Tro oss!

Hur kommer det sig att intelligenta människor får för sig helt knasiga saker?

När de flesta hade gått hem från jobbet onsdagen den 23 september publicerade Försvarsmakten ett meddelande om fjolårets uppmärksammade ubåtsjakt. Budskapet skickades även till landets nyhetsmedier, och eftersom jag själv är så fascinerad av ämnet kastade jag mig genast över det. Nu hade militären grubblat färdigt: »Försvarsmaktens slutliga analys visar att det liksom i höstas är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms skärgård i oktober 2014.«

Så långt inga överraskningar, men när jag läste vidare steg pulsen. Omsorgsfullt inbäddad bland diverse påståenden fanns det faktiskt en nyhet: »Den observation som i höstas hade den högsta konfidensgraden har omvärderats. Här har det tillkommit ny information som gör att just denna observation har en annan förklaring, och den har därför inte ingått i underlaget för den samlade värderingen.«

Det här var ju dynamit!

Annons

För er som inte minns det vilade Försvarsmaktens tidigare slutsats om att Sverige utsatts för en undervattenskränkning på ett enda bärande bevis. Så här uttryckte överbefälhavaren själv saken i fjol: »Den avgörande observationen är gjord av Försvarsmaktens sensorer. Den möjliggjordes av ett kvalificerat operativt uppträdande. Observationen uppfyller kraven för den högsta bedömningsnivån, bekräftad ubåt.«

Därutöver redogjorde Försvarsmakten för andra iakttagelser av den sort som vi har sett tusentals av genom åren: någon hade sett något från en höjd, en suddig mobilbild visade något vitt i fjärran, en militärbåt hade fångat upp ett intressant eko och på havets botten fanns ett mystiskt spår. I de fallen erkände Försvarsmakten att bevisvärdet var lägre, men lade man ihop dessa iakttagelser och tillfogade det väsentliga – observationen av »en bekräftad ubåt« – så ingick de ändå i ett »mönster«.

Nu var alltså den bekräftade ubåten borta. Den avgörande observationen var utraderad.

Så hur i hela friden kunde Försvarsmakten ändå stå fast vid sin slutsats?

Jag satte tänderna i resten av meddelandet. Där stod det att slutanalysen byggde på ett »bredare material« och »bättre kunskap« och att den därför var »bättre underbyggd«. Man nämnde att bottenspåret hade analyserats av geologisk expertis – men skrev inte ett ord om vad den kommit fram till. Man nämnde rapporterna från de 300 skärgårdsinvånare som tyckt sig se mystiska saker bland kobbarna och förklarade att 150 av dem hade »analyserats djupare« varvid 21 hade bedömts som »särskilt intressanta«. Och: »Försvarsmakten har inhämtat underrättelser från Säkerhetspolisen och gjort djupintervjuer med de personer som gjort viktiga observationer.« Resultatet: »Genom analysarbetet har nu flera av dessa fått en högre klassificering än i tidigare bedömningar.«

Det hela var mycket märkligt.

Inom allt seriöst utredningsarbete finns det vissa absoluta sanningar när det gäller vittnesuppgifter. Till att börja med bör de vara så färska som möjligt, eftersom människor har en bevisad tendens att med tiden bygga ut berättelser och fylla i luckor med hjäp av fantasin. Dessutom bör vittnena vara så opåverkade av omgivningen som möjligt, eftersom de flesta låter sig färgas av vänner, auktoriteter och medier. Sist men inte minst bör utfrågaren vara så neutral som möjligt, eftersom denne annars riskerar att bekräfta en förutbestämd tes eller ställa ledande frågor.

Här tycktes motsatt förhållande råda på alla punkter. Självaste Sveriges regering – utifrån Försvarsmaktens påstående om en »bekräftad ubåt« – hade dessutom tidigt kungjort för medborgarna att inkräktaren faktiskt hade varit här. Det var som om försvaret hade bett en vittnesforskare om receptet på värdelösa utsagor – och följt det till punkt och pricka. Med den osannolika knorren att man ansåg att de nu hade blivit mer trovärdiga.

Antingen drog Försvarsmakten en rövare för att skyla över det faktum att Sverige inte alls hade kränkts. Eller så menade man verkligen vad man skrev. Inget alternativ var bra, med tanke på att det handlar om den medborgarfinansierade myndighet som bär det yttersta ansvaret för vår nationella säkerhet.

Längre än så kom jag inte i mina grubblerier förrän mina journalistkollegor började redovisa vad de fått ut av samma textmassa.

TT behövde 27 minuter för att formulera en kort artikel som upprepade Försvarsmaktens påståenden om »säkra bevis«, utan att alls nämna att det enda bevis som tidigare kallats för säkert hade fallit bort. En minut senare var DN klara: »Säkra bevis för ubåtskränkning.« Tidningens sammanfattning var något längre och inbegrep att det viktigaste beviset hade fallit bort, vilket uppvägdes av att slutsatserna byggde på ett »bredare underlag« och att även regeringen hade fått ta del av det nya materialet: »Det är nu ställt utom allt tvivel att Stockholms skärgård förra hösten verkligen kränktes av en främmande ubåt, slår regeringen fast.« Fyra minuter senare var det Expressens tur: »Bevis: svenskt vatten blev kränkt.« Tidningen plussade på med Moderaternas försvarspolitiska talesperson som menade att det var bra att Sverige hade förbättrat sin ubåtsjaktsförmåga, och försvarsminister Peter Hultqvist som stärkts i sin uppfattning »att säkerhetsläget i vår närhet har försämrats«.

Och så rullade det på fram till klockan  21. Aktuelltsändningen inleddes med Volkswagenskandalen och direkt därefter var det dags: »Svenskt vatten kränktes verkligen av en främmande undervattensfarkost i oktober 2014. Det står utom allt rimligt tvivel. Detta slår Försvarsmakten fast i sin slutliga analys av händelserna. Analysen bygger på djupintervjuer med personer som gjort viktiga observationer. Även bottenspår har analyserats av geologisk expertis.«

Punkt slut.

Jag kunde bara stirra på TV-rutan.

Hur lyckades Försvarsmakten med det här?

