På den ena sidan av den soldränkta backen breder en tät, mörkgrön skog ut sig. Mitt emot dallrar värmen över asfalten på ett industriområde. På ett ställe har det uttorkade gräset i slänten slitits ut och blottat ett brunt, öppet sår av sten och lera. Mitt i leran myllrar det av barn i olika åldrar, sysselsatta med olika projekt. Rop och skratt blandas med dunkandet från deras metallspadar och hinkar. På håll påminner scenen om livet i en myrstack. Tre barn i sexårsåldern baxar en jättebalja med vatten från den intilliggande dammen och tömmer den längst upp i backen under glada tillrop. En liten pojke i blå hängselbyxor kommer bärande på en vattenkanna, andra klättrar på stenarna, bygger fördämningar eller bara gojsar förnöjt med fingrarna i geggamojan.
Scenen är förevigad med filmkamera, och filmsekvensen är bitvis oskarp och bär på det där omisskännliga varma 70-talsljuset som gör att barnens klarröda och senapsgula t-tröjor lyser mot den bruna bakgrunden. Men det finns något som skvallrar ännu mer om att den är tagen under en annan tid: ingen vuxen syns till i närheten.
Filmen kom till i delstaten Vermont i USA 1972. Geografiforskaren Roger Hart ville undersöka var barn egentligen leker, och i takt med att han lärde känna barnen tog de med honom till sina hemliga tillhåll: skogsdungar, fantasifulla kojor med egentillverkade möbler och TV-apparater, och övergivna platser som den leriga slänten – i många fall aldrig besökta av en vuxen. Vad han dokumenterade ansågs inte som något speciellt – då. Vilket det inte heller var. Vad som utspelade sig i Vermont kunde ju lika gärna ha hänt i Karlskrona eller Gävle. Många av oss som har passerat 30-strecket kan minnas liknande scener från vår uppväxt: timmar av lek utan föräldrars övervakning, inte sällan kryddade med experiment med höga höjder, vatten och eld.
2004 bestämde sig Roger Hart för att återvända till Vermont för att dokumentera barnen till dem som en gång lekte i slänten. Skillnaden var slående: barnen rörde sig inte alls i samma utsträckning, och knappast på egen hand. En kvinna hade köpt ett hus med skog på baksidan – just för att kunna erbjuda något av det hon själv upplevde i sin barndom – men var i färd med att sätta upp ett staket för att ha kontroll över vad barnen gjorde från köksfönstret. Barnen verkade heller inte vilja gå någonstans, eftersom de var så vana vid att ha sin mamma och pappa i närheten.
- Mer:
- Perspektiv
- Samhälle
Vad vill du att Filter ska skriva om? Tipsa oss!
