I fjol började ett mem cirkulera på internet. Det finns många dåliga mem, men det här var ett bra, ett sådant som med små medel förklarar en stor tanke. Det bestod av fyra rutor. I den första knäpper en slarvigt tecknad gubbe på sin TV. Året är 2012 och Netflix logotyp syns på skärmen. »Den här tjänsten är ju ganska bra«, säger den glada gubben och stoppar i nästa ruta ner sin pirathatt i en kista. Pirathatten är i det här fallet alltså inte en symbol för den ikoniska, träbenta figur som svingar sablar till havs, utan för de bortglömda människor från tidigt 00-tal som utmärkte sig genom att ladda ner film illegalt från internet. »Dig behöver jag inte längre, kompis«, säger gubben när han tar farväl av hatten.
»Men 2018 vände det. Netflix låg platt, medan fildelningen för första gången ökade.«
I den tredje rutan står han återigen framför sin TV. Det är nutid, och Netflix logotyp har fått sällskap av ett tiotal andra: HBO, Amazon Prime Video, Apple TV+, Disney+, Hulu, Viaplay … Alla skryter om »exklusivt innehåll«. Gubbens leende har förbytts i en besviken grimas.
Rutorna är en kärnfull illustration av de senare årens snabba utveckling på streamingmarknaden: från enstaka tjänster till ett oöverblickbart överflöd. Längst har man, som så ofta, kommit i USA. Där lanseras exempelvis fyra nya tjänster bara under våren 2020. Bland dem finns mediekoncernen NBC:s satsning Peacock, som utöver en påkostad nyinspelning av Battlestar Galactica har norpat åt sig de exklusiva rättigheterna till The Office. Kort därefter lanseras HBO Max, som bland annat kan stoltsera med att ha tagit över rätten till en av Netflix tidigare största publikmagneter, 90-talskomediserien Vänner. Senare under våren beräknas Discovery/BBC dra igång en tjänst som suger åt sig rättigheterna till varenda storslagen naturdokumentär som Sir David Attenborough under det senaste halvseklet har lånat sin stämma till.
- Mer:
- Perspektiv