Annons

 

Claes Wallenius, psykolog och ledarskapsforskare på Försvarshögskolan, är författare till boken Människans illusoriska rationalitet. Den poäng han antyder redan i titeln är hur lite det tjänar till att avfärda andra människor som irrationella, eftersom även den som utför rent obegripliga och kontraproduktiva saker brukar följa någon form av logik.

I bokens inledning skriver han: »Orsaken är ofta olika psykologiska fenomen som känslor, försvarsmekanismer, systematiska bedömningsfel och grupprocesser. Uttryckt på ett annat sätt styrs vi oftare än vi tror av en emotionell rationalitet. […] Därför är det viktigt att man både som människa och beslutsfattare är medveten om vilken rationalitet man styrs av. Jag menar att vi ofta inte har sådan medvetenhet. Vi ägnar oss emellanåt åt att tillfredsställa olika psykologiska behov men beslöjar dessa i en illusorisk rationalitet.«

Av den anledningen ägnar Claes Wallenius ett kapitel av sin bok åt anhängarna av så kallade extrema sekter.

– Diskussionen kring dem blir ofta fel, säger han. Man fastnar gärna i att de är hjärntvättade och beter sig irrationellt, och lyfter fram fall som Knutbysekten. Men Helge Fossmo utgör ett undantag. Ser man på saken ur ett livskvalitetsperspektiv är människor med en stark tro lyckligare än de flesta andra, och mäter man sociala faktorer som missbruk och brottslighet ligger sådana här miljöer under snittet. Folk behöver helt enkelt inte hjärntvättas, utan söker sig till sekter för att de får dem att må bra. Så vad som är rationellt eller inte kan verkligen diskuteras.

Claes Wallenius värvades 1988 till Försvarets forskningsanstalt för att biträda legendaren Ben Shalit, som tidigare hade varit chefspsykolog i Israels försvarsmakt. Shalit forskade om beslutsfattande och tog fram en beskrivning av de nio steg en rationell människa går igenom under sin väg från reaktion till handling. Wallenius fann dock ganska snart, till exempel när han undersökte svenska befäls agerande under strid, att Shalit beskrivit en utopi snarare än verkligheten.

– Psykologisk teori fokuserar på det förnuftsmässiga. Men beslut fattas ofta under stress, dessutom finns en emotionell komponent som man ofta förbiser. När man ställs inför hot är den extra stark.

Varför vi människor så sällan följer Shalits lista är det mysterium som Claes Wallenius ägnar sin bok och sin forskning åt.

På ett plan håller han sig till samma grundförklaring som Nobelpristagaren Daniel Kahneman, som i sin bästsäljare Tänka snabbt och långsamt reder ut de två olika tankesystem som styr oss: dels ett snabbt och associativt, som vi använder för det mesta, dels ett långsamt och metodiskt, som tarvar ansträngning, varför vi helt enkelt använder det mer sällan. Kahneman illustrerar saken med följande tankenöt:

»Steve är väldigt blyg och tillbakadragen, alltid hjälpsam men föga intresserad av människor eller den verkliga världen. Han är foglig och ordningsam, har behov av organisation och struktur i sitt liv och är noga med detaljer. Är det troligast att Steve är bibliotekarie eller bonde?«

De allra flesta svarar förstås bibliotekarie. Saken är den att antalet bönder vida överstiger antalet bibliotekarier. Att Steve är en man gör svaret ännu mer osannolikt. Det snabba tänkandet får oss helt enkelt att dra ologiska slutsatser utifrån förutfattade meningar och rena klichéer. Att vi ändå låter det fälla avgörandet, även vid viktiga beslut, har psykologen Kahneman och hans kollegor inom forskningsfältet beteendeekonomi bevisat i hundratals experiment.

»Om du befinner dig i ett tillstånd av kognitivt flyt är du antagligen på gott humör, tycker om det du ser, tror på det du hör, litar på dina intuitioner och känner att den rådande situationen är behagligt bekant«, skriver Kahneman. »Du är förmodligen också ganska avspänd och ytlig i ditt sätt att tänka.«

I det här tillståndet drar du snabba slutsatser och hittar på orsaker och avsikter. Kort sagt är du programmerad att tro och bekräfta: »Den associativa maskinen är inställd på att hålla tillbaka tvivel och släppa fram tankar och upplysningar som passar in i den berättelse som för närvarande har övertaget. Ett intellekt som tror att det ser allt som finns att se kommer att bli överdrivet självsäkert helt enkelt för att det struntar i allt som det inte vet.«

Den ovaksamme blir lätt ett offer för det rent ovidkommande. Till de mer hårresande upptäckter Kahneman redovisar i sin bok hör hur bedömningarna hos ett antal israeliska domare visade sig vara beroende av hur mätta de var: efter matpaus godkände de 65 procent av ansökningarna om villkorlig frigivning, varpå andelen successivt sjönk ända ner till noll. Sedan var det dags för nästa matpaus – och siffran sköt i höjden igen.

Ur Filter #44.

Just det sistnämnda är ett ovanligt konkret exempel på den sortens djupa, djuriska instinkter som Claes Wallenius intresserar sig för. I Människans illusoriska rationalitet nämner han socialpsykologen Solomon Aschs banbrytande konformitetsstudie från 1951.

Annons

– Det var ett enkelt men väldigt genialiskt och illustrativt experiment, säger Wallenius. Det visar att vi är flockdjur och hur lättpåverkade vi är. Just de här grupprocesserna är de kanske starkaste påverkansfaktorerna vi har. De styr allt från val av klädsel till hur vi ska tycka och vad vi ska säga, och gör att vi reagerar väldigt snabbt på avvikelser.

Men myntet har två sidor. På socialpsykologispråk talar man om ingrupp och utgrupp. Lika känsliga som vi är för signaler inom den egna gruppen, lika immuna kan vi vara för signaler från utgruppen. Wallenius:

– Nu pratar man mycket om psykologiska operationer, och hur man i krig vill påverka opinioner. Ryssarna är väldigt medvetna om detta och har till exempel startat en nyhetssajt som heter Sputnik, där man skriver på svenska. Deras möjlighet att påverka oss med propaganda i den formen är dock begränsad.

Istället rapporterar svenska massmedier högljutt varenda gång ett ryskt stridsplan korsar den svenska territorialvattengränsen, medan man i princip har låtit det passera obemärkt att 15 andra nationer har gjort samma sak de senaste åren – däribland det avlägsna lilleputtlandet Monaco. Enligt Försvarsmakten har USA kränkt oss flest gånger, med Ryssland och Tyskland på delad andraplats.

