I urscenen som förklarar hur den ångestridne Jason Bourne kan dyka upp mitt i Medelhavet, utan minne och med skotthål i kroppen, befinner han sig på en yacht och ska precis lönnmörda en afrikansk exdiktator. Så upptäcker Bourne att det tilltänkta offret har sin lilla dotter i famnen, drabbas av samvetskval och flyr överbord i ett kulregn.
Lyckligtvis upptäcks hans medvetslösa kropp av ett fiskefartyg med en ärrad figur i besättningen. Efter att ha tagit sig en sup gör gubben vad man tydligen måste göra: gräver fram kulorna ur Bournes perforerade rygg. Den motvillige mördaren överlever, och en av millenniets mest framgångsrika thrillerfilmserier kan dra igång.
Att kulor prompt ska ut ur skottskadade – den amerikanska sajten TV Tropes radar upp exempel ur The A-team, Band of Brothers, Burn Notice, Lost, The Walking Dead, etcetera – är så etablerat att Mr Bean kan skämta om saken. I Bean – den totala katastroffilmen hamnar den förvirrade britten i en operationssal, iförd kirurgkläder. Framför honom ligger en ihjälskjuten polisman men Mr Bean karvar ut kulan och polisen återuppstår.
Och precis så – som ett skämt snarare än en rimlig återspegling av verkligheten – är just hur denna stereotyp bör betraktas. För dramat fyller den en funktion: den skjutne, som är oftast vid medvetande, manifesterar hjältemod genom att uthärda prövningen. Men medicinskt?
- Mer:
- Perspektiv
- Film & TV
Du har väl inte missat?
