch jämförde de olika gruppernas analyser blev det tydligt att den förmodade upphovsmannen starkt påverkade resultatet. Försökspersonerna styrdes inte främst av inre logik eller övertygelse, utan av det omkringliggande sammanhanget.

Exakt hur viktig var då omgivningen? Solomon Asch grubblade vidare. För att kunna studera individernas anpassningsförmåga var han tvungen att skapa ett helt neutralt experiment, ett där man kunde förutsätta att alla ägde exakt samma förkunskaper. Ju mer avskalat och primitivt det var, desto enklare skulle det bli att bedöma omgivningens påverkan.

1951 gav han sina försökspersoner på Swarthmore College en enkel uppgift: titta på ett kort med ett streck på, och sedan på ett kort med tre andra streck – ett som är kortare, ett som är längre och ett som är lika långt som det på det första kortet. Frågan: Vilket av strecken på det andra kortet matchar strecket på det första?

Skillnaderna i längd var stora. Ställdes frågan i enrum blev svaret rätt i över 99 procent av fallen.

I Solomon Aschs konformitetsexperiment fick försökspersonerna däremot lösa samma problem i sällskap av sju andra studenter, som först gav sina svar. Dessa stod under hemliga order från Asch: under proceduren, som upprepades 18 gånger, svarade septetten rätt de två första gångerna – och därefter fel 12 gånger av 15. Så hur påverkades den ensamma studenten?

Bara 25 procent av försökspersonerna gav rätt svar vad omgivningen än sade, medan 75 procent lät sig påverkas till att göra ett eller flera fel. Somliga följde genast med majoritetens omsvängning, medan andra litade till sina egna synintryck i varierande antal rundor tills de slutligen anpassade sig. Det sammanlagda antalet felsvar var 36,8 procent.

När Asch intervjuade försökspersonerna gav de olika förklaringar till sitt beteende: några var så övertygade om att majoriteten hade rätt att de inte ens insåg att de hade svarat fel, andra hade anat ugglor i mossen men slutligen landat i att det måste vara fel på dem själva, ytterligare några förstod att majoriteten hade fel men valde att ändå följa med strömmen för att inte verka jobbiga.

Asch utförde sedan en rad följdexperiment där han varierade olika parametrar. Om de felsägande fejkstudenterna exempelvis blandades upp med en som fortsatte att säga rätt var det mycket enklare för försökspersonen att fortsätta tro sina ögon. I en annan variant lät Asch denna »sanningspartner« lämna rummet halvvägs genom experimentet, och då ökade genast försökspersonernas felsvar. I ytterligare en version ändrade han premisserna så att försökspersonen inte behövde svara inför de andra utan skriftligt på en lapp som lämnades in efteråt. Då minskade antalet fel markant.

1955 presenterade Solomon Asch sina resultat i uppsatsen Opinions and Social Pressure. I den skrev han: »För samhällslivet är konsensus ett oumbärligt tillstånd. Men för att vara fruktbar måste konsensus bygga på att varje individ bidrar utifrån sina egna erfarenheter och insikter. När konsensus underordnas konformitet nedsmutsas den sociala processen och individen överger de förmågor som gör vederbörande till en kännande och tänkande varelse. Att vi har funnit att konformitetstendensen i vårt samhälle är så stark att intelligenta och välmenande ungdomar är redo att kalla vitt för svart är oroväckande. Det väcker frågor om både vårt utbildningssystem och de värderingar som vägleder oss.«4

Noter:

3 En övergripande skildring av 50-, 60- och 70-talens tongivande experiment om människans auktoritetstro och konformitetssträvan finns i boken The Lucifer Effect, Philip Zimbardo, Random House 2007.

4 Författarens översättning. Uppsatsen går att ladda ner på: lucs.lu.se/wp-content/uploads/2015/02/Asch-1955-Opinions-and-Social-Pressure.pdf.

Solomon Aschs forskning påvisade förvisso individens benägenhet att böja sig för majoriteten, å andra sidan var experimentet så harmlöst att det gick att ifrågasätta dess bäring på verkligheten. Det är ju en sak att uttala sig om längden på ett streck, en annan att fatta beslut som får följder för en själv och omgivningen.