Skillnaden är förstås att Monaco, USA och Tyskland ingår i vår egen grupp.

– Därför är vi mer mottagliga för propaganda från väst, säger Wallenius. Ryssar upplevs däremot säkert av många som en utgrupp. Att de är här skapar en känsla av att vi är kränkta och angripna, och sådant som skapar känslor har mycket större möjlighet att gå hem. Allt det här sitter ganska djupt i oss och är ingenting vi kan trolla bort i vår långa historia som art. Sådana mekanismer utnyttjas av både ›vår egen‹ sida och av dem vi betraktar som fiender på den säkerhetspolitiska arenan.

Terrorister som Anders Behring Breivik drar den här principen till sin spets. »Om vi av något skäl går och bär på en aggression kan vi konstruera en angripande fiende och ett sammanhang«, skriver Wallenius i sin bok. »Emotionen är med och skapar den inre föreställningen. Det är då närliggande att också konstruera ett angrepp eller ett hot mot den egna flocken.«

Att Breivik skulle vara ett offer för allmänmänskliga svagheter är förstås en provocerande tanke, och Wallenius konstaterar att de flesta hanterar saken på ett fredligt sätt. Är man exempelvis missnöjd och frustrerad kan man organisera sig politiskt eller avreagera sig i våldsamma datorspel. »Breivik tog det ett steg längre. Han ville se sig själv som en krigare i mer konkret mening. Men redan innan han den 22 juli 2011 åkte in till Oslo och sedan ut på Utøya hade han förlorat det viktigaste slaget – det mot sina känslor.«

Solomon Aschs konformitetsstudie

Psykologen Solomon Asch gav sina försökspersoner en enkel uppgift: Titta på ett kort med ett streck på, och sedan på ett kort med tre andra streck – ett som är kortare, ett som är längre och ett som är lika långt som det på det första kortet. Vilket av de tre strecken matchar det första? Ställdes frågan i enrum blev svaret rätt i över 99 procent av fallen.

I Aschs världsberömda experiment fick studenter på Swarthmore College lösa samma problem, men i sällskap av sju andra studenter som först gav sina svar. Dessa stod under hemliga order från Asch: under proceduren, som upprepades 18 gånger, svarade septetten rätt de två första gångerna – och därefter fel tolv gånger av 15. Så hur påverkades den ensamma studenten?

Bara 25 procent av försökspersonerna gav rätt svar vad omgivningen än sade, medan 75 procent gjorde ett eller flera fel (det sammanlagda antalet felsvar var 36,8 procent). När Asch intervjuade den sistnämnda gruppen gav de olika förklaringar till sitt beteende: några var så övertygade om att majoriteten hade rätt att de inte ens insåg att de hade svarat fel, andra hade anat ugglor i mossen men slutligen landat i att det måste vara fel på dem själva, ytterligare några förstod att majoriteten hade fel men valde att ändå följa med strömmen för att inte verka jobbiga.

Breiviks rationalitet var uppenbart illusorisk. I andra fall är roten till verklighetsfrånvända tankemönster mer svårfunnen.

Quickskandalen rullades upp först när Sveriges mest envisa undersökande journalist, understödd av SVT:s enorma resurser, bestämde sig för att sätta tänderna i fallet. Men inte ens Hannes Råstam begrep varför kretsen som drev Quickutredningen framåt agerade som den gjorde. Handlade det om dumhet, illvillighet eller opportunism? Eller en kombination? Eller om olika saker för olika inblandade? Råstam kunde bara gissa, och för honom – precis som för de åklagare, utredare och domare som därefter tröskade sig igenom resnings-ärendena tills Sture Bergwall var friad – spelade det inte så stor roll.

Journalisten Dan Josefsson nöjde sig inte med det. Tack vare att han tidigare hade skrivit en populärpsykologisk bok lyckades han lura flera av nyckelpersonerna att han stod på deras sida och nästla in sig i deras idévärld. Allt visade sig vila på en pseudovetenskaplig psykoanalytisk teori om bortträngda minnen och tron på att vuxna brottslingar återgestaltade övergrepp de utsatts för i barndomen. Teorin fick terapeuterna kring Quick att svälja hans lögner med hull och hår, och eftersom deras inrättning sågs som Sveriges bästa godtog även åklagaren och polisutredarna deras verklighetsbeskrivning. Tillsammans byggde de upp en intern logik där verkligheten var underställd förklaringsmodellen, och tron på den var det sammanhållande kittet.

Dan Josefsson redovisade sina slutsatser i boken Mannen som slutade ljuga, och i våras anslöt sig den statliga Quickkommissionen till samma förklaring i sin drygt 700 sidor långa rapport. Den sortens dysfunktionella kultur kallas för grupptänkande. Termen populariserades 1972 av psykologen Irving Janis, som i boken Victims of Groupthink utreder bakgrunden till en rad ödesdigra amerikanska beslut: att inte ta det japanska hotet mot Pearl Harbor på allvar, att genomföra invasionen av Grisbukten på Kuba samt att trappa upp den militära insatsen i Vietnam.

Vid samtliga tillfällen var förhållandena som ledde till katastrofen kända på förhand, och inga av beslutsfattarna var svagbegåvade – tvärtom räknades de till »the best and the brightest«. Så vad gick fel? Gruppdynamiken. Besluten fattades i homogent sammansatta sällskap som eftersträvade konsensus och där ingen ifrågasatte de egna slutsatserna. Kritik utifrån sågs som ett angrepp mot gruppen och togs inte på allvar.

Misstankar om grupptänkande har även förföljt de svenska ubåtsjägarna. Under 80-talet var Sveriges medier och politiker länge slavar under deras logik, men 1987 fick statsminister Ingvar Carlsson nog. När ÖB Bengt Gustafsson efterfrågade ännu en protest mot Sovjetunionen – likt den man fyra år tidigare klämt fram ur Olof Palme – valde Carlsson att tänka långsamt.

