I över en halv miljon svenska bokhyllor står den folkkära psykiatrikern Anders Hansens Hjärnstark, en bok som Hansen skrev för att förklara att »fysisk aktivitet är vår viktigaste medicin«.
Tre år efter boksläppet, 2019, populariserade Hansen budskapet ytterligare med sitt sommarprat: »Det kan låta deppigt, vi är genetiskt programmerade att emellanåt må dåligt«, sade han i programmets inledning. »Men, det finns saker vi kan göra för att må bättre, och de sakerna vill jag ägna mitt sommarprat åt att berätta om.« De över tre miljoner lyssnarna fick höra att lösningen stavades motion, vilket Hansen motiverade med både vetenskapliga studier och egna upplevelser.
Budskapet har även hamrats in utanför den populärvetenskapliga fåran, där svenska medier har bidragit med tätt duggande artiklar som »Fysisk träning hjälper mot ångest«, »Så skyddar muskler mot depression« och »Rätt motion bättre än antidepressiv medicin«. Allt belagt enligt »ny forskning«, och ofta med ett expertutlåtande från någon auktoritet på området.
En av de mest intervjuade är Eva Andersson, läkare samt forskare på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm samt en av författarna till handboken Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling, Fyss. Exempelvis sade hon häromåret till Svenska Dagbladet: »Enbart fysisk aktivitet är lika bra som behandling [mot depression] som samtalsterapi eller tablettbehandling – det visar en mängd studier.«
Träningens budord tycks också ha slagit rot hos svenskarna i stort: allt fler ser motion som en form av medicin. I en Sifo-undersökning från 2022 svarade åtta av tio att de hellre vill ha träning på recept än traditionella läkemedel.
Frågan är om det är en så god idé.
»Resultatet var spektakulärt – alla testade träningsformer slår antidepressiv medicin i effektivitet, med råge.«
I våras kom en ny studie som många tolkade som det slutgiltiga beviset för träningens medicinska förträfflighet.
»Effect of exercise for depression: systematic review and network meta-analysis of randomised controlled trials« publicerades i The British Medical Journal, BMJ, och var en så kallad metastudie. Sådana sammanvägningar av ett stort antal studier har extra högt anseende eftersom de fel som kan uppstå av slumpen eller enskilda forskares inkompetens förväntas raderas ut av kvantiteten.
Du har väl inte missat?