Yaleforskaren Stanley Milgram kände precis som Asch en »omfattande oro för auktoritetstron, en oro som påtvingats medlemmar av min generation – särskilt judar som mig själv – av andra världskrigets ohyggligheter. Förintelsens inverkan på mitt eget psyke stärkte mitt intresse för lydnad och präglade formerna för min undersökning.«

Annons

I en oskyldig annons i den lokala dagstidningen sökte Milgram personer som ville medverka i en »minnesstudie«. Rubriken löd: »Vi betalar fyra dollar för en timme av din tid.« Alla utom studenter var välkomna: fabriksarbetare, affärsmän, frisörer, försäljare …

När de frivilliga anlände till den psykologiska institutionens laboratorium välkomnades de av en förtroendeingivande forskare iklädd labbrock. Forskaren förklarade formerna för experimentet: försökspersonerna skulle jobba parvis, där den ena agerade lärare och den andra student. »Läraren« skulle ge »studenten« en lista med ordpar att memorera. Därefter skulle de skiljas åt, så att läraren befann sig i ett rum med en elchocksapparat som var kopplad till studenten i ett intilliggande rum. Rummen var också sammanlänkade med en interkomradio som deltagarna kunde kommunicera genom. Från sitt rum skulle läraren läsa upp ord från den ena spalten i listan, och studenten svara med rätt association. För varje fel skulle läraren utdela en elstöt.

Innan experimentet påbörjades fick båda känna på en mild provstöt. Vad försökspersonerna inte visste var att de i hemlighet parats ihop med en skådespelare. Lottningen som avgjorde vem som intog vilken roll var riggad så att skådespelaren alltid blev student, och alltså hamnade i elchocksrummet. Försökspersonerna placerades sedan framför en respektingivande apparat med en stor voltmätare.

Elstötarna utdelades genom att försökspersonerna tryckte på 21 olika knappar, där varje knapp motsvarade en ökning på 15 volt. Den första stöten följdes av en på 30 volt och så vidare ända upp till 450 volt. För att förstärka innebörden av den ökande bestraffningen var effekten översatt till klartext – som »stark chock« eller »varning, allvarlig chock«. Vid de sista två stegen stod det bara »XXX«.

Under experimentet började skådespelaren snart svara fel, och den frivillige att dela ut stötar. Vid tvekan manade experimentledaren på och påminde om reglerna. Skådespelaren reagerade då allt våldsammare – med klagan och höga skrik. I det läget vägrade somliga att fullfölja. De som fortsatte fick höra utrop som: »Ni kan inte hålla mig instängd här! Jag har problem med hjärtat!«

Skådespelaren fick allt svårare att svara rätt i takt med att bestraffningen förvärrades, och efter att ha fått en stöt på 330 volt blev han helt tyst. Detta sade experimentledaren var ett »felsvar« och uppmanade försökspersonen att fortsätta. För dem som gick hela vägen återstod alltså ytterligare åtta frågor bemötta av tystnad, och utdelandet av åtta allt starkare stötar.

Resultatet: 65 procent av deltagarna fortsatte ända upp till 450 volt.

Vad fick dem att fortsätta? »Jag visste fan inte vad det var som pågick«, svarade en av försökspersonerna efteråt. »Jag tänkte, du vet, kanske dödar jag den här killen. Jag sade till försöksledaren att jag inte tänkte ta något ansvar för fortsättningen. Nu fick det vara nog.« Då sade försöksledaren bara att det var lugnt, han tog ansvar för följderna – vilket fick försökspersonen att gå hela vägen.

Stanley Milgrams auktoritetsstudie väckte bestörtning världen över och inspirerade en mängd psykologer till att utföra liknande försök, alltid med ungefär samma resultat. Själv fick han utstå kritik för att experimentet var oetiskt och utgjorde ett övergrepp på försökspersonerna. Det hindrade honom inte från att utföra en rad följdexperiment där han undersökte gränserna för vår lydnad. Exempelvis flyttade han testet från Yales respektingivande universitetsbyggnad till ett vanligt kontor – då gick 47,5 procent hela vägen. Tog han dessutom bort experimentledaren från rummet och lät denne utdela sina instruktioner per telefon, sjönk lydnaden till 21 procent.

Den kanske mest intressanta effekten uppstod när han lät försökspersonen ingå i en grupp av »lärare«. Den frivillige – ovetande om att de andra i gruppen var skådespelare – tilldelades då rollen som ordergivare, medan någon annan utdelade själva stötarna. Då löpte hela 90 procent linan ut.