Han bad generalmajoren och förre spionchefen Björn Wallroth att analysera bevisningen tillsammans med UD:s Jan Eliasson och regeringskansliets Ulf Dahlsten. Deras hemligstämplade rapport nämner aldrig ordet grupptänkande men utgör en syrlig vidräkning med den så kallade analysgruppens rationalitet: »Det övervägande antalet rapporter baseras på optiska observationer, varav flertalet från civila observatörer. Fotografiska eller andra entydiga bevis förekommer inte. I  de fall observatörerna fotograferat gjorda iakttagelser kan dessa endast i ett par fall anses styrka påstådda iakttagelser utan att för den skull utgöra bevis.« Och så fortsätter det, i sex sidor.

Juridikprofessorn Anna Christensson tog också bladet från munnen i den bitska reservation hon bifogade till 1995 års ubåtsutredning. 2001 års utredare Rolf Ekéus skrev i sin tur: »Analysgruppen kom att presentera en tolkning av rapporterade incidenter och observationer som innebar att ett stort antal intrång av främmande ubåtar, flertalet av Warszawapaktsursprung, hade genomförts. Först i början av 1990-talet blev det tydligt att denna värld i mycket var en fantasivärld, genererad av den svenska skärgårdens naturliga biologiska invånare. Analysen innehöll grundläggande fel. Att så blev fallet kan inte lastas de enskilda utomordentligt kompetenta experter som svarade för analysverksamheten. Men förutom att materian i sig var svår att förstå och hantera, var metoden för analysverksamheten alltför sluten.«

Den kanske mest vemodiga kommentaren fälldes av ingenjören Erland Sangfelt. Det var han som kom fram till att en 3.47 minuter lång ljudinspelning från ubåtsjakten i Hårsfjärden utgjorde bevis för en främmande ubåt. Detta förblev Försvarsmaktens trumfkort – det ovedersägliga belägg som kvarstod när annan teknisk bevisning föll samman. När hemligstämpeln väl släpptes 2007 fick Sangfelt granska bandet på nytt, och fastslog då att det rörde sig om motorseglaren Amalia som hyrts av Dagens Nyheter. Hur han förklarade sitt misstag? Första gången hade han »till uppgift att stärka ubåtshypotesen«.

 

Ledarskapsforskaren Claes Wallenius har varken detaljstuderat Quickfallet eller ubåtsfrågan men är intresserad av grupptänkande i allmänhet. Återigen spökar vårt inre flockdjur, som i det här fallet får oss att inte vilja sticka ut. I Människans illusoriska rationalitet skriver Wallenius: »Vår rädsla att tappa status kan bland annat leda till att vi anpassar oss till högstatusindivider, något som också Stanley Milgrams klassiska lydnadsexperiment visade. Många lyder auktoriteter – även när lydnaden kan komma i konflikt med ens värderingar och moraluppfattning. Motsatt kan en medlem med hög status i gruppen negligera relevant information som kommer från en medlem med lägre status.«

Wallenius eget favoritexempel är Palmeutredningen, som under länspolismästaren Hans Holmérs ledning förbisåg många grundläggande mordutredningsåtgärder samtidigt som enorma resurser satsades på annat.

– PKK-spåret var ett tydligt resultat av grupptänkande, säger Wallenius. Inte ens när Holmér senare skrev en egen bok lyckades han förklara hur han kom fram till det där. Han kunde bara visa att PKK i andra sammanhang hade agerat våldsamt, men det var ju mot avhoppare och hade inget med Palmemordet att göra. Holmér omgav sig med jasägare, och vi betalar fortfarande priset genom att fallet är olöst.

Både Stanley Milgram och Solomon Asch utförde följdexperiment som undersökte auktoritetstrons gränser. När Milgram tog bort försöksledarens labbrock delade försökspersonerna ut färre elstötar, och när Asch blandade upp de felsägande skådespelarna med en som gav rätt svar blev det genast enklare för hans försökspersoner att svara korrekt.

Deras experiment är så omskrivna att medvetenheten om de här mekanismerna borde vara allmängods. Får vanliga människor frågan om de själva skulle vrida på spaken eller ha problem med att välja rätt streck gissar den övervägande majoriteten att just de skulle tillhöra dem som stod emot. Trots det lyckas forskare världen över med jämna mellanrum konstruera varianter av Aschs och Milgrams experiment som gång på gång bekräftar grundiakttagelsen.

– Det finns människor som är mer självständiga och som vågar stå upp, säger Claes Wallenius. Problemet är att de är ganska få. Det man kan göra som beslutsfattare är att vara medveten om de här tendenserna och se till att man inte faller offer för dem. Det skulle i och för sig alla ha nytta av, men eftersom vi lever i en demokrati är det extra viktigt att just de som bestämmer inte bara följer en annan auktoritet.

Vi har alltid rätt!

Riskfaktorer för grupptänkande:

1. Gruppen arbetar avskild från andra grupper.

2. Ledaren är styrande och partisk, vilket leder till att diskussionen inte är öppen.

3. Gruppens arbete är osystematiskt och den beaktar inte olika alternativ.

4. Gruppen har en homogen social och ideologisk sammansättning.

5. Gruppen utsätts för stark yttre stress av något slag.

6. Gruppen har dåligt självförtroende på grund av tidigare misslyckanden.

KÄLLA: Claes Wallenius, 2014.

Själv formulerade jag sju enkla frågor till de svenska partiledarna samt till försvarsminister Peter Hultqvist. För knappt ett år sedan godtog de Försvarsmaktens bevisning under den dåvarande premissen att det fanns observation av högsta graden, en »bekräftad ubåt«. Därefter ökades marinens anslag för ubåtsjakt och försvarsbudgeten fick en rejäl förstärkning.

Med tanke på att den bekräftade ubåten nu hade försvunnit ville jag veta hur de såg på sin egen insats. Ansåg de själva att de hade kompetens att bedöma saken, och om inte: Gavs de möjlighet att rådfråga utomstående expertis? Dessutom undrade jag förstås hur de såg på saken nu när läget hade ändrats.

Frågorna skickades i mycket god tid till beslutsfattarnas pressekreterare. Alla partiledare utanför regeringen avböjde, bortsett från Jan Björklund som hänvisade till partikamraten Allan Widman, som är ordförande för Försvarsutskottet. Nästan okej, bortsett från att även juristen Widman tackade nej efter någon veckas betänketid.

