Låtskrivardjungelns lag

När Lorentz Berger beslutade sig för att bli soloartist stod skivbolagen på rad. Alla ville de skriva kontrakt med den unge rapparen som tidigare gett ut två album med sin halvbror under namnet Lorentz & Sakarias. Han som trots att han var uppväxt på Södermalm använde diftonger. Han vars texter på den Grammisbelönade skivan Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast var som utskrivna mobilchattkonversationer om sena festkvällar i Stockholmssommaren, om att naken äta cornflakes med sin flickvän, om att ha en mamma med återkommande ångestattacker.

Lorentz var en lika charmig som kaxig röst för en ung generation – och till sist valde han att starta sin egen skivetikett, Let’s Make That Happen. Till den betalade Sony ett större förskott för rätten att ge ut hans kommande album.

Till sin musik skrev Lorentz alla texter och hade melodiidéer till verser, refränger och hookar, det vill säga den mest klistriga, återkommande melodislingan i en låt. Men precis som så många andra soloartister hos storbolagen var rösten hans enda instrument. Han behövde därför låtskrivare och producenter som förstod sig på hans referenser och önskemål – och som kunde sätta ihop beståndsdelarna till hela låtar.

Mot slutet av arbetet med solodebuten korsades mina och Lorentz vägar. Tillsammans med Daniel Tjäder hade jag bandet Korallreven, som hette som det hette eftersom vi gjorde en lager-på-lager-popmusik där en stor del av inspirationen kom från en resa till Söderhavsön Samoa. Efter att ha gett ut vårt debutalbum på ett litet men ansett amerikanskt bolag hade vi turnerat och spelat på festivaler i USA och Europa. Väl hemma i Stockholm undrade Lorentz manager, som senare också blev vår manager, om vi ville skriva och producera en låt till popstjärnans album.