 

Den samtida socialpsykologen Leon Festinger tacklade ämnet från en annan utgångspunkt. Han var intresserad av människor som fastnat för idéer som bevisligen inte stämde, men som ändå inte lät sig rubbas. Festingers studie When Prophecy Fails, från 1956, inleds med en generell iakttagelse som lika gärna hade kunnat vara skriven i dag: »En övertygad man är svår att påverka. Säg att du inte håller med och han drar sig undan. Hänvisa till fakta och statistik och han ifrågasätter dina källor. Vädja till förnuftet och han drar en annan slutsats.«5

Vad Festinger ville veta var vad som händer när en genuint övertygad person – någon som på grund av sin tro har offrat sitt anseende, kanske till och med sina familjerelationer och sitt jobb – ställs inför ett oemotsägligt faktum som går på tvärs med övertygelsen. Världen är full av profetior som inte besannas. För det som inträffar då, när de troendes idévärld inte längre stämmer överens med den observerbara verkligheten, myntade Festinger termen »kognitiv dissonans«. En känsla av obehag, helt enkelt, som måste motas bort med en handling.

Genom att studera historiska exempel kom han fram till att vi människor då väljer en eller flera av följande tre utvägar:

1. Vi behåller grundtron men justerar den, så att den bättre överensstämmer med fakta.

2. Vi inhämtar alternativa fakta som stämmer bättre överens med tron.

3. Det riktiga huvudet-i-sanden-alternativet: vi ignorerar de fakta som vållar dissonansen.

För att vi ska lyckas med någon av dessa avledande manövrar krävs dock en sak: socialt stöd. Utan en sympatiserande omgivning förlorar vi till slut tilliten till den tro som verkligheten talar emot.

Så långt analysen. Men hur skulle Festinger kunna pröva den i ett experiment? Han upptäckte något bättre: en verklig sekt som förutspådde jordens snara undergång.

Marian Keech i amerikanska Lake City påstod sig stå i kontakt med invånarna på planeten Clarion, vars meddelanden hon nedtecknade med »automatiserad handskrift«. Deras budskap var kärleksfullt och innehöll diverse religiösa komponenter, men dessvärre fanns en hake: man måste tro på Marian och ta sig till hennes hem senast den 20 december. Då skulle de rättrogna hämtas upp för transport till Clarion, alla andra riskerade att gå under i den gigantiska jordbävning som skulle drabba Tellus klockan 07.00 dagen därpå.

Marian Keech hade lyckats samla ett tiotal trogna lärjungar och tillsammans med några assistenter infiltrerade Leon Festinger gruppen. I takt med att det avgörande datumet närmade sig gjorde sig lärjungarna av med olika tillhörigheter, tog avsked från vänner och bekanta eller sade upp sig från sina jobb. Gruppen tog också kontakt med olika massmedier som meddelades vad som var på väg att hända och att alla var välkomna att följa med dem på rymdskeppet.

Kvällen den 20 december samlades lärjungarna, Leon Festinger och hans infiltratörer hemma hos Keech, där de avlägsnade alla metallföremål från sina kroppar – utomjordingarna hade sagt att de inte kunde följa med i rymdskeppet annars. Spända av förväntan slog de sig ner i vardagsrummet.

Klockan blev tolv. Ingen sade något. Minuterna gick, tills någon kom på att klockan nog gick fel. Febril aktivitet tills en ny klocka hittades, som mycket riktigt visade att några minuter återstod. Nytt tolvslag. Ny tystnad.

Så, fem över tolv, utbrast en gruppmedlem att hon tagit emot ett nytt budskap: utomjordingarna var försenade. Bara lite grand. Därefter strömmade en osammanhängande ordmassa fram ur hennes mun, som de övriga tolkade som att någon form av mirakel fortfarande skulle inträffa. Och mycket riktigt – 00.30 bankade det på dörren. Det var några busungar som ville skoja med sekten.

Timmarna gick och gruppmedlemmarna började analysera vad som gått fel. Hade de misstolkat budskapet? Tagit fel på datumet? Var undergången bara symbolisk? Keech påpekade att tidningarna inte hade underrättats förrän tre dagar före den annalkande katastrofen – kanske tyckte utomjordingarna att det var för kort förberedelsetid för alla andra som ville räddas. Stämningen sjönk hursomhelst i huset.