Från Peter Hultqvist kom följande brevsvar:

»Avseende när underrättelseunderlagen presenterades för mig hösten 2014 så anser jag mig ha haft möjlighet att granska uppgifterna och ställa frågor. Vidare anser jag mig, tillsammans med den samlade kompetens myndigheten har, ha tillräcklig kunskap för att på ett sakligt sätt kunna bedöma underrättelseoperationen.

När det gäller Försvarsmaktens redovisning av sin slutanalys i september 2015 så har denna inte förändrat min uppfattning i sak att det är ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten har kränkts.

Vad gäller Försvarsmaktens informationsstrategi gentemot allmänheten hänvisar jag dig till myndigheten.«

Därefter kom exakt samma ord från Stefan Löfven, men inklistrade i ett mejl. Gustav Fridolin och Åsa Romson hänvisade till Hultqvists svar.

Gruppen höll ihop.

 

Socialpsykologen Leon Festinger har beskrivit vad som händer när grupptänkanden krackelerar. Hans studie When Prophecy Fails, från 1956, inleds med en generell iakttagelse som lika gärna hade kunnat vara skriven i dag: »En människa med en övertygelse är svår att påverka. Förklara att du inte håller med, så vänder hon dig ryggen. Visa henne fakta och statistik, så ifrågasätter hon dina källor. Vädja till förnuftet, så förstår hon inte vad du menar.«

Vad Festinger ville veta var vad som händer när en genuint övertygad person – någon som på grund av sin tro har offrat sitt anseende, kanske till och med sina familjerelationer och sitt jobb – ställs inför ett oemotsägligt kontrafaktum. Världen är full av profetior som inte besannas. För det som inträffar då, när de troendes idévärld inte längre stämmer överens med den observerbara verkligheten, myntade Festinger termen »kognitiv dissonans«. En känsla av obehag, helt enkelt, som måste motas bort med en handling. Genom att studera historiska exempel kom han fram till att vi människor väljer en eller flera av följande tre utvägar: vi justerar tron så att den bättre överensstämmer med fakta, inhämtar nya fakta som bättre överensstämmer med tron, eller ignorerar de fakta som vållar dissonansen. För att vi ska lyckas med tricket krävs dock en sak: socialt stöd.

Annars förlorar vi tron, eller måste leva vidare med obehaget.

Så hur skulle Festinger kunna pröva sina iakttagelser i ett experiment? Han upptäckte något bättre: en verklig sekt som förutspådde jordens snara undergång.

Marian Keech i amerikanska Lake City påstod sig stå i kontakt med invånarna på planeten Clarion, vars meddelanden hon nedtecknade med »automatiserad handskrift«. Deras budskap var kärleksfulla och innehöll diverse religiösa komponenter, men dessvärre fanns det en hake: man måste tro på Marian och ta sig till hennes hem senast den 20 december. Då skulle de rättrogna hämtas upp för transport till Clarion, alla andra riskerade att gå under i den gigantiska jordbävning som skulle drabba Tellus 07.00 den 21 december.

Marian Keech hade lyckats samla ett tiotal mer eller mindre trogna lärjungar. Tillsammans med några assistenter infiltrerade Leon Festinger gruppen. I takt med att det avgörande datumet närmade sig gjorde sig lärjungarna av med sina tillhörigheter, tog avsked från vänner och bekanta eller sade upp sig från sina jobb. På kvällen den 20 december samlades alla hemma hos Keech, där de avlägsnade alla metallföremål från sina kroppar – utomjordingarna hade sagt att de inte fick följa med i rymdskeppet annars. Under spänd förväntan slog de sig ner i vardagsrummet.

Klockan blev tolv. Ingen sade något. Minuterna gick, tills någon kom på att klockan nog gick fel. Febril aktivitet tills en ny klocka hittades, som mycket riktigt visade att några minuter återstod. Nytt tolvslag. Ny tystnad. Så, fem över tolv, utbrast en gruppmedlem att hon tagit emot ett nytt budskap: utomjordingarna var försenade. Bara lite grand. Därefter strömmade en osammanhängande ordmassa fram ur hennes mun, som de övriga tolkade som att någon form av mirakel fortfarande skulle inträffa. Och mycket riktigt – 00.30 bankade det på dörren. Det var några busungar.

Timmarna gick, och gruppmedlemmarna började analysera vad som gått fel. Hade de misstolkat budskapet? Tagit fel på datumet? Var undergången bara symbolisk? Stämningen sjönk i huset.

Men så, klockan 04.45, bad Marian Keech alla att återsamlas i vardagsrummet. Hon hade nåtts av ett nytt budskap som hon läste upp: Tack vare den enorma kärlek som strålade ut från detta lilla rum hade jorden räddats från undergång. Faran var över.

Två medlemmar lämnade huset den natten, men för dem som stannade kvar följde en febril aktivitet – hela världen måste få ta del av detta underbara besked, och reportrar över hela landet väcktes av ringsignaler i ottan. Lite senare på dagen nåddes gruppen av fler budskap från rymden och fler fantastiska fakta: det hade förekommit små jordbävningar i Kalifornien och Italien. Och vad var det om inte en bekräftelse på att undergången hade varit nära och att gruppen hade hejdat händelseförloppet?

Tillsammans motade medlemmarna bort dissonansen med alla tillgängliga knep: de justerade tron så att den bättre överensstämde med fakta, inhämtade nya fakta som bättre överensstämde med tron, och bortsäg helt från det faktum att ingen utomjording hade knackat på.

 

Någon mer än jag som för sitt inre får fram en bild av Göran Lambertz och resten av Quickgänget, där de än i dag samlas i ett hus i Dalarna för att grupptänka på fallet?

 

Den svenska ubåtstron utsattes för en liknande prövning när dykarlaget Ocean X Team i somras fann en sjunken ubåt på svenskt vatten. Expressens uppgifter var så försåtligt knapphändiga att möjligheten lämnades öppen för att det kunde handla om ett färskt vrak, och under en eftermiddag och en kväll avlöste upphetsade ubåtstroende herrar varandra i landets nyhetsmedier. Sedan visade det sig att ubåten var från 1916 och att den hade sjunkit under första världskriget. Dissonansen satte in.

