Parisiska Musée de l’Homme bjuder på en respektingivande vy. Museet ligger i den västra av Chaillotpalatsets två flyglar och vetter mot parken Jardins de Trocadéro, där välansade häckar samsas med porlande fontäner och statyer av sten och brons. Någon halvkilometer bortanför parken avtecknar sig Eiffeltornet mot himlen.
Museet grundades 1937 och har, som namnet antyder, ambitionen att samla allsköns objekt som har med människan att göra. Dess tre våningar rymmer förhistoriska, antropologiska och etnologiska föremål, bland dessa en avgjutning av urtidsmänniskan Lucy, det äldsta kända skelettet efter en domesticerad katt samt en stor samling kranier från cromagnonmänniskan.
När svenske Andreas Manhag i maj 2022 klev in genom Musée de l’Hommes portar tog han sikte på museets verkliga huvudattraktion, placerad i salen närmast ingången. På en piedestal i en stor glasmonter tronade ett brunaktigt kranium, helt intakt så när som på tänderna och underkäken, med snirkliga inskriptioner över pannbenet. En skylt informerade besökarna om att detta var filosofen och matematikern René Descartes skalle – kraniet som en gång rymt hjärnan som på 1600-talet uppfann det kartesiska koordinatsystemet och formulerade den odödliga filosofiska satsen: »Jag tänker, alltså finns jag.«
Manhag, till vardags antikvarie vid Historiska museet i Lund, betraktade dödskallen ett slag. Men han var där i ett annat ärende, utsänd av sin chef Per Karsten, och vandrade vidare till museets bibliotek. Där letade han upp bibliotekets föreståndare och räckte över en bok med mjuk, grön pärm. Boken bar den anonyma titeln Collecting Curiosities, och innehöll ett kapitel om 18 sidor som sammanfattade vad Manhag ägnat åtskillig tid och möda åt de senaste åren. Intill en närbild på en grånad skallbit – också den prydd med inskriptioner – frågade rubriken: »The true skull of Descartes?«
Du har väl inte missat?