Men så, klockan 04.45, bad Marian Keech alla att återsamlas i vardagsrummet. Hon hade nåtts av ett nytt budskap som hon läste upp: tack vare den enorma kärlek som strålade ut från detta lilla rum hade jorden räddats. Faran var över.

Två medlemmar lämnade huset den natten, men hos dem som stannade kvar följde en febril aktivitet – hela världen måste få ta del av detta underbara besked, och reportrar över hela landet väcktes av ringsignaler i ottan. Lite senare på dagen nåddes gruppen av fler budskap från rymden och fler fantastiska fakta: det hade förekommit små jordbävningar i Kalifornien och Italien. Och vad var det om inte en bekräftelse på att undergången hade varit nära, och att gruppen hade hejdat händelseförloppet?

Tillsammans motade medlemmarna bort dissonansen med alla tillgängliga knep: de justerade tron så att den bättre överensstämde med fakta, inhämtade nya fakta som bättre överensstämde med tron, och ignorerade helt det faktum att ingen utomjording hade knackat på.

Noter:

5 Författarens översättning. When Prophecy Fails, Leon Festinger, Henry Riecken och Stanley Schachter, Harper Torchbooks 1956.

Solomon Asch, Stanley Milgram och Leon Festinger inspirerade otaliga kollegor till att rota vidare i människans irrationella skrymslen. Psykologen Irvin Janis applicerade Festingers iakttagelser om sektbeteenden på USA:s regering.

Janis detaljstuderade bakgrunden till en rad uppenbart felaktiga amerikanska beslut: att inte ta det japanska hotet mot Pearl Harbor på allvar, att genomföra invasionen av Grisbukten på Kuba samt att trappa upp den militära insatsen i Vietnam. Vid samtliga tillfällen var förhållandena som ledde till katastrofen egentligen kända på förhand, och inga av beslutsfattarna var svagbegåvade – tvärtom räknades de till »the best and the brightest«. Så vad gick fel? Gruppdynamiken. Besluten fattades i homogent sammansatta sällskap som eftersträvade konsensus och där ingen ifrågasatte de egna slutsatserna. Kritik utifrån sågs som ett angrepp mot gruppen och togs inte på allvar.

I boken Victims of Groupthink, utgiven 1972, myntade Janis termen grupptänkande som uttryck för den sortens dysfunktionella slutledningsstruktur. De riskfaktorer han räknade upp är aktuella än i dag:

1. Gruppen arbetar avskild från andra grupper.

2. Ledaren är styrande och partisk, vilket leder till att diskussionen inte är öppen.

3. Gruppens arbete är osystematiskt och den beaktar inte olika alternativ.

4. Gruppen har en homogen social och ideologisk sammansättning.

5. Gruppen utsätts för stark yttre stress av något slag.

6. Gruppen har dåligt självförtroende på grund av tidigare misslyckanden.6

Noter:

6 Här används psykologen Claes Wallenius översättning, ur boken Människans illusoriska rationalitet, Norlén och Slottner 2014.

Psykologen Elizabeth Loftus ägnade sig istället åt individens interna logik. Som minnesforskare slogs hon av hur bedrägliga ögonvittnesmål kunde vara under rättegångar. I en rad banbrytande experiment från 1970-talet och framåt visade hon att hjärnan inte är en bandspelare som opartiskt registrerar vad som sker, utan att vi skapar våra minnen genom att smälta samman egna iakttagelser med tidigare kunskap och andras berättelser. Ändras berättelsen så ändras minnet.7

Fick försökspersoner som studerat en filmad trafikolycka med en grön bil frågan »från vilket håll kom den blå bilen«, så rymde deras efterföljande beskrivning av händelsen oftare en blå bil än en grön. I ett annat experiment visade Loftus en film där en vit sportbil kör av vägen i ett öde landskap. Försökspersonerna fick sedan besvara den missledande frågan: »Hur snabbt körde bilen när den passerade ladan vid landsvägen?« När de sedan ombads beskriva scenen målade många upp en minnesbild som inrymde en lada.