DN:s Mikael Holmström, den reporter som mest trofast upprätthåller bilden av att Sverige utsätts för ständiga kränkningar, behövde något dygn på sig för att samla tankarna. Sedan slog han fast att fyndet av vraket trots allt var »en påminnelse om att ryska ubåtar opererat här under två världskrig och ett kallt krig – och kanske även 2014«. I en lång artikel radade han upp ett antal historiska fakta från 1904 och fram till 1995 års ubåtsutredning, som »slog fast tio säkra ubåtskränkningar under 1980-talet«.

Därefter gjorde han ett hopp fram till nutiden.

Som av en händelse föll den tekniska bevisning som stagade upp Försvarsmaktens verklighetsbild samman under just den tidsperiod han valde att hoppa över: Sangfelts ljudband, en annan inspelad ljudeffekt som kallades för »typljudet« – som visade sig kunna orsakas av fiskstim – samt de så kallade sonarbilderna, som kunde förklaras på samma vis.

Men sådant upptäcker bara den maniskt intresserade, eller den som är på ovanligt gnälligt humör. De flesta läser tidningen under det sköna flyt som Daniel Kahneman målar upp i Tänka snabbt och långsamt, där vi tar till oss det som passar och hoppar över resten: »Människor har en benägenhet att bedöma frågors betydelse utifrån hur lätt det är att minnas dem – och detta beror i sin tur på hur mycket medieutrymme de ges. Ämnen som ofta förs på tal stannar kvar i medvetandet medan andra trängs undan.«

Psykologiprofessorn Elizabeth Loftus har studerat vårt bedrägliga minne sedan början av 1970-talet. I Sverige är hon mest känd för att ha avfärdat teorin om bortträngda minnen, men de största insatserna har hon gjort inom vittnespsykologin. I  otaliga experiment har hon visat att hjärnan inte är en bandspelare som opartiskt registrerar det som sker, utan att vi själva skapar våra minnen genom att smälta samman egna iakttagelser med tidigare kunskap och andras berättelser. Ändras berättelsen ändras minnet. Får försökspersoner som studerat en filmad trafikolycka med en grön bil frågan »från vilket håll kom den blå bilen«, så rymmer deras efterföljande beskrivning av händelsen oftare en blå bil än en grön. I ett annat experiment visade Loftus en film där en vit sportbil kör av vägen i ett öde landskap. Försökspersonerna fick sedan besvara den missledande frågan: »Hur snabbt körde bilen när den passerade ladan vid landsvägen?« När de sedan ombads beskriva scenen målade 17 procent upp en minnesbild som inrymde en lada.

Vid ett annat tillfälle lät hon sina studenter spela upp en fejkad scen på en tågstation. Två tjejer låtsades vänta på tåget, och lämnade kvar en väska på perrongen när de gick för att uträtta ett ärende. En klasskamrat smög då fram och lutade sig över väskan, varpå han sprang därifrån. När tjejerna kom tillbaka klagade de högljutt på att de blivit bestulna på en dyrbar bandspelare. De andra personerna på perrongen lämnade gärna sina vittnesmål, och så gott som samtliga beskrev hur de sett en person springa iväg med en bandspelare. Deras beskrivningar av maskinen var väldigt olika – eftersom ingen bandspelare funnits.

Kriminalhistorien är full av fall där brottsoffer som bevisligen aldrig fick en god bild av förövaren ändå pekar ut en bevisligen oskyldig person under rättegången. Inte för att de ljuger – utan för att deras minnen av händelsen verkligen inrymmer den oskyldiga personen. Dessvärre har vederbörande hamnat där på andra vis: genom att polisen har visat en bild, ställt ledande frågor eller ordnat en felaktig vittneskonfrontation, eller som i det amerikanska fall där en utpekad butiksrånare helt enkelt hade handlat i affären några dagar tidigare.

Stanley Milgrams lydnadsexperiment

1961 lät Yaleprofessorn Stanley Milgram frivilliga utföra ett »minnesexperiment«. Person A skulle ställa frågorna och sköta en elstötsapparat, person B skulle svara från ett rum intill. Svarade denne fel skulle en stöt delas ut: först en på 15 volt, sedan en på 30 volt, och så vidare upp till 450 volt. Effekterna stod beskrivna på apparaten som exempelvis »stark stöt« eller »varning, allvarlig stöt«. Vid de sista två stegen stod det bara »XXX«. Med fanns även en försöksledare i grå rock som utdelade en provstöt och lät försökspersonerna dra lott om vilken uppgift de skulle utföra. En var dock skådespelare, och lottningen var riggad så att han alltid blev person B.

Under experimentet började denne snart svara fel, och den frivillige började dela ut stötar. Vid tvekan manade försöksledaren på och påminde om reglerna. Skådespelaren reagerade allt våldsammare – med klagan, höga skrik och utrop som: »Ni kan inte hålla mig instängd här! Jag har problem med hjärtat!« Efter 330 volt blev han tyst, vilket försöksledaren sade var ett »felsvar« och uppmanade försökspersonen att fortsätta. Resultatet: 65 procent av deltagarna fortsatte ända upp till 450 volt.

Experimentet kopierades världen över, med liknande resultat. Milgram själv utförde ett antal varianter, exempelvis genom att flytta testet till ett vanligt kontor (47,5 procent lydde hela vägen) eller låta försöksledaren utdela instruktioner per telefon (21 procent lydde).

Berättelser är alltså viktiga, inte för att de får oss att tro – utan för att de får oss att tro att vi vet. Om berättelser som saknar verklighetsförankring upprepas tillräckligt ofta inträffar till slut något som kallas för »the Woozle effect«, eller på svenska: Tesseleffekten.

Termen kan spåras till den amerikanska vetenskapsakademins tidigare chef William Bevan, som under 50-talet granskade referensanvändandet i några vetenskapliga artiklar. Undersökte han en referens kunde han finna att den i sin tur hänvisade till en annan referens, som i sin tur hänvisade till ännu en referens. Det kunde hålla på i evighet, utan att han någonsin hittade hållbara bevis för grundpåståendet.

Fenomenet fick honom att tänka på det tredje kapitlet i Alan Milnes bok Nalle Puh, »i vilket Puh och Nasse går på jakt och nästan fångar en Tessla«. Där stöter Nasse på Puh som är ute och vandrar i snön, och när den lilla grisen undrar vad som är på gång säger björnen att han följer ett spännande spår. »O Puh. Tror du, att det är en – en Tessla?« Nasse slår följe och snart upptäcker de spåren efter ännu en Tessla. Vännerna blir både upprymda och en smula rädda, men de traskar vidare, varpå spåren blir ännu fler.