Vid ett annat tillfälle lät hon sina studenter spela upp en fejkad scen på en tågstation. Två tjejer låtsades vänta på tåget, och lämnade kvar en väska på perrongen när de gick för att utföra ett ärende. En klasskamrat smög då fram och lutade sig över väskan, varpå han sprang därifrån. När tjejerna kom tillbaka klagade de högljutt på att de blivit bestulna på en dyrbar bandspelare. De andra personerna på perrongen lämnade gärna sina vittnesmål, och så gott som samtliga beskrev hur de sett en person springa iväg med en bandspelare. Deras beskrivningar av maskinen var väldigt olika – eftersom ingen bandspelare funnits.

Kriminalhistorien var därför full av fall där brottsoffer som bevisligen aldrig fått en god bild av förövaren ändå pekat ut en de facto oskyldig person under rättegången – inte för att de ljög, utan för att deras minnen av händelsen verkligen inrymde den oskyldiga personen. Dessvärre hade vederbörande hamnat där på andra vis: genom att polisen visat en bild, ställt ledande frågor eller ordnat en felaktig vittneskonfrontation.

I sitt mest kända experiment undersökte Loftus hur väl försökspersonerna mindes händelser i sin barndom. Inför experimentet hade hon intervjuat deras släktingar för att få reda på verkliga incidenter. Några av dessa skrevs ner i ett litet häfte som de frivilliga fick läsa ur, och så ombads de att lägga till så mycket information de kunde. Det speciella var att Loftus inkluderat en påhittad händelse: fem år gammal hade försökspersonen tappat bort sina föräldrar på ett shoppingcenter. Majoriteten sade att de inte kom ihåg den, men nästan var tredje person började fundera, sade sig minnas något, och när de väl tänkte efter kom de ihåg allt fler detaljer. Experimentet visade hur lätt det var att påverka människors minnen – ja, till och med skapa nya, men helt falska, minnen.8

Elizabeth Loftus och andra minnesforskare kunde också visa att rädda personer är sämre på att minnas detaljer och att det är svårare att identifiera människor av en annan hudfärg. Att de flesta, helt ogrundat, trodde att det var tvärtom hade i sin tur lett till ett stort antal felaktiga domar mot framför allt svarta.

Att människor har lättare för att ta till sig information som bekräftar en förutfattad mening var känt långt före andra världskriget. Men fenomenet studerades intensivt under de här åren, och den brittiske psykologen Peter Wason hade gett det ett namn: konfirmeringsbias. Det speciella med Elizabeth Loftus forskning var att den visade att människan är märkligare än så. Den förutfattade meningen kan även forma själva informationen, så att vi ibland inte ens ser det vi faktiskt ser – utan det vi förväntar oss att få se. Särskilt under stress.

Noter:

7 För en djupdykning i fenomenet felaktiga vittnesmål rekommenderas Elizabeth F Loftus bok Eyewitness Testimony, Harvard University Press 1979.

8 »Creating False Memories«, Elizabeth Loftus, Scientific American volym 277, 3/1997.

De två psykologer som bidragit mest till vår förståelse av den här sortens perceptiva skevheter är Amos Tversky och Daniel Kahneman. Tversky var en kaxig före detta israelisk fallskärmsjägare som dominerade vartenda tänkbart sällskap med sina storslagna idéer, Kahneman ett blygt mattegeni som sluppit militärtjänsten för att han tjänade landet bättre som student. Båda sökte sig till psykologiska institutionen på Hebrew University för att de bättre ville förstå sina medmänniskor; Tversky bar på blodiga erfarenheter från Sinai-kriget, Kahneman på upplevelsen av att komma till landet som flykting från Förintelsen.9

Tversky litade på sin magkänsla och utvecklade teorier om mänskligt beslutsfattande. Kahneman tvivlade ständigt på sig själv och tog fram något så handfast som personlighetstester åt den israeliska försvarsmakten. Båda tillbringade långa perioder på prestigefyllda amerikanska universitet och på ett av dem stötte de ihop av en slump. Tillbaka på Hebrew University bad Kahneman sin landsman att gästföreläsa på en kurs han höll.

Amos Tversky höll ett föredrag som utgick från att människor bar på en inneboende känsla för statistisk sannolikhet och därför agerade förhållandevis rationellt. Daniel Kahneman protesterade vilt – hans erfarenhet var att folk tvärtom fattade en massa beslut som gick på tvärs mot all matematisk logik.

Tversky var inte van vid att bli motsagd. Samtidigt insåg han instinktivt att Kahneman hade rätt. Några dagar senare sökte han upp sin antagonist och inom kort var de bästa vänner. Med tiden utvecklade de ett intellektuellt förhållande som var så intimt att de inte längre kunde urskilja vem som egentligen kom på vilken idé först.

Problemet de bestämde sig för att lösa gick tillbaka till ursprungskonfrontationen: Om vi människor nu inte agerar rationellt, vilka osynliga regler styr då vårt handlande?

Intuitiv slutledning kallas med ett finare ord för heurestik. Tversky och Kahneman misstänkte att den mänskliga heurestiken rymde ett antal biaser, eller skevheter, som tenderade att leda oss vilse. Eller för att uttrycka det på ett enklare sätt: »Felkalibreringar i den mänskliga hjärnan«, som Olle Häggström, professor i matematisk statistik, säger när han föreläser om saken på Chalmers.

Tversky och Kahneman konstruerade en lång rad snillrika experiment som byggde på att försökspersonerna kunde svara på ett sätt som var statistiskt mest sannolikt. Samtidigt erbjöd forskarna en massa andra alternativ som på ytan föreföll minst lika rimliga.

Resultatet redovisades 1974 i en artikel i tidskriften Science.10 Artikeln revolutionerade beteendepsykologin, blev en av historiens mest citerade vetenskapliga artiklar och ledde sedermera till att Daniel Kahneman – Amos Tversky hade då hunnit avlida – tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Tversky och Kahneman visade att försökspersonerna styrdes av rent anekdotiska uppfattningar om hur saker och ting brukade vara. Utifrån små och potentiellt missvisande urval drog de gladeligen stora slutsatser. De sökte mönster där inga mönster fanns.

En av de mer signifikanta felkalibreringar som Tversky och Kahneman identifierade kallas för konjunktionsbias. Den går ut på att vi spontant bedömer ett utförligt påstående som mer trovärdigt än ett simpelt. Saken kan kontrolleras om man exempelvis konstruerar ett experiment där en person beskrivs som »kvinna, 40 år, jobbar på bank«, och sedan erbjuder ett antal tilläggsfakta varav försökspersonen ska välja det mest sannolika. De kan vara vilka som helst, det viktiga är att några finns med som både enskilda och sammansatta uppgifter – exempelvis »170 centimeter lång« och »170 centimeter lång och väger 69 kilo«. Då tenderar folk att välja det sammansatta alternativet, trots att det statistiskt sett är helt rubbat; svaret förutsätter ju att man faktiskt tror på deluppgiften »170 centimeter lång« och därmed borde nöja sig med den. Lägger man till »väger 69 kilo« sjunker sannolikheten för att ha rätt radikalt.

Men alla vet att en tändsticka är lätt att knäcka, medan uppgiften blir svårare om man lägger ihop sju–åtta stycken. Fem myror är fler än fyra elefanter, och som Bamse brukar säga: »Många små och svaga blir starka tillsammans.« Bevisning kan dock inte jämföras med tändstickor. Det enda man gör när man staplar osäkra belägg – om grundtesen visar sig fel – är att öka risken för felslut.

En annan felkalibrering kallas för tillgänglighetsbias. Egentligen en självklarhet: det är denna bugg man syftar på med anekdoten om fyllot som tappar nycklarna och letar i gatlyktans sken. Vad det handlar om är att vi människor helst utgår från redan känd eller lättillgänglig information.

Hur djupt påverkade vi är av denna tendens visade Tversky och Kahneman bland annat med ett experiment där de lät försökspersoner gissa hur många procent av Afrikas länder som var medlemmar i FN. För att komplicera det hela slumpade de först fram en siffra med hjälp av ett lyckohjul och bad sedan de medverkande att ange om deras gissning var högre eller lägre än det slumpmässiga numret. Bisarrt nog påverkades svaren av den framlottade siffran: lägre nummer gav färre länder, och högre gav fler. Enbart förekomsten av en uppgift – hur ovidkommande den än må vara – färgar alltså av sig på vårt beteende.

Det är den här effekten sluga marknadsförare utnyttjar när de skriver »maxköp: tolv burkar« bredvid ett berg av nedsatta soppkonserver. Då köper den intresserade helt enkelt fler; om inte tolv, så i alla fall nästan. Det viktiga är att tanken har väckts.