Det hela upphör inte förrän Christopher Robin visslar uppifrån ett stort träd och avslöjar för Puh att de båda vännerna har gått i cirklar runt trädet och jagat sina egna fotspår. »Nu förstår jag«, säger Puh. »Jag har varit enfaldig och blivit lurad, och jag är en björn utan någon hjärna alls.«

Tesseleffekten beskriver alltså den process som leder till skapandet av urbana myter och faktoider, och på samma sätt kan påståenden som känns intuitivt sanna men som saknar verklighetsförankring kallas för Tesslor.

När Hannes Råstam först satte sig in i Quickfallet bestod en stor del av arbetet i att ordna alla tusentals medieuppgifter och förhör i en tidslinje, för att ta reda på när och var olika omständigheter nämndes först. Mönstret var glasklart: ett mordfall nämndes i medierna, Quick tog på sig brottet, utredarna började förhöra honom, och ställde då ledande frågor som fick Quick att påstå nya saker, vilket ledde till nya medieuppgifter och nya förhör. Och så fortsatte det. Utredarna jagade Tesslor.

Kronologier är viktiga. Vet man inte i vilken ordning saker och ting har skett kan man inte skilja orsak från verkan. Men det informationssökningsverktyg de flesta använder sig av i dag är inte kronologiskt – Google följer en popularitetsalgoritm.

Den som googlar ubåtar i skärgården drunknar därför i olika medierapporter om Försvarsmaktens ubåtsjakter eller vittnen som tycker sig ha sett något. De trista statliga utredningar som slår fast att över 6 000 av dessa observationer har konstaterats vara felaktiga hamnar mycket långt ner i träfflistan, om de alls förekommer.

Av den anledningen är de flesta omedvetna om att militärer, journalister och hjälpsamma medborgare tidigare har tyckt sig höra eller se ubåtar eller grodmän eller spår efter desamma i bland annat stockar, stenar, grynnor, kobbar, undervattensrev, hus, nöjesbåtar, arbetsbåtar, vrak, bojar, sälar, sillstim, minkar, fritidsfiskare, ankare, bottentrålar och – i minst två fall – ubåtsattrapper som tillverkats av någon som helt enkelt ville driva med folk.

Att Försvarsmakten 211 gånger tidigare – siffran är exakt och ingen retorisk höftning – har fällt påståendet »bekräftad ubåt« är inte heller något som dyker upp på Google.

Vanliga människor – du och jag – kan tycka att uttrycket är lämpligt om man kan ta i plåten och säga hej till kaptenen. Men inte Försvarsmakten, som istället syftar på att man verkligen har ansträngt sig för att finna en annan förklaring, men utan att lyckas med det.

Förstår mediekonsumenterna det? I vintras bad SVT Sifo att undersöka huruvida svenskarna trodde på Försvarsmaktens uppgifter om »säkra bevis«. 75 procent svarade ja, 14 procent uttryckte tvekan och 11 procent svarade nej.

Varken Solomon Asch eller Stanley Milgram hade blivit förvånade.

Fredrik Bynander, docent i statsvetenskap på Försvarshögskolan, kommenterade Sifoundersökningens resultat som »spännande«. Eftersom han själv har forskat om 80- och 90-talets ubåtsjakter noterade han att de kritiska rösterna var fler på den tiden. »Vår färska historia är ganska bortglömd«, sade han till SVT. »Jag tror vi skulle ha sett en annan bild om den mentaliteten levt kvar.« Hans förklaring: »Mediebilden har varit väldigt positiv till hur försvaret framställt sina uppgifter. Det var en uppställning av politiker som stödde Försvarsmaktens version av vad som hade hänt.«

»Det enda du gör när du staplar svaga belägg – om grundtesen visar sig fel – är att öka risken för fatala felbeslut.«

Nalle Puh godtog genast Christopher Robins förklaring, men människor med en position att försvara är alltså svårare att övertyga. Den tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har nedtecknat sina minnen i två böcker, och där resonerar han bland annat kring det faktum att så många människor har fått syn på så många ubåtar.

Han skriver att det stora antalet rapporter kombinerat med den magra bevisningen kan leda till slutsatsen att folk ser i syne – men vänder sedan på steken med konstaterandet att det i så fall lika gärna kan finnas »ett mörkertal av faktiska kränkningar som med råge kan överstiga av alla berörda parter angivna konstaterade kränkningar«. Helt enkelt för att »man själv eller någon annan personlig bekant har sett ett periskop eller ett ubåtstorn«.

Hans resonemang är inte alltid lätta att följa. I fjol författade han en artikel åt Expressen där bland annat följande stycke ingick som ett led i beviskedjan: »I Lennart Ljungs [Gustafssons företrädare på posten] dagbok står om ett telefonsamtal från en tidningsredaktör som också kan berätta att en ryss som besökte släktingar i Närke meddelat att en avlägsen släkting till honom tjänstgjort ombord på den sovjetiska ubåtsflottan i Östersjön. Han hade nu rapporterats saknad sedan övningar ägt rum i västra Östersjön. Han uppgav också att ryssen meddelat att man talade om flera ryska ubåtsmän som hade skadats under denna verksamhet.«

Räkna gärna hur många led bort den påstådda sakuppgiften finns i den beviskedjan. Kommer du fram till svaret fem beror det på att det är en kuggfråga; du ska även räkna med Gustafsson, varpå svaret blir sex – vilket händelsevis är det tal man brukar ange som det sociala avståndet mellan dig och i princip alla andra människor på jorden.

Många av de bevis Quickutredarna använde sig av i rätten var resultatet av lika långväga tankekonstruktioner: ett sågblad som hittades i en skog, ett skadat träd som återfanns i närheten av en sjö, en vägbom som eventuellt stod öppen. Var och en för sig var upplysningarna naturligtvis värdelösa, men tillsammans bildade de ett bekräftande mönster.

Enligt vårt snabba, intuitiva tänkande låter det logiskt. Alla vet att en tändsticka är lätt att knäcka, men lägger man ihop sju–åtta stycken blir uppgiften svårare. Fem myror är fler än fyra elefanter, och som Bamse brukar säga: »Många små och svaga blir starka tillsammans.«

Men bevisning kan inte jämföras med tändstickor. Det enda man gör när man staplar svaga belägg – om grundtesen visar sig fel – är att öka risken för fatala felbeslut.

 

Försvarsmakten har själv erkänt att fjolårets observation av en »bekräftad ubåt« saknade verklighetsförankring, och alltså var en Tessla. Innebär det att även det reviderade påståendet – att det ändå »står ställt utom allt rimligt tvivel« att Sverige kränktes av undervattensfarkost – är en Tessla?

Det avgörs förstås av hur resten av bevisningen ser ut. Och den är hemlig, som vanligt.

Jag ställde ändå ett antal frågor som rimligen inte omfattades av sekretess. Eftersom den bekräftade ubåten inte var en främmande undervattensfarkost borde exempelvis inget hindra Försvarsmakten från att tala om vad det rörde sig om: En civil farkost, en av försvarets egna båtar eller ett sillstim? Jag valde exemplen utifrån vad man historiskt sett har förväxlat med ubåtar.

Eftersom det inte heller framgick vid vilken tidpunkt Försvarsmakten avfärdade den bevispunkten bad jag om en precisering. Det möjliga tidsintervallet – november 2014 till september 2015 – inrymmer ett beslut om en budgetförstärkning på 10,2 miljarder till försvaret, fattat den 16 juni. Det var naturligtvis intressant att få reda på om den bekräftade ubåten försvann före eller efter det datumet.

Sedan ställde jag ett antal frågor om bottenspåret, utifrån de slutsatser Marin Mättekniks Ola Oskarsson drog i våras i Filter. Till att börja med begärde jag ut den geologiska analys man hänvisade till i sitt pressmeddelande, men vars resultat man inte redovisade. Eftersom spåret var i det närmaste identiskt med spåren från så kallade spolmaskiner, som används vid kabeldragning på havsbottnen, ville jag även veta om den möjligheten hade undersökts. Med tanke på spårets utseende, djup och längd – och att Försvarsmakten i övrigt talade om en miniubåt – undrade jag slutligen hur man fick fysiken att gå ihop. Fanns det något referensmaterial som visade att ubåtar, som i undervattensläge är i det närmaste viktlösa, kunde skapa så djupa och långa spår? Fanns det något referensmaterial med en specifik ubåtstyp – uppenbarligen med två kölar – som kunde tänkas generera dubbla spår?

Sist men inte minst påpekade jag kända fundamenta om vittnesutsagors bristande tillförlitlighet, och bad Försvarsmakten förklara hur man hanterat situationen under de rådande olyckliga omständigheterna. Och så kunde jag inte låta bli att slänga med frågan varför man den här gången släppte sitt meddelande klockan 18.50, den tidpunkt då varenda PR-konsult vet att nyhetsredaktionerna bemannas av stressade så kallade »webbnissar«.

 

En dryg månad senare svarade Försvarsmaktens genom sin presschef Philip Simon. Om den säkra ubåten var ett sillstim eller en motorseglare den här gången? »Vilken förklaringen är kan vi inte kommentera, därför att det skulle röja förmågor i våra sensorer för främmande makt.« Exakt när bevispunkten avfärdades svarade han inte heller på.

Den geologiska analysen: »Det finns ingen allmän handling som motsvarar din begäran.«

Referensmaterial om bottenspår: »Vad Försvarsmakten vet om spårbildning av olika typer av egna eller främmande ubåtar är sekretessbelagt, det skulle röja vår förmåga för främmande makt.«

Referensmaterial om ubåtstyper: »Vad Försvarsmakten vet om andra länders ubåtar är sekretessbelagt, det skulle röja vår förmåga för främmande makt.«

Philip Simon berättade däremot att man hade undersökt och avfärdat möjligheten att bottenspåret hade skapats vid kabeldragning, men något belägg för påståendet kunde han inte lämna ut: »Det finns ingen allmän handling som motsvarar din begäran.«

Istället bjöd han på en mer generell beskrivning av ubåtars beteende: »Ubåtar kan lämna bottenspår genom medvetet uppträdande. Att ligga på eller röra sig utmed botten är ett beprövat sätt att minska risken för upptäckt. Men ubåtar kan även lämna bottenspår av misstag, till exempel vid ofrivillig bottenkänning.

Det är riktigt att ubåtar kan anses som ›viktlösa‹, men då strävar ubåten efter att sväva i vattenvolymen eller göra fart genom vattnet. Att göra sig viktlös på ett visst djup kräver kompensation för de förhållanden som råder i vattnet på det djupet just då.

En ubåt som vill uppträda på botten väljer att inta övervikt (pumpa in vatten för att väga mer än vad ubåten deplacerar). Görs det – och i synnerhet i kombination med rörelseenergi genom framfart – kan både djupa och långa bottenspår uppkomma, även av mindre ubåtar.«

Om problemen med vittnesutsagorna skrev han: »Intervjuerna genomfördes under hösten och vintern, under och efter operationen. Försvarsmakten vill förtydliga att inga nya intervjuer kopplade till slutrapporten har genomförts sedan dess. Försvarsmaktens metod tar hänsyn till bland annat tidsaspekten.«

Och om klockslaget 18.50: »Med anledning av intresset från allmänhet och media publicerade Försvarsmakten informationen vid tidigaste möjliga tidpunkt, omedelbart efter att ha föredragit ärendet i Utrikesnämnden och Försvarsutskottet.«

Klart slut.

 

Det enda du och jag får veta därutöver är alltså att några av våra demokratiskt valda beslutsfattare har fått se och granska bevisningen, och att de är tillfreds. Huruvida man nöjer sig med den saken avgörs av ens auktoritetstro.

Själv kan jag inte undvika att notera hur snabbt samma beslutsfattare har yttrat sig om minsta lilla påstådda ubåtsincident under året som gått. Kanske mest talande då DN i januari rapporterade om en ubåt som skådats långt inne i Stockholms inlopp – och partiledarna likt en twittermobb tävlade om att uttrycka sin bestörtning. Den gången visade det sig handla om en plastbåt, observerad på stort avstånd och i motljus.

Ingvar Carlssons långsamma tänkande framstår som en utopi.