Noter:

9 Berättelsen om Amos Tversky, Daniel Kahneman och deras forskning finns nedtecknad i boken The Undoing Project – A Friendship That Changed Our Minds, Michael Lewis, W W Norton & Company 2016.

10 »Judgment Under Uncertainty: Heuristics and Biases«, Amos Tversky och Daniel Kahneman, Science, nummer 185, 740927.

I bästsäljaren Tänka, snabbt och långsamt11 uttrycker Daniel Kahneman saken som att vi har två olika tankesystem som styr oss: dels ett snabbt och associativt, som vi använder spontant, dels ett långsamt och metodiskt, som tarvar ansträngning – varför vi använder det mer sällan. Kahneman illustrerar mekanismen med följande tankenöt: »Steve är väldigt blyg och tillbakadragen, alltid hjälpsam men föga intresserad av människor eller den verkliga världen. Han är foglig och ordningsam, har behov av organisation och struktur i sitt liv och är noga med detaljer. Är det troligast att Steve är bibliotekarie eller bonde?«

De allra flesta svarar förstås bibliotekarie. Saken är den att antalet bönder vida överstiger antalet bibliotekarier, vilket de flesta egentligen vet. Att Steve är en man gör svaret ännu mer osannolikt. För den som tänker långsamt och metodiskt är det självklara svaret: bonde. Men det snabba tänkandet får oss att dra ologiska slutsatser utifrån irrelevant information och rena klichéer.

»Om du befinner dig i ett tillstånd av kognitivt flyt är du antagligen på gott humör, tycker om det du ser, tror på det du hör, litar på dina intuitioner och känner att den rådande situationen är behagligt bekant«, skriver Kahneman. »Du är förmodligen också ganska avspänd och ytlig i ditt sätt att tänka.«

I denna sköna fas tar vi till oss det som passar och hoppar över resten: »Människor har en benägenhet att bedöma frågors betydelse utifrån hur lätt det är att minnas dem – och detta beror i sin tur på hur mycket medieutrymme de ges. Ämnen som ofta förs på tal stannar kvar i medvetandet medan andra trängs undan.«

I det här tillståndet är du programmerad till att tro och bekräfta: »Den associativa maskinen är inställd på att hålla tillbaka tvivel och släppa fram tankar och upplysningar som passar in i den berättelse som för närvarande har övertaget. Ett intellekt som tror att det ser allt som finns att se kommer att bli överdrivet självsäkert helt enkelt för att det struntar i allt som det inte vet.«

Den ovaksamme blir därmed lätt ett offer för det rent ovidkommande. Till de mer hårresande upptäckter Kahneman redovisar i sin bok hör hur bedömningarna hos ett antal israeliska domare visade sig vara beroende av hur mätta de var: efter matpaus godkände de 65 procent av ansökningarna om villkorlig frigivning, varpå andelen successivt sjönk ända ner till noll. Sedan var det dags för nästa matpaus – och siffran sköt i höjden igen.

Noter:

11 Tänka, snabbt och långsamt, Daniel Kahneman, Volante 2012.

Så där rumlar vi omkring: i grunden styrda av personliga övertygelser vi ogärna överger, men samtidigt påverkade av såväl omgivningens signaler som inre processer vi sällan är medvetna om. På ett sätt är vi dummare än råttor och duvor.

Ett klassiskt experiment12 går till så här: djuren får välja mellan att gå vänster eller höger, och belönas med en munsbit om de väljer »rätt«. Vad som är rätt eller fel slumpas fram av ett datorprogram, som dock är viktat så att det ena valet är rätt 80 procent av gångerna. Råttor och duvor märker snabbt vilket håll som oftast ger mat och styr därefter kosan dit varenda gång; att maten emellanåt ramlar ner på det andra stället gör dem ingenting. Deras testresultat blir därför på sikt 80 procent rätt.

Människor som ställs inför samma problem – då handlar det om att välja rött eller grönt på en dator, belöningen är ett bekräftande besked – identifierar också vilket som oftast är rätt, men försöker därefter lista ut mönstret. Var det rött var fjärde gång, eller kanske var femte? Fel … kanske var tredje? Personerna klickar omväxlande på rött eller grönt, i en evig jakt efter den underliggande strukturen. Resultatet blir långt sämre än djurens – runt 68 procent.

Varför vi är riggade på det här viset kan man bara spekulera om. Chalmersprofessorn Olle Häggström hänvisar till de evolutionsbiologer som söker svaret i människans urtillvaro som en relativt ofarlig organism. Vår konkurrensfördel satt innanför pannbenet. »Man kan tänka sig att mönsterseendet gynnat oss exempelvis vad det gäller att undvika rovdjur«, säger Häggström. »Där är det bättre att överdriva faran, för annars dör man. Ofta tjänar det oss väldigt väl, men ibland får det oss att se sammanhang där det egentligen bara handlar om brus.«13

Gruppen som tyckte sig se ett hotfullt ubåtsmönster i bruset från 80-talets skärgårdsobservationer arbetade under militär sekretess och därmed strikt avskilt från andra grupper. Socialt och ideologiskt var den extremt homogen, likaså utsatt för stark yttre stress – kollegor, beslutsfattare och medier krävde snabba svar.

Led den även av dåligt självförtroende på grund av tidigare misslyckanden? Var ledaren styrande och partisk? Det kan vi bara gissa oss till, men att gruppen varken arbetade systematiskt eller beaktade olika alternativ framgår av resultatet: en kollektiv vanföreställning.

Sociologen Robert Bartholomew skriver: »Man kan inte nog poängtera att användandet av ordet ›vanföreställning‹ i termen ›kollektiv vanföreställning‹ inte implicerar en patologisk förlust av kontakt med verkligheten, som när ordet används inom psykiatrin, utan helt enkelt förekomsten av en inkorrekt övertygelse.« Vidare: »Mänsklig varseblivning är en selektiv process som baseras mer på slutledning än fakta, vilket möjliggör tolkningar som skiljer sig avsevärt från den mätbara verkligheten. Fenomenet förstärks om vaga eller tvetydiga iakttagelser ska hanteras inom en grupp. Då kan gruppmedlemmarna både utveckla ett förstärkt behov av att nå fram till en slutsats och ett ökat beroende av andras omdömen. Följaktligen, som Leon Festinger konstaterade, blir en åsikt eller övertygelse endast ›korrekt‹, ›giltig‹ eller ›lämplig‹ om den är förankrad inom en krets med samma åsikter, övertygelser och attityder. Folk jämför kontinuerligt sina tolkningar med andras. Därför borde det inte överraska någon att människor ofta gör observationer som inte avspeglar verkligheten utan snarare den sociala konstruktion de själva varit med om att skapa.«

Bartholomew menar att man måste visa förståelse för de drabbade. Psykologer och sociologer har efter diverse masshysterier undersökt deras utbildningsnivå, allmänna hälsostatus, kön, IQ … Enligt vissa studier har neurotiska människor lättare för att drabbas, andra ser inte någon korrelation. Några hävdar att lågintelligenta är mer utsatta, andra att intelligenta är överrepresenterade. Kort sagt: ingen har lyckats identifiera något särskiljande personlighetsdrag. »Eftersom människan ständigt omkonstruerar sin verklighet är ingen immun mot kollektiva vanföreställningar«, skriver Bartholomew. »Den upplevda faran behöver bara vara rimlig för att tas för sanning inom en viss krets. Kollektiva vanföreställningar kan uppstå när som helst, var som helst och i vilken grupp som helst.«

Enligt Bartholomew bär de kollektiva vanföreställningarna dessutom på »kraftfulla symboliska budskap som avspeglar rådande trossatser, attityder och stereotyper, och bör tas på fullaste allvar. Varför? Därför att de kommer att uppstå igen. De är en del av människans psyke. Vi bör inte betrakta dem som irrationella eller som tecken på dårskap, utan som en del av mänsklighetens anmärkningsvärda etnografiska meritlista. De är demoner och änglar ur vårt inre. Om vi accepterar det kommer vi att bättre förstå oss själva, för de är vår egen skapelse.«

Texten är ett bearbetat utdrag ur boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag, Offside Press 2017. Den kan du beställa här.

Noter:

12 »Matching, maximizing and hill-climbing«, J M Hinson och J E R Staddon, Journal of the Experimental Analysis of Behavior, 40/1983. Här beskrivs experimentet med duvor.

13 Föreläsningen »Felkalibreringar i den mänskliga hjärnan som försvårar riskbedömning«, hållen på Chalmers tekniska högskola 170